LÖRDAG-SÖNDAG 8 och 9 januari
DET SVENSKA POLITISKA LEDARSKAPET
- Det är dags för ett nationellt misstroendevotum, konstaterar professor Anders Vedin vid Chalmers och tidigare VD för Hässle/Astra i DI 8/1 2005.
Jordbävningen utanför Sumatra uppgick till över 9 på Richterskalan och tillhör den typ av jordbävningar, som ofta följs av tsunamifenomen som brukar vålla naturkatastrofer med många dödsfall och stor materiell förstörelse. Det drabbade området i Thailand tillhör dessutom ett av de mest populära resmålen för svenska turister. Bägge dessa förhållanden borde ha varit kända för vårt lands stats- respektive utrikesminister. Det borde också direkt ha insett att det var bråttom med hjälpåtgärder för att så långt möjligt hindra onödiga dödsfall och svåra, obotliga skador.
Ett rationellt handlande hade krävt att regeringsplanet eller ett annat plan omedelbart flögs ned med erfaren katastrofmedicinsk personal till det svenska intresseområdet, sydvästra Thailand. Inom tolv timmar hade då regeringen med hjälp av egna resurser fått en bra överblick över skadornas art och omfattning samtidigt som försvarsmedicinska resurser och räddningsverket hade mobiliserats. Men regeringen har inte varit mäktig ett sådant kraftfullt ledarskap, konstaterar Anders Vedin.
Vi verkar, påpekar han, ha fått fel personer på fel plats. Har svensk politik fostrat en kader av heltidspolitiker utan bred livserfarenhet och som aldrig behövt räkna med att ta eget ansvar? Vad vi ser, påpekar han sammanfattningsvis, är en konstitutionell kris och det är dags för ett nationellt misstroendevotum.
BORDE VI SETT VARNINGSTECKEN TIDIGARE?
Varningarna har funnits länge - i minst 40 år!
Torsten Nothin jurist och f d justitieminister under Branting avslutade sin karriär som överståthållare i Stockholm. I sina memoarer ”Från Branting till Erlander” (1955) varnade han för de växande bristerna i svensk demokrati.
Han hävdade att de delvis hängt samman med förhållanden som rådde när den svenska arbetarrörelsen var svag och arbetarna och de egendomslösa inte hade rösträtt. Då var det viktigt att den fackliga rörelsen och det socialdemokratiska partiet höll samman men efter att alla fått allmän rösträtt borde de två organisationerna förhållit sig självständiga mot varandra. Solidariteten mellan fack och parti behövs inte längre för att skydda föreningsrätt, medborgarrätt och mänskliga rättigheter, fastslog Nothin. Om den består, blir den i realiteten ett skydd, icke för ideella värden utan för personlig maktställning.
Inte endast Nothin var bekymrad. En av arbetarrörelsens pionjärer
Gustav Möller, såg sig tvungen, att i sin sista riksdagsdebatt i första kammaren 25/5 1954 kritisera utvecklingen med följande ord:
”Herr talman. I den mån vi, som deltar i debatten inte har samma mening som Kungl. Maj:t och utskottet, blir det väl närmast ett slags deklarationer, som man anser sig böra avge. Inte heller jag kommer att yrka bifall till någon motion.”
Detta gick tvärs emot de krav en annan av socialdemokraternas förgrundsgestalter, Richard Sandler, ställde på riksdagsledamöter i en broschyr 1908:
”En socialistisk riksdagsman bör vara sådan, att man på honom kan tillämpa karakteristiken av generalguvernör Loth, herre över Norrland i stora vredens tid: en rättrådig, klok och försiktig, djärv och tapper man, en människa bland folk, soldat bland soldater, bland diplomatiska rävar en utstuderad räv och mot fähundar en svår fähund.”
Sandlers krav är en utopi i dag. Den främsta meriten för en riksdagsledamot är att vara ett språkrör för det egna partiet oberoende om han/hon anser partiet (partitoppen) gör rätta bedömningar eller inte. Det är så man underminerar både självständighet och ansvarstagande och det skapar till slut politiska kollapser av den art vi börjar se allt oftare.
ANDERS JONSSON, SvD - TOPPSTYRNINGEN BAKOM PROBLEMEN
Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan moderater och socialdemokrater och den består i bristen på medborgerlig delaktighet i demokratin, skriver Anders Jonsson i SvD den 9 november 2002. Han återkommit till detta tema många gånger senare.
Utgångspunkten för Anders Jonsson i den nu nämnda krönikan var vice riksbankschefen Willy Bergströms bidrag till Laboremus antologi vid föreningens 100-årsjubileum.
