DEN 10 JANUARI

EXIT-POLLS ÄR TYDLIGEN TILLRÄCKLIGT

Mahmoud Abbas tillkännagav snabbt, när vallokalerna stängt, att han vunnit sitt palestinska presidentval. Inga röster var visserligen räknade, men numera tycks exit-polls duga lika bra som räknade röster.

Abbas valseger ansågs hur som helst given på förhand. Varför då vänta på triumfen till det verkliga valresultatet förelåg? Är det inte onödig formalism?

Den naive betraktaren av våra TV-nyheter förstår dock inte varför valet av Abbas krävt så många valobservatörer. när Abbas seger tycktes självklar. Varför behövde representanterna för vår världs ”goda” som Jimmy Carter vara på plats? Varför var Carl Bildt valobservatör?

Var det för att kontrollera Israel? För den palestinska valproceduren kunde väl knappast leda till överraskningar.

Naturligtvis var det så. Den konventionella diplomatiska visdomen och majoriteten av Mellan Östern-experterna har en uppfattning, problemen är skapade av Israel. Om Israel försvinner skulle allt bli frid och fröjd i den arabiska världen.

Nu finns ett väl utarbetat ”om inte”-experiment hur Mellan Östern kunde se ut, om Israel inte finns. ”Experimentet” beskrivs under rubriken ”Civilization of Clashes” en bit in i nedanstående länkade artikel.

En läsvarning: För den som är fäst vid sina förutfattade meningar kan läsningen bli påfrestande och smärtsam. För bibehållen sinnesro avstå då från vidare läsning.

http://www.foreignpolicy.com/story/cms.php?story_id=2737&print=1&PHPSESSID=2051e326ad99046a751c456297bd418a




CHARLES KRAUTHAMMER OM ARAFATS ARVING - MAHMOUD ABBAS
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A54851Jan6


Den 13 september 1993 undertecknades Osloavtalet av Yasser Arafat och Yitzak Rabin på Vita Husets gräsmatta.

Washington Posts krönikör Charles Krauthammer var där. Det var en upplevelse att se en kollektiv intellektuell kollaps, skriver Krauthammer. Alla de närvarande journalisterna, politikerna, ”experterna” nästan svimmade av lycka, när de såg handskakningen mellan Arafat och Rabin. Vad de inte ville se den dagen och under år framöver var att Arafat hade skaffat sig en ny styrkeposition, som han planerade att använda i den fortsatta kampen mot Israel.

Detta var ingen hemlighet. Den som brydde sig om att lyssna på Arafat kunde inte tvivla på hans avsikter, fast han avslöjade dem förstås på arabiska. Arafat avböjde också senare de fredsförslag som presenterades i Camp David och startade intifadan.

Nu efterträder Abbas Arafat och återigen ser vi fredseuforin. Men borde vi inte lyssna på vad Abbas verkligen sagt under valrörelsen?

Det går inte att missförstå Abbas maximalistiska krav. Israel ska dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser. Jerusalem ska vara arabiskt och alla som flydde och - i realiteten många andra - ska ”ha rätt att återvända”.

Kraven om de genomförs förstör Israel både rättsligt, kulturellt och demografiskt! Det vet Abbas!

När han kallar Israel ”den Sionistiska fienden” är detta ett avskyvärt språkbruk. Varför? Detta uttryck används, när Hezbollah och Iran signalerar sin vilja att förinta Israel och utrota det judiska folket. Är det verkligen möjligt att ord inte räknas i Mellan Östern?

Både Krauthammer och jag är måhända för pessimistiska, när det gäller Abbas fredsvilja. Kanske kan Abbas förvandlas till en Sadat. Men låt oss först se det!