GODDAG YXSKAFT OCH VÄLJARVREDE (29/4)

Jag besvärade i går Lars Leijonborg utanför riksdagen med en fråga om vad han anser om EU 2004 kommitténs syn på överföring av svensk beslutanderätt till EU. Så här skriver kommittén:

- Överlåtelse av beslutanderätt innebär inte att Sverige förlorar motsvarande beslutsmakt. Sverige deltar alltid i beslutsfattandet inom unionen och kan då också påverka övriga medlemsländer i den riktning vi vill.

Kommitténs text innebär ett förnekande av det uppenbara att Sverige förlorar självständighet om vi antar EUs konstitution. Att dölja detta är ohederligt. Lars Leijonborg med sin liberala förankring borde känna samma avsky som jag, inför den här typen av propaganda.

Lars svar blev dock inte det väntade. Han sa: ”Frankrike säger kanske nej, så du behöver inte bekymra dig om konstitutionen, Margit!” Men det var inte det min fråga gällde utan hur absurd och bedräglig statligt finansierad politisk argumentering får vara. Den politiska ovanan att svara ”Goddag yxskaft” irriterade mig.

Men jag fann tröst. Alltfler artiklar om ”väljarvrede” i den internationella pressen visar att jag inte är ensam om att skrämmas av den tilltagande politiska förljugenheten och s k ”spin” samt de vanliga undanglidande svaren. Medborgarnas naturliga motreaktion är krav på ”mindre politik” och mer självständighet. Att EU-projektet går på kollisionskurs mot medborgarnas önskningar ser inte den "politiska eliten". Det är värst för dem själva.

- Vi börjar se en stridbar gräsrotsrörelse på internet, skriver FT och fortsätter ”les bloggeurs börjar t o m spela en inflytelserik roll i den franska debatten om EUs konstitution, och de vill ha ett NON i folkomröstningen”.

IT och bloggers har redan visat vad de förmår i USAs presidentkampanj och i Sveriges EMU-omröstning och nu förenar sig de franska bloggarna med oss i Skandinavien och den anglosaxiska världen. Det är hoppfullt

Min framtidsdröm att EU-byråkratin tvingas dra sig tillbaka från makten precis som tidigare riddarna, adeln, kejsarna och kungarna kommer nog bli verklighet

KAFKAS MARDRÖM I BRYSSEL - Tillack igen (26/4 och tidigare 3/2)

Fallet med den av Bryssel rättsligt misshandlade journalisten Hans-Martin Tillack är vid det här laget välkänd. Ändå har inte EUs processrätt á la Kafka avslöjats i alla sina detaljer.

Först en kort repetition: Tillack avslöjade bedrägerier inom Eurostat i Stern. Belgisk polis arresterade Tillack och beslagtog hans dator, skriftlig dokumentation och arbetsmaterial. Detta material har inte återlämnats utan finns hos EU-kommissionen. I förra veckan avslog European Court of Justice (ECJ) Tillacks begäran att få tillbaka sin hårddisk och sitt arbetsmaterial.

Tillacks rättsliga problem började med att EU-tjänstemannen Joachim Gross felaktigt anklagade Tillack för bestickning och begärde att den belgiska polisen skulle ingripa. Tillack vände sig till ECJ.

ECJs motivering: ECJ kan inte ingripa mot EU-kommissionen. Det är en fråga för belgiska staten. Tillack kan inte heller stämma OLAF i en belgisk domstol, eftersom det är en EU-institution. Enligt belgisk lag har däremot kommissionen, som part i målet, rätt att ta del av den omstridda dokumentationen. Men Tillack, som inte anklagas för något brott och som inte är föremål för utredning, berörs inte av ärendet och måste därför vänta på sina hårddiskar och övrig dokumentation.

Resultat: Tillack är rättslös. Det mesta han kan hoppas på är att European Court of Human Rights fördömer den belgiska polisen ingripande mot honom på OLAFs order. ECJs utslag ger däremot kommissionen tillgång till Tillacks arbetsmaterial och den har nu fritt fram att ta reda på vilka personer, som hjälpt till att avslöja Eurostats bedrägerier. EUs skydd mot obekväma avslöjanden har näst intill blivit vattentätt.

Slutsats: EU är en rättslig mardröm. EUs konstitution måste förkastas och Europas politik måste i framtiden bygga på ett samarbete mellan självständiga, demokratiska stater. Förändringen kräver till att börja med ett nej till EUs konstitution. Sedan måste nejet följas av en mängd åtgärder för att rulla tillbaka den makt EU har skaffat sig i smyg och oförmärkt.

En förhoppning: Att Kafkaprocessen mot Tillack fungerar som en väckarklocka!

FARTBLINDHET (26/4)

Bulgarien och Rumänien är oerhört fattiga länder men dessutom kännetecknas de av omfattande korruption och kriminalitet. Kombinationen utgör ingen god jordmån för framsteg och tillväxt.

Bulgarien lider under ett omfattande maffiavälde. Spiegel on line rapporterar om klanstrider á la Costa Nostra med ”beställda” avrättningar. Polisen och domstolarna har otillräckliga resurser och är korrumperade. Arbetet sköts ineffektivt - visserligen arresteras misstänkta. men släpps oftast efter några dagar, domar avkunnas inte och domstolshandlingar har en tendens att försvinna. Visserligen har Bulgariens blåblodiga premiärminister Simeon Saksoburggotski (Sachsen-Coburg-Gotha) förklarat krig mot korruption och brottslighet men resultatet är klent.

Rumänien är inte bättre. Korruptionen är på samma nivå som i Dominikanska Republiken och Iran.

- Korruption är ett generellt fenomen i detta land och korruption finns på nästan alla nivåer inom den statliga byråkratin, bland affärsmännen, åklagarna och polisen. Det är en del av systemet, ett mycket mäktigt system (C Parvulescu från Pro Democratia).

Det politiska våldet är inte heller okänt. I en rapport från US State Departement finns det många exempel på hot mot journalister. Fd medlemmar i Securitate har i dag framträdande positioner inom politiken, affärsvärlden och samhället i stort. Till och med president Basescu som numera tycks anses som ”ren” har varit misstänkt tillsammans med 80 andra högt uppsatta personer för maktmissbruk, bedrägerier, förfalskningar, penningtvätt och förskingring. Processerna mot de 80 pågår fortfarande.

Häromdagen röstade EU-parlamentet med överväldigande majoritet för dessa två länders medlemskap i EU redan 2007. Glädjen var dock dämpad i Bryssel. Olli Rehn, ny kommissionär för utvidgning, verkade enligt Spiegel både spänd och orolig för det han kallar ”"trötthet på utvidgning"” och dess påverkan på den 29 maj och ett franskt nej.

Fler borde visa oro inför en utvidgningsprocess som helt tappat sans och eftertanke. Var finns Göran Perssons varningar eller kritiken från Gunnar Hökmark, MEP ? Frankrikes nej-protest har redan börjat smitta av sig på Tyskland. Ratificeringen av EU-konstitutionen möter ”ett tilltagande acceptansproblem” och det beror enligt Friedrich Pflüger, CDU på ”urholkningen av stabilitetspakten och ett EU som inte kan bli stort nog.” Turkiet nämns men varför inte också Bulgarien och Rumänien?

EN ELEFANT KAN VARA SÅ MYCKET (24/4)

Egentligen skulle jag vara lat i dag och inte skriva på min blogg, men vårt bullrande tidningsbud förstörde definitivt min morgonsömn och mina goda föresatser. Dagens SvD gjorde således att jag vaknade på ”fel sida”. Min längtan efter Bertil Östergrens och von Platens Svenska Dagblad med dessa herrars spetsiga, kvicka och eleganta kommentarer blev akut. Var kan man finna en ersättning i dag? Jo på webben.

Margot Wallströms blogg har faktiskt vissa kvaliteter. Tro inte att jag blivit förryckt. Vad jag åsyftar är alla de kvicka, fyndiga, ironiska och stygga kommentarer som blir resultatet av vår svenska kommissionärs banala skriverier. Tack vare Wallström återfann jag poemet, ja kanske mer korrekt barnkammarrimmet, om sex blinda mäns möte med en elefant. Min morgon var mindre förstörd och ”moderniseringen” gav dikten om de blinda männen och elefanten klara mervärden. Här är inledningen:

SIX MEN OF EUROLAND

There were six men of Euroland,
to learning much inclined,
Who went to see an elephant,
though all of them were blind,
That each by observation
might satisfy his mind.

Fortsättningen finner ni här och den är både didaktisk och upplysande, när det gäller politisk EU-dumhet, hyckleri och förljugenhet.

För fördjupade studier om varför politiker har svårt att hålla sig till sanningen rekommenderar MINETTE MARRIN i dagens The Times en ny bok av Peter Osborne, ”Why Politicians Can´t Tell The Truth”

Håll till godo! Lägg dessutom märke till att mitt citat gäller ett ”konstnärligt verk” och därför inte bör kunna tas illa upp av DO..... fast det är som Nalle Puh brukar säga ”inte alltid så lätt att veta”.

PENGAR SMÄLLER HÖGRE ÄN ÖPPENHET (22/4)

”DRIVE TO BRING BRUSSELS TO THE PEOPLE” var en av de ”fetare” rubrikerna i FT i går på s 2. Artikeln handlade om Margot Wallströms plan ”att göra Bryssel populärare bland folket”. Kommissionen skulle göras till ett turnerande resesällskap. Dess sammanträden skulle förläggas till olika städer över hela EU, inte bara Bryssel. Det mest omskakande för eurokraterna var dock kravet på offentliga sammanträden.

De som bestämmer i EU är kallhamrade cyniker, inte naiva som Wallström. Posten som PR-kvinna för EU bedömdes av dem som oförarglig. Men var det korrekt? Garvade europeiska politiker vet att ju mindre allmänheten vet desto bättre. Det vet också att öppenhet kan vara dynamit. Men Margot Wallström är inte garvad. Hon är blåögd.

Den franska folkomröstningen med stor nej-ledning utgör dagens EU-bekymmer. Bryssel måste bli populärare i Paris och Frankrike, men det sker inte med öppenhet utan med pengar eller som Le Figaro skriver med gåvor. Bryssels presentlista till Paris är lång och siktar in sig på aparta väljargrupper. Invånarna i franska Västindien är t ex viktiga. De gav Mitterand segern i folkomröstningen 1992 kanske med ärliga fast en del misstänker också med hjälp av oärliga metoder.

Bryssel håller nu på att i rask takt godkänna en rad ”subsidier” till bananodlingar på Antillerna och på flygbiljetter till Paris för invånarna från Martinique. För att uppmuntra Frankrikes jägare att rösta ja ändrar Bryssel reglerna för småfågeljakten. Den blir fri både under häcknings- och flyttsäsongen. Ett momsdirektiv gällande vin läggs på is och givetvis begravs Bolkesteins servicedirektiv. Bryssel har också i dagarna tagit fram ett förslag om strafftull på norsk lax. Protektionism tycks ha blivit populärare och beskyllningar om norsk laxdumpning har vädrats förr. Att nyheten om dyrare lax blev en nyhet berodde på läckor, inget annat.

Wallströms ”öppenhet” skulle försvåra kommissionens jobb att stärka Paris. Ju mindre medborgarna vet desto lättare kan de manipuleras. Småfågeljakt och dyrare norsk lax skulle knappast vara populärt bland danskar och svenskar. Minsta möjliga öppenhet är därför en framgångsrik strategi för EU. Att den EU-vänliga FT gärna ser att Margot Wallström åker hem till Sverige är mer än förklarligt. Hon är, skriver FT mindre diplomatiskt, betydligt populärare i Sverige än i Bryssel och kommer därför trots allt att välja att efterträda Göran Persson. Men är FT välunderrättad?

Margot Wallström kan enligt Expressen ha ett SSU-skelett i garderoben. Hon har svårt för besvärliga svenska journalister. Det minns vi från valrörelsen 1998, när hon t o m tappade rösten när frågorna blev för heta. Hennes lön i Bryssel är långt högre än i Sverige, skatterna mycket lägre och pensionen blir bättre. Nog är det lättare att leva med hård kritik i Bryssel än i Stockholm. Pengar betyder trots allt en del.

LITE PENGAR MEN STORA RESULTAT (21/4)

Grattis!

Erik Lakomaa, VD för K-street Communications har fått en hedrande utmärkelse. Priset ”Rising Stars” som delas ut av organisationen Campaigns & Elections, Washington DC har utsett honom till året bäste politiske konsult utanför USA. Priset till Erik Lakomaa är en belöning för hans framgångsrika kampanj för Medborgare mot EMU i folkomröstningen 2003.

Priset är mer än välförtjänt, tycker alla vi som arbetade med Erik under kampanjen. Med knappa finansiella resurser men rik på övertygelse, kunskaper, idéer och kreativitet fick vår kampanj stort genomslag. Eriks övertygelse att en liten organisation, korta kontaktvägar, nya sätt att kommunicera kan ge stora effekter gav resultat och vi vann.

Det ligger symbolik i att priset kommer från det stora USA till det lilla företaget i det lilla Sverige. Det tycks inte stämma med den europeiska tidsandan, där idealet är storlek och drömmen tycks vara att skapa en stor, centraliserad, enhetlig stat. EUs fader, Monnet, inspirerades i USA av New Deal, General Motors och Ford samt andra världskrigets planhushållning. Eriks USA-ideal ser helt annorlunda ut. De är mångfaldens, frihetens och marknadshushållningens och Reagans USA. Det är här Europa på nytt bör hämta sin inspiration till framgång.

Det europeiska miraklet skapades en gång tack vare vår världsdels mångfald. Ett nytt europeiskt mirakel måste bygga på samma grund. Idéer från USA och från andra håll bör anpassas till våra positiva särdrag - olikheter och decentraliseringen. I Medborgare mot EMUs kampanj visade Erik praktiskt och jordnära att hans idéer för framgång och utveckling har stor bärkraft.

Svenska folket hade samma inställning samtidigt som de avvisade våghalsiga penningpolitiska experiment. Näringslivets resurser och den politiska elitens inflytande över ”main stream media” räckte därför inte till att svänga opinionen trots ”rå” finansiell styrka och stor överlägsenhet i media.

Utmärkelsen ”Rising Stars” till Erik Lakomaa borde få vårt etablissemang att tänka efter varför de förlorade EMU-kampanjen. Felet var inte att låta svenska folket folkomrösta om EMU. Felet var att ”eliten” hade fel i sakfrågan. Centralism är ingen bra modell för Europa, vars framgångar byggt på mångfald. Erik Lakomaa förstod detta och insikten har genomsyrat hans tänkande från stora ekonomiska sammanhang ner till detaljer inom kommunikationstekniken. Det är därför han lyckats, det är därför han fått pris och det är därför han säger nej till EUs konstitution.

VÅR HAMLET OCH LITET ANNAT (20/4)

FT:s spalt Observer nåddes häromdagen av nyheten om vår Göran Perssons akuta vankelmod. Som en sentida Hamlet funderar han på den ständiga frågan ”Att vara eller inte vara statsminister?”

Göran Perssons vankelmod rätar enligt Observer ut andra frågetecken: Var finns Margot Wallström? Hon har varit osynlig, åtminstone i Bryssel.

- Hon har nog redan återvänt till Sverige muttrade en insider, när han förgäves sökte kommissionens hemmagjorda Mrs PR, allt enligt Observer.
Men i dag rapporteras att Wallström - Mrs PR - återfunnits.

Förklaringen är att hon är på resande fot. Hon deltar i JA-möten för konstitution men för att visa sin initiativkraft även i Bryssel kommer hon att samla hela kommissionen till ett seminarium på lördag om kommunikationsstrategier.

Observer gissar att seminariet kommer att avhålla sig från ”kommunikation” till efter den 29 maj. Ett klokt sätt för kommissionen att inte stöta sig med franska folket.

Observer förmedlar också andra nyheter. Tidskriften Stern fortsätter sin rättsliga kamp mot OLAF i Tillackfallet (se min blog 3/2). European Court of Justice stödde som väntat sin underrätt med den märkliga motiveringen att ”OLAF inte hade rätt att kräva att belgiska myndigheter och polis ingrep mot Tillack. Därför var inte OLAF ansvarig för beslaget av journalistens arbetsmaterial och arresteringen av honom”. Nu hoppas Stern på rättvisa från European Court of Human Rights. Här finns viss chans. Denna domstol har inget med EU att göra, än så länge! Det finns således fortfarande visst skydd för journalistisk verksamhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, åtminstone så länge EUs konstitution inte antagits och trätt i kraft.

Inte endast nyheter är av intresse för Observer utan också historia. Barroso och Mandelson har mycket gemensamt, även sin politiska historia. De är bägge kommissionärer. De har bägge svårt för att säga nej till ”förbjudna” eller åtminstone olämpliga gåvor (se Frestelser 19/4). De visar stor svaghet för rikt, fint folk. Deras förflutna har varit illrött - José Manuel Barroso har varit brinnande maoist och Peter Mandelson en aktiv kommunist. Har de gamla ”politiska ränderna” helt försvunnit? Finns inte den mentalitet kvar som Orwell så skickligt skildrade i ”Djurfarmen” - ”vissa grisar är förmer än andra .....” och det förklarar kanske längtan efter att umgås med de verkligt rika och fina.

FRESTELSER (19/4)

Enda sättet att bli av med en frestelse är att falla för den.
Oscar Wilde, Dorian Gray, kapitel 9


Peter Mandelson tycks ha anslutit sig till Oscar Wildes syn på frestelser. Annars går det knappast att förklara hans problem med gåvor, som han inte borde men tog mot som brittisk minister. Först en låneaffär till ett ståndsenligt hus och sedan en gratis lyxsemester i Västindien. Bägge gångerna tvingades Tony Blair att avskeda honom. Nu tycks Mandelson återigen ställts inför en frestelse, inte i London men i Bryssel, där han gjort politisk come back som EU-kommissionär.

När Barrosos kommission tillträdde skulle den skapa en image av omutlighet. Men att hantera lockelser är svårt. Wilde visste och Nalle Puh och Peter Mandelson vet att enda sättet att bli av med frestelser är att ge efter för dem. Inget barn tror att Nalle Puh skulle kunna lämna en honungsburk med minsta gnutta honung kvar och vi äldre förväntar oss knappast att Peter Mandelson skulle tacka nej till en exotisk lyxsemester även om han riskerar intressekonflikter. Mycket riktigt, Mandelson föll för en gratissemester, när han skulle besöka Västindien och diskutera socker och bananer som kommissionär för handelsfrågor. Vem som bjöd på den extra semestervistelsen i öparadiset, vägrar han att avslöja och det krävs inte i Bryssel.

Mandelsons chef Barroso med fru har också låtit sig bjudas av i det här fallet den grekiske miljardären Spiros Latsis, som är ägare till världens flottaste segeljakt och ett världsimperium inom shipping och banking.

Att EU-politiken påverkar hans rederiverksamhet (stränga miljölagar) och hans bankaffärer (omfattande affärer på Balkan) är uppenbart. En enkel kontroll med Googles och sökorden Spiros Latsis och EU avslöjar intressegemenskap. Enligt EUs regler får gåvor till kommissionärer inte överstiga € 300. Barrosos semester uppskattas vara värd 180 000 kr. Hur går detta samman? Barroso hänvisar till privatlivets helg och att Latsis är en gammal vän, varför gästfriheten inte utgör problem. Till detta kommer att EU-kommissionen själv i hemlighet bestämmer om hur reglerna ska tolkas. EUs ”medborgare” bör ”lita” på kommissionen och deras omdöme. Med tanke på EUs historia av korruption och slöseri med skattepengar är det ganska mycket begärt. Dessutom strider handläggningen mot grundläggande principer, när det gäller offentliga uppdrag. Det räcker inte att hänvisa till kommissionens ”omdöme” och ”privatlivets helg”. Högt betalda tjänstemän ska kunna göras ansvariga för sina handlingar och då krävs en öppen redovisning bl a av gåvor, flotta semestrar etc. Passar inte öppenheten bör den som störs av den återgå till privatlivet. Men det var väl en allt för orealistisk tanke!

BYRÅKRATI, BÖNDER OCH MAT (18/4)

Den franske bonden Rognault, 39 år hann inte se Chirac i TV. Han var i desperat tidsbrist. Det var bråttom att lämna in blanketterna för jordbruksstödet, enligt Daily Telegraph. Reglerna och direktiven kring stödet är inte populära. Byråkratin har gått för långt. Fransmännen måste följa reglerna men det gör inte Polen, enligt Rognault. Därför kommer han tillsammans med många andra franska bönder att rösta nej till konstitutionen. Ju mer Europa, desto orättvisare blir det trots de goda EU-bidragen, är deras åsikt.

Rognault tillhör en inflytelserik grupp av franska euroskeptiska bönder, som inte gillar att det som förr kontrollerats i Paris nu granskas av Bryssel. De franska bönderna börjar därför värna om sin franska självständighet, sin suveränitet, trots höga bidrag. Kan verkligen pengar väga lättare än självständighet och suveränitet? Det börjar se så ut.


Den 15 september 1999 ”kröntes” den då nye presidenten Prodi i Strasbourg. Överst på hans agenda fanns målet att ”vinna tillbaka EUs besvikna medborgare”. Prodi ville utnyttja den självklara vägen genom ”magen” till ”hjärtat”. Livsmedelssäkerhet blev därför topprioriterat.

- Europa ska förbättra våra liv, genom säkrare mat och. konsumenttrygghet. Livsmedelskontroll bör flyttas över från de nationella myndigheterna till EU.

Idén föddes genom Belgiens ”dioxinskandal”. Växtolja som användes som hönsfoder hade förorenats med industriolja. Stor uppståndelse och skrämselkampanj i media. Extra kostnader för livsmedelsindustrin på 10 miljarder kronor. Premiärminister Jean-Duc Dehaene fick avgå och Prodi fick sin livsmedelsmyndighet med lokalisering till Parma för en kostnad av drygt 7 miljarder kronor. Ett knappt år senare visade det sig att skandalen inte var en skandal utan en mediaanka. Men fortsättning följer.

Nu sex år senare visar det sig att EUs livsmedelsmyndighet ännu inte kommit i gång. I Parma finns endast 35 av de 150 anställda. Resten finns i Bryssel. De vägrar flytta. Den myndighet som skulle förena medborgarna med EU skapar i stället konflikter mellan Bryssel och Parma men kommissionen vet inget. Det framgick häromdagen vid en utfrågning i EU-parlamentet. Och vi medborgare som skulle ”bli lyckligare” vi får betala 7 miljarder för Prodis hugskott.

DEN PARLAMENTARISKA BLUFFEN (17/4)

Häromdagen gjorde Per Heister (pressansvarig för moderaterna i Bryssel) sig lustig över att Nils Lundgren, Junilistan röstat för subventioner till EUs tobaksodlingar. Lundgren röstade fel och EUs tobaksodlingar är en gammal skandal. Att trycka på fel ”knapp” är dock lätt. Det vet Per Heister och därför borde han inte kasta ”sten i glashus”.

I förgår glömde nämligen moderaten Gunnar Hökmark att över huvud taget rösta i ett ännu mer skandalomsusat ärende: Om ansvarsfrihet för kommissionens årsredovisning. De senaste 9 åren har inte revisorerna kunnat godkänna räkenskaperna och de kunde det inte i år heller. Detta är - orden stockar sig i halsen på mig - en oerhörd skandal. Som tidigare ledamot av Riksdagens revisorer blir jag upprörd, förvånad, skakad, och förfärad av en sådan inkompetens och nonchalans med skattebetalarnas pengar. Kommissionen borde under inga förhållanden få ansvarsfrihet. Men en stor majoritet av MEParna (Member of European Parliament) röstade ja till ansvarsfrihet, även moderaterna Cederschiöld och Fjellner. Hökmark ”glömde ” rösta eller var det feghet? Samvetet förbjöd honom kanske att rösta ja, men rädslan för fraktionsledningen hindrade honom att rösta nej ... och uppriktigt sagt det spelar ingen roll. Parlamentet är en bluff, en demokratisk bluff.

Ändamålet med hela EU- projektet (tidigare EEC och EG) är att överföra makten från nationalstaterna till en icke demokratiskt styrd union men för att demokratins avveckling inte ska bli allt för synlig krävs någon slags demokratisk legitimitet. EU-parlamentet har den uppgiften. Debatter värda namnet saknas liksom en regeringssida och opposition. Förslagen som ska röstas igenom kommer från kommissionen. Utskotten kan göra vissa marginella förändringar men på vems uppdrag? Lobbisternas? Under ca 1,5 timmar per gång genomförs ca 400 omröstningar. MEParna har i snitt 13 sekunder att trycka in ”rätt” elektronisk knapp. I flesta fall har de inte den blekaste aning om vad det hela gäller eller vad deras ja eller nej får för konsekvenser. Inte undra på att det trycks fel.

Spencer´s Hotbox Heaters, Hampshire utgör ett ganska godartat exempel på vad ett EU-beslut kan innebära. Spencer´s var ett av sex brittiska företag i EU, som tillverkade gasvärmare för växthus. Direktivet 90/396 krävde certifiering. Kostnaden uppgick till 20 000 pund men eftersom det inom EU används 37 olika sorters flytande gas krävdes det 37 tester á 20 000 pund (ca 10 miljoner kr). Spencer´s klarade sig genom att sälja till Asien, USA och Afrika men inte till EU. De övriga företagen försvann liksom jobben. En knapptryckning, ett direktiv och resultatet blir krossade företag! Än värre blir skadeverkningarna när MEParna ger kommissionen ansvarsfrihet trots redovisningsbrister i mångmiljon och ibland i miljardklassen. Bristen på civilkurage underminerar moral, hederlighet och tilltro. Jag undrar just hur Gösta Bohman skulle reagerat, när moderater behandlar ansvarsfrihet som lappri och inte skyddar revisorer som avslöjar oegentligheten inom EU?

FRANKRIKE, CHIRAC OCH ETT NEJ (16/4)

Min blogg har tyvärr varit ”tyst” de senaste veckorna. Jag har varit i England och bl a deltagit i ett möte som ”The Europeans for Diversity ” anordnade om EUs förslag till ny grundlag. På mötet framträdde en rad opponenter mot konstitutionen och EUs centralisering; bl a Bill Cash en av de första konservativa kritikerna mot Majors EU-politik, Sean Gabb känd från EMU-kampanjen i Sverige, Anthony Coughlan, en av arkitekterna bakom Irlands nej till Nice samt Jens-Peter Bonde som startade och leder Junibevegelsen i Danmark. Huvudtalare var den kunniga och modiga Marta Andreasen som vågat avslöja hur illa det är ställt med EUs ekonomiska redovisningssystem. Som tack för detta avstängdes hon omedelbart från sitt jobb och avskedades under förödmjukande former från sin befattning som EUs redovisningschef.

Hela konferensen finns på en DVD för 10 pund +porto. Den kan beställas från Robert Hertner, e-mail: robert_hertner@hotmail.com


ETT FRANSK NEJ - VAD HÄNDER DÅ?

Kan det bli ett nej i Frankrike och vad händer då? var en vanlig fråga när EUs konstitution diskuterades i London.

Nu har Chirac avverkat sitt första stora TV-framträdande. Ett franskt nej i folkomröstningen om konstitutionen har blivit allt mer sannolikt enligt min närstående källa i Paris.

- Det var ett utsökt dåligt TV-program. Utfrågarna var undermåliga och programledarna om möjligt ännu sämre men allra sämst var Chirac. Det kan inte bli annat än ett nej.

Får vi då se ett totalt EU-sammanbrott? Eller försöker EU-eliten förvandla en fransk genomklappning till en mer vardaglig kris precis som man gjort när stabilitetspakten dog, när Lissabon-agendan havererade och servicedirektivet fick läggas på is? Kan kommissionen och ministerrådet låtsas som inget har hänt och fortfarande sträva mot ”an ever closer union”?

Frankrike är EU. Frankrike kan inte behandlas som små ”nejländer” som Danmark och Irland. Ett fransk nej måste tas på allvar. Det innebär att franska intressen och franska presidentens intressen måste prioriteras. Låt oss börja med presidentens. Hans stora allt överskuggande mål är att bli omvald. Varför? Han behöver den immunitet som presidentämbetet ger för att undgå en upprivande korruptionsrättegång.

Chirac måste således försvara en nejseger och gör det antagligen gärna. Motviljan mot den anglo-sachsiska modellen har han och väljarna gemensamt. En lösning ur fransk och kanske också tysk horisont är att stärka det tysk-franska samarbetet gärna med tätare kontakter med Putin. Kanske får också Spanien vara med på ett hörn. Gas- och olja från Ryssland ger intressegemenskap liksom önskan att skapa en politisk motvikt mot USA.

Och vi andra då? Vi kan frigöra oss från EUs byråkrati och integrationspolitik. EUs överstatlighet kan ersättas med samarbete mellan självständiga stater. Men skapar inte en sådan utveckling risk för konflikter med t ex Tyskland och Frankrike?

Tyskland, Frankrike men också Ryssland och Spanien står inför demografiska kriser. Gammalt folk och länder med åldrande befolkningar undviker om möjligt konflikter. Det är en viktig trygghetsfaktor att räkna med.

DEL 5: DEN ÄRORIKA REVOLUTIONEN (1/4 2005)

Till början av serien

Till Del 4



1998 års val blev likt 1995

Återigen upplevde Sverige en ovanlig valrörelse. De som skulle opponera mot varandra samarbetade, trots att de gick fram med olika valprogram. Valresultatet innebar förstärkningar både för (s) och (m), mest för (m). De två regeringspartierna blev alltmer jämnstora. Orsaken till utjämningen var att Ny Demokrati och Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen. De lättrörliga men borgerliga nydemokraterna ansåg återigen att moderaterna var deras parti. Samma gällde den borgerliga falangen inom miljöpartiet.


Regeringssamarbetet fortsatte. Moderaterna fick ytterligare en statsrådspost och politikens inriktning var i huvudsak densamma, men de partiaktiva både inom socialdemokraterna och inom moderaterna började bli otåliga och ville se den egna politiken få mer svängrum. Detta började smitta av sig på allmänheten. Vilken politik och vilka löften skulle egentligen gälla i det långa loppet?


Fristående debattörer och statsvetare började också oroa sig för en ”ny enpartistat med två partier” och ledande företrädare för regeringspartierna insåg farorna med ett långt obrutet samarbete utan - eller med en väldigt svag - opposition.


Allt oftare började skrivas om hur Sverige såg ut på 50-talet då centern och socialdemokraterna samregerade. Det var då - påpekade ett antal historiker - som viss rättsröta inom regering och statsförvaltning började göra sig gällande. De s k ”affärena” var många liksom överträdelser av de regler som uppfattats som ”fasta normer och moral” inom den statliga och även kommunala förvaltningen. Andra historiker påpekade dock att det fanns en stor, fundamental skillnad. På 50-talet samverkade två partier som på sina program hade som mål att skydda stora egna grupper, industriarbetarna och bönderna. Detta ledde till snäva och inte så sällan stötande kompromisser. ”Grispremier” till bönderna kunde ge helt andra typer av favörer till arbetarpartiet på arbetsmarknadens eller beskattningens område. Denna typ av ”kohandel” var mindre aktuell i 90-talets samarbete mellan socialdemokrater och moderater. Men det fanns, det var alla överens om, allvarliga demoraktiska risker.


Det fanns egentligen två framtidsscenarier. Det första och det mest sannolika var att regeringspartierna i högre grad började prioritera sina egna frågor. Socialdemokraterna: mer pengar till kommunerna för skola, vård och omsorg. Moderaterna: mer enskilda alternativ och lösningar med ”checkar” och försäkringar. Även på andra områden började skilda uppfattningar komma fram, t ex på den högre utbildningens område men också när det gällde betygsfrågan inom grundskolan och gymnasiet.


Den andra vägen som kunde väljas var något som mer liknade Schweiz med regler som i högre grad gynnade folkomröstningar och som underlättade delning av kommunerna till mindre enheter, dvs åtgärder som skulle leda till en mer decentraliserad politisk makt. Denna väg hade sannolikt varit möjlig på 60-talet, före de sista stegen i de stora kommunreformerna men på 90-talet för att inte tala om 2000-talet skulle det nog vara svårt att återgå till den gamla småskaliga kommunsektorn, men visst började större acceptans växa fram för folkomröstningar även i ett land som Sverige som haft en grundmurad tilltro till den representativa demokratin.


Diskussioner om politiska attityder och framtidsprogram hade återigen börjat bli livligare inom de två regeringspartierna. Socialdemokraterna ville ha en mindre - men stark och effektiv stat. Moderaterna ville ha en ännu mindre stat. Den stora skärningspunkterna fanns, där de alltid funnits, inom beskattningen och socialförsäkringarna. Här började nu klara skiljelinjer skönjas. Sjukvårdens organisation blev den känsligaste frågan - och politiskt intressantaste - eftersom problemet både var ideologiskt/politiskt men också geografiskt. Hur skulle gledbygdsborna och de mer avlägsna småorterna tillförsäkras god sjukvård. Här menade moderaterna att den moderna tekniken kom till hjälp. Minsta vårdcentral - privat eller kommunal - skulle kunna ha kontakt med de främsta specialisterna med ny teknik vid diagnoser, terapi och t o m övervakning. Transporter av sjuka till avancerad specialistvård kunde utvecklas med bl a helikoptertransporter såsom långt tidigare skett i Schweiz.


Socialdemokraterna vågade inte tro på en sådan utveckling och fruktade att den skulle skapa onödiga olikheter för de sjuka beroende på var de bodde. De politiska skiljelinjerna hängde djupast sett samman med tilltron till nya möjligheter och förändringar och det var ganska naturligt att moderaternas och de borgerliga väljargrupperna i högre grad såg positivt på de nya tekniska möjligheterna, som skulle ge mer dynamik på områden som just dessa väljargrupper var engagerade i.


1995 års ”ärorika och tysta” revolution

Omvälvningen 1995 återskapade några av de krafter som tidigare bidragit till att göra Sverige framgångsrikt. De ekonomiska drivkrafterna för tillväxt hade stärkts för alla - den minskande arbetslösheten, möjligheter att byta jobb utan att äventyra s k ”anställnigstrygghet” och allt fler möjligheter till avancemang genomsyrade i högre grad både näringsliv och den offentliga sektorn.


När jobben kändes tryggare, vågade man i högre grad släppa lös konkurrensen. Friskolor började uppmuntras av kommunalpolitikerna liksom fritidspraktiker och enskilda läkarhus och detta fick positiva smittoeffekter på de kommunala skolorna och vårdhemmen. Som redan påpekats låg dock det gamla tvistefröet latent - kan marknaden få släppas in i sjukvården.


Pensionsreformen hade ökat kunskaperna om företagande och aktie- och fondplaceringar och det nya systemet bidrog till att sprida kunskaper om IT till allt bredare folklager. Introduktionen av det nya pensionssystemet kom också rätt i tiden - pensionsspararna fick var med om de bra börstiderna i slutet av 90-talet och nedgången i början av 2000-talet kom i mindre grad att påverka placeringarna både för AP-fonderna och premiepensionerna. Och inte minst viktigt människor började gärna ”jobba över” normal pensionsålder.


Framgång skapar nya problem och problemen var politiska. Att koalitionen mellan s och m inte skulle överleva ännu ett val var en uppfattning som delades av allt fler. En mer normal demokrati med en regering och en opposition värd namnet uppfattades mer som en normalisering än ett hot, men hur skulle politiseringen avarter från andra hälften av 1900-talet kunna undvikas?


Statsvetarna och ekonomerna men också de politiker som mindes den tiden pekade på den olyckliga konstitution som Sverige fick 1970 med sitt första riksdagsval 1973 till den enda kammaren. Att själva valet avslöjade en fadäs gjorde det inte bättre. Riksdagen blockerade sig själv genom 175 socialdemokratiska (socialistiska) mandat och 175 borgerliga. Detta var egentligen en av de mindre bristerna. De fundamentala principerna som ska ge en konstitution stadga, hade knappt diskuterats. Debatten hade enbart varit juridisk-teknisk och partipolitisk. Sällan har ett beslut i en så grundläggande principiell konstitutionell fråga tagits på så svagt underlag. Frågor som maktdelning, krav på regeringsmakten och kontrollmakten hade partipolitikerna inte velat ta upp till granskning.


En dålig konstitution tillsammans med en rad politiska problem som nådde vårt land utifrån, oljekrisen, Bretton Woods sammanbrott, inflation i tvåsiffriga tal etc utgjorde det nästan glömda ursprunget till 1995 års svenska kris för det politiska etablissemanget. Förhandlingsekonomin, särintressen som gynnades alltmer, den ofta låsta ställningen mellan blocken som tillät småpartier som (v), (mp), (c) och (nd) få oproportionerligt inflytande. Deras marginella röstinnehav gjorde det möjligt att driva igenom beslut som ofta innebar betydande kapitalförstöring och/eller hinder för modern vetenskaplig och teknisk utveckling. När en regering släpper igenom beslut som uppfattas av en majoritet av medborgarna som uppenbart bisarra får detta återverkningar utanför politiken. Det går inte att samtidigt genomdriva uppenbart felaktiga beslut för maktens skull och samtidigt behålla integritet, ansvarskänsla och moral. Ett utflöde av detta blev att de politiska utnämningarna inom statsförvaltningen började dominera samtidigt som medborgarnas cynism visades alltmer öppet. När sedan ”vallöften” i växande utsträckning offrades, inte minst för att hålla de små men nödvändiga samarbetspartierna nöjda skapades en ny form av moralupplösning som ju på sitt sätt dokumenterades av den internationella Estoniaundersökningen.


Hela regeringen var nu ense om att vare sig (s) och (m) skulle gå skilda vägar eller inte, hade de en viktig uppgift kvar och det var att arbeta för en genomgripande grundlagsreform.


Men såg med förfäran på hur på kontinenten EU förde politik som i princip påminde om de svenska storkommunreformerna, som hade fått ytterst skadliga effekter i form av centralism och snabbt ökande skattetryck. Vidare förskräcktes man av de snabba institutionella förändringarna, som i mångt och mycket påminde om de sämsta dragen i den svenska modellen innan sammanbrottet - inklusive normupplösning och bristande kotrollmakt och en begynnande rättsosäkerhet. Denna utveckling förstärkte kraven på en grundlagsreform för att om möjligt hindra ”smittoeffekter”.


Några krav uppfattades som viktigare än andra. Återinförande av en ”första kammare”; en stark och i ordets egentliga bemärkelse självständig kontrollmakt som självständigt skulle pröva och ingripa mot eventuella brott mot grundlagen samt införandet av i vissa fall beslutande folkomröstningar. För kontrollmakten måste speciella tillsättningsregler, mandattider och förbud mot omval gälla.


I folkomröstningsfrågan var både socialdemokraterna och framförallt Lars Tobisson mycket tveksamma. Frågan borde dock prövas allsidigt och seriöst. Beslut fattades om att tillsätta en grundlagsutredning och direktiven diskuterades ingående med riksdagens mindre partier. Utredningen tillsattes med företrädare från alla partier sent år 2000.


Resultatet med fem års samregering

Hulterström-regeringens ”image” av kunskaper, ansvarsanda och erfarenhet gav respekt och denna anda smittade av sig till förvaltning och näringsliv i form av bättre moral och arbetsmoral. En orsak till denna ”klimatförändring” som ingen talade om utan alla tog för given, var att avancemang inte minst i offentlig tjänst återigen byggde på de gamla principerna om ”förtjänst och skicklighet”. Politiska utnämningar blev allt ovanligare. Företag och företagare som lyckades, blev lika hedrade som våra företagspionjärer i början av 1900-talet.


Förändringarna 1995 uppfattades inte som ett systemskifte - ingen kom över huvd taget på idén att ta ordet i sin mun. Men visst, 1995 skapade stora positiva förändringar, men de växte upp underifrån. Med den nya politiken flyttade ”den osynliga handen” tillbaka till Sverige. Riksdagen fick mindre att göra. Riksdagsledamöterna kunde precis som förr både sköta sina gamla vanliga yrken och ha ett av de finaste förtroendeuppdragen, nämligen riksdagsledamotens. Redan utan grundlagsutredning blev Sveriges politik mer anpassad till en livskraftig marknadsekonomi.



EFTERORD

Historien om Estonias förlisning och de politiska förvecklingar som olyckan skapade visar både på möjligheterna och svårigheterna med att skriva alternativ historia. Meningen med den här essän var att försöka belysa resultatet av att ersätta den i Sverige förhärskande politikertypen, det vill säga de TV-mässiga, verbalt begåvade personer som gjort karriär inom politiksfären sedan barnsben, med politiker med något mer allsidig livserfarenhet och sakligare läggning. Dessutom ville vi föreställa oss ett Sverige som kunde föra sin egen politik utan att vara avhängigt regler och förordningar från Bryssel. Det senare var ju det lättaste.


Opinionen var mot ett svenskt EG/EU-medlemskap både före och efter folkomröstningen. Endast mindre förändringar i det verkliga skeendet hade behövts för att det skulle ha blivit ett nej i folkomröstningen 1994.


Svårare är det att tänka sig Sverige med omdömesgilla människor i ledningen för de stora politiska partierna. För att åstadkomma detta måste författarna vid tiden för historiens början avlägsna de då ledande politikerna och deras givna efterföljare. Det kunde ju ha åstadkommits på många olika sätt. Man skulle kunna ha tänkt sig en matförgiftning med c. Botulinum i riksdagsrestaurangen eller ett bombattentat mot Nobelmiddagen. Att vi inte valde något av dessa eller andra ännu blodtörstigare alternativ har delvis att göra med vår godmodiga läggning och dels att sådana dramatiska händelser hade riskerat att ta över huvudrollen i vår historia.


Vi sökte i stället det som Alfred Hitchcock döpt till McGuffin, det vill säga en intrig eller en detalj i intrigen som gör det möjligt att föra historien framåt men som i sig inte har betydelse för historien som helhet. Estoniaolyckan föreföll då vara ett självklart val. Katastrofen var ett stort nationellt trauma och efterspelet visade på ett mycket osäkert handlag hos både politiker och ämbetsmän vilket gav upphov till ett antal skandaler. Att vi i vår berättelse har komprimerat tidsaspekterna och på så sätt kunnat använda oss av Estonia-affärens efterdyningar, istället för verklighetens långt mer utdragna och plågsamma förlopp ansåg vi var ett mindre ingrepp i samtidshistorien än andra mer dramatiska och konstruerade händelser.


Historien skrevs under sommaren 2004. Så sent som under november 2004 kom nya fakta i dagen som visar att Estonia verkligen användes för vapensmuggling från Estland till Sverige. Det ändrar i och för sig inget för vår del. Det vi har skrivit är och förblir en saga. Dock ska sägas att vår beskrivning av Estonias skeppsbrott har inspirerats av Anders Björkmans hemsida om Estonia (heiwaco.tripod.com).


Björkman har gjort en gedigen teknisk analys av Estonias förlisning. Att kommissionens slutsatser inte tål en kritisk utvärdering är uppenbart för var och en som jämfört kommissionens slutrapport och Björkmans analys. Det är bara att hoppas att framtida utredningar utförda med större oväld och noggrannhet kommer att klarlägga vad som verkligen hände under den stormiga natten på Östersjön mellan den 27:e och 28:e september 1994.


En första början är kanske den förnyade utredning som regeringen nu tillsatt för att klarlägga förloppet när Estonia sjönk. Även om det tar tid kommer sanningen säkerligen fram till slut, vilket de riksdagsledamöter som inte vågade stödja en fullständig ny utredning bör beakta.


Vårt syfte med vår alternativa historia var ett annat - det var att visa att vår politiska framtid kan utvecklas på många olika sätt. Här har vi försökt visa på några mekanismer som skulle kunna hjälpa oss att få både ett bättre politiskt och civilt samhälle.


Stockholm 1 april


Margit Gennser.....................Mikael Gennser