I sin uppsats framhåller Bergström bl a att socialdemokraterna är fjärmade från Nils Karlebys vision om alla medborgares delaktighet i det politiska och ekonomiska livet. Partierna har gått från folkliga rörelser till att bli riksdagspartier, som aktiverar sig inför valen vart fjärde år. Resultatet är toppstyrning och avgörande politiska förändringar diskuteras inte med befolkningen. Eliterna ägnar sig istället åt att vilseleda och manipulera allmänheten. Resultatet blir att politiken inte växer fram underifrån genom diskussioner bland intresserade. Partiledningarna bestämmer politiken ovanifrån och de valda företrädarna förutsetts tiga och samtycka.
EU, EMU och EUs grundlag är talande exempel liksom det färska försvarsbeslutet.
Denna typ av politiskt ledarskap kan endast få en effekt: Självständiga, eftertänksamma och inte minst kunniga individer väljer bort politik och partimedlemskap. Partipolitiken kommer därför i växande utsträckning kännetecknas av politisk inavel.
Rekryteringen av framtidens ledande politiker sker från Unga Örnar, MSU, SSU och MUF. ”Verkliga” kvalifikationer spelar liten roll. Pär Nuder, finansminister utgör exempel på detta. Han tyngs inte av utbildning. Hans karriär gick rakt från SSU till regeringskansliet, där han började som 22- åring. Hans första uppdrag var som sakkunnig på grundlagsfrågor. Ordet sakkunnig tycks ha fått en ny betydelse.
I Sveriges riksdag finns ett fåtal ledamöter som är över 65 år, medan antalet ledamöter utan direkt yrkeserfarenhet blir allt fler och yngre.
Våra riksdagsledamöter hade sannolikt varit både mer erfarna och självständigare, om riksdagens ålderspyramid hade liknat den brittiska eller franska. De äldre har nämligen en fördel - de har större ekonomisk självständighet och då också större politiskt svängrum gentemot sin partiledning. Fast självständiga riksdagsledamöter är väl just det partiledningarna i alla partier vill undvika!
Resultatet av 40 års utveckling ser vi tydligt i dag - inkompetensen har spritt sig liksom bristen på ansvarstagande. Men ett beteende har högkonjunktur - att skylla ifrån sig, särskilt på dem som finns längre ned i de politiska och administrativa hierarkierna.
- Det är dags för ett nationellt misstroendevotum, konstaterar professor Anders Vedin vid Chalmers och tidigare VD för Hässle/Astra i DI 8/1 2005.
Jordbävningen utanför Sumatra uppgick till över 9 på Richterskalan och tillhör den typ av jordbävningar, som ofta följs av tsunamifenomen som brukar vålla naturkatastrofer med många dödsfall och stor materiell förstörelse. Det drabbade området i Thailand tillhör dessutom ett av de mest populära resmålen för svenska turister. Bägge dessa förhållanden borde ha varit kända för vårt lands stats- respektive utrikesminister. Det borde också direkt ha insett att det var bråttom med hjälpåtgärder för att så långt möjligt hindra onödiga dödsfall och svåra, obotliga skador.
Ett rationellt handlande hade krävt att regeringsplanet eller ett annat plan omedelbart flögs ned med erfaren katastrofmedicinsk personal till det svenska intresseområdet, sydvästra Thailand. Inom tolv timmar hade då regeringen med hjälp av egna resurser fått en bra överblick över skadornas art och omfattning samtidigt som försvarsmedicinska resurser och räddningsverket hade mobiliserats. Men regeringen har inte varit mäktig ett sådant kraftfullt ledarskap, konstaterar Anders Vedin.
Vi verkar, påpekar han, ha fått fel personer på fel plats. Har svensk politik fostrat en kader av heltidspolitiker utan bred livserfarenhet och som aldrig behövt räkna med att ta eget ansvar? Vad vi ser, påpekar han sammanfattningsvis, är en konstitutionell kris och det är dags för ett nationellt misstroendevotum.
BORDE VI SETT VARNINGSTECKEN TIDIGARE?
Varningarna har funnits länge - i minst 40 år!
Torsten Nothin jurist och f d justitieminister under Branting avslutade sin karriär som överståthållare i Stockholm. I sina memoarer ”Från Branting till Erlander” (1955) varnade han för de växande bristerna i svensk demokrati.
Han hävdade att de delvis hängt samman med förhållanden som rådde när den svenska arbetarrörelsen var svag och arbetarna och de egendomslösa inte hade rösträtt. Då var det viktigt att den fackliga rörelsen och det socialdemokratiska partiet höll samman men efter att alla fått allmän rösträtt borde de två organisationerna förhållit sig självständiga mot varandra. Solidariteten mellan fack och parti behövs inte längre för att skydda föreningsrätt, medborgarrätt och mänskliga rättigheter, fastslog Nothin. Om den består, blir den i realiteten ett skydd, icke för ideella värden utan för personlig maktställning.
Inte endast Nothin var bekymrad. En av arbetarrörelsens pionjärer
Gustav Möller, såg sig tvungen, att i sin sista riksdagsdebatt i första kammaren 25/5 1954 kritisera utvecklingen med följande ord:
”Herr talman. I den mån vi, som deltar i debatten inte har samma mening som Kungl. Maj:t och utskottet, blir det väl närmast ett slags deklarationer, som man anser sig böra avge. Inte heller jag kommer att yrka bifall till någon motion.”
Detta gick tvärs emot de krav en annan av socialdemokraternas förgrundsgestalter, Richard Sandler, ställde på riksdagsledamöter i en broschyr 1908:
”En socialistisk riksdagsman bör vara sådan, att man på honom kan tillämpa karakteristiken av generalguvernör Loth, herre över Norrland i stora vredens tid: en rättrådig, klok och försiktig, djärv och tapper man, en människa bland folk, soldat bland soldater, bland diplomatiska rävar en utstuderad räv och mot fähundar en svår fähund.”
Sandlers krav är en utopi i dag. Den främsta meriten för en riksdagsledamot är att vara ett språkrör för det egna partiet oberoende om han/hon anser partiet (partitoppen) gör rätta bedömningar eller inte. Det är så man underminerar både självständighet och ansvarstagande och det skapar till slut politiska kollapser av den art vi börjar se allt oftare.
ANDERS JONSSON, SvD - TOPPSTYRNINGEN BAKOM PROBLEMEN
Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan moderater och socialdemokrater och den består i bristen på medborgerlig delaktighet i demokratin, skriver Anders Jonsson i SvD den 9 november 2002. Han återkommit till detta tema många gånger senare.
Utgångspunkten för Anders Jonsson i den nu nämnda krönikan var vice riksbankschefen Willy Bergströms bidrag till Laboremus antologi vid föreningens 100-årsjubileum.
I sin uppsats framhåller Bergström bl a att socialdemokraterna är fjärmade från Nils Karlebys vision om alla medborgares delaktighet i det politiska och ekonomiska livet. Partierna har gått från folkliga rörelser till att bli riksdagspartier, som aktiverar sig inför valen vart fjärde år. Resultatet är toppstyrning och avgörande politiska förändringar diskuteras inte med befolkningen. Eliterna ägnar sig istället åt att vilseleda och manipulera allmänheten. Resultatet blir att politiken inte växer fram underifrån genom diskussioner bland intresserade. Partiledningarna bestämmer politiken ovanifrån och de valda företrädarna förutsetts tiga och samtycka.
EU, EMU och EUs grundlag är talande exempel liksom det färska försvarsbeslutet.
Denna typ av politiskt ledarskap kan endast få en effekt: Självständiga, eftertänksamma och inte minst kunniga individer väljer bort politik och partimedlemskap. Partipolitiken kommer därför i växande utsträckning kännetecknas av politisk inavel.
Rekryteringen av framtidens ledande politiker sker från Unga Örnar, MSU, SSU och MUF. ”Verkliga” kvalifikationer spelar liten roll. Pär Nuder, finansminister utgör exempel på detta. Han tyngs inte av utbildning. Hans karriär gick rakt från SSU till regeringskansliet, där han började som 22- åring. Hans första uppdrag var som sakkunnig på grundlagsfrågor. Ordet sakkunnig tycks ha fått en ny betydelse.
I Sveriges riksdag finns ett fåtal ledamöter som är över 65 år, medan antalet ledamöter utan direkt yrkeserfarenhet blir allt fler och yngre.
Våra riksdagsledamöter hade sannolikt varit både mer erfarna och självständigare, om riksdagens ålderspyramid hade liknat den brittiska eller franska. De äldre har nämligen en fördel - de har större ekonomisk självständighet och då också större politiskt svängrum gentemot sin partiledning. Fast självständiga riksdagsledamöter är väl just det partiledningarna i alla partier vill undvika!
Resultatet av 40 års utveckling ser vi tydligt i dag - inkompetensen har spritt sig liksom bristen på ansvarstagande. Men ett beteende har högkonjunktur - att skylla ifrån sig, särskilt på dem som finns längre ned i de politiska och administrativa hierarkierna.
posted by Margit Gennser at 10:11
<< Home