IDEALET - STATUS QUO - 16/7

OECD är en av västvärldens mest ärevördiga internationella ”klubbar” för ekonomisk forskning och utveckling. OECD ger medlemsländerna råd och riktlinjer för den ekonomiska politiken, råd som ofta följs.

OECDs chef Donald Johnston som snart ska avgå, har under sitt mandats sista månader försökt sjösätta genomgripande reformer av OECDs organisation och arbetssätt.

Som alla mogna byråkratier kännetecknas OECD av en skadlig organisatorisk tillväxt. Enligt The Economist finns det över 400 nationella delegater knutna till OECD i Paris. Denna kader av i huvudsak diplomater beräknas kosta 130 miljoner dollar per år eller nästan 1 miljard kronor. OECDs budget för den egna personalstaben kostar €329 miljoner eller knappt 3 miljarder kronor. OECDs egna anställda arbetar i huvudsak direkt med experter i medlemsländerna, inte med den månghövdade diplomatiska representationen i Paris. Men alla förslag att minska denna har snabbt stoppats - i första hand av de centralt placerade diplomaterna själva!

Detta är knappast förvånande: Diplomaterna vill inte offra den egna behagliga parisiska livsstilen. Allt talar således för organisatoriskt ”Status Quo” inom OECD. Framtiden kommer att kännetecknas av växande kostnader och minskande effektivitet.

Vad som gäller OECD gäller i ännu högre grad andra, yngre internationella organisationer.

Göran Persson som f d finansminister bör inte vara okunnig om OECDs byråkratiska utveckling och de kostnader som dessa åsamkar den svenska budgeten, även om dessa är bagateller jämfört med våra EU-kostnader.

Göran Persson tillhör också, inte förvånande, den grupp av statsministrar som sagt ett klart nej till en större EU-budget och nya EU-skatter. Men är han trovärdig? Är hans uttalanden endast ett sätt att lugna oss svenskar? Tror han verkligen att det som han och övriga företrädare för OECDs medlemsländer inte kan åstadkomma, det kan lätt genomföras inom EU?

Är en sådan godtrogenhet acceptabel hos en statsminister? Och vad säger en eventuell statsminister in spe? Ja till EU-konstitutionen, mer pengar till EU-budgeten och sänkta skatter? Hur går det ihop?

Henry Ford sa på sin tid - full valfrihet är att välja en svart Ford och nu gäller för oss svenskar - full politisk valfrihet är att välja EU-konstitutionen och höjda EU-pålagor. Status quo som ideal.

TILLBAKA IGEN - 4/7

Det är alltid roligt med uppmuntran. Christian Sandström tycker att jag gjort en ny och relevant koppling mellan Hayeks sista kapitel i ”Vägen till träldom” och EU (10/6). Hans mail innehåller också ett Hayek-citat, som han tycker jag borde använda. Här är det:

Vem skulle kunna tänka sig några gemensamma ideal om rättvisa i inkomstfördelningen som förmår en norsk fiskare att avstå från att få det bättre till förmån för en portugisisk, en holländsk arbetare att betala mer för sin cykel för att bistå metallarbetaren i Coventry eller en fransk bonde att betala högre skatt för att bidra till Italiens industrialisering?

Svaret på Hayeks fråga är socialister i alla partier och inte minst 2000-talets socialister i form av EU-byråkrater. I solidaritetens namn tycker de, att vi ska avstå från våra pengar, våra konkurrensfördelar och t o m vår frihet. Vad de torgför är en grov missuppfattning av ordet solidaritet.

Låt mig därför påminna om Gösta Bohmans i dag bortglömda bok ”Tankar om mitt Sverige” från 1974. Här finns en analys (s 149) av begreppet solidaritet som är lika aktuell i dag som när den skrevs för 30 år sedan. Döm själva.

Motsättningarnas kraftlinjer går inte mellan solidaritet och individualism. Solidaritet förutsätter solidariskt tänkande människor - enskilda individer .... Man kan aldrig tvinga fram solidaritet. Känslan av samhörighet måste komma inifrån. Den måste finnas i människors hjärtan ..... Solidariteten har sitt ursprung hos den enskilda människan själv. Den växer likt ringar på vattnet och omfattar de närmaste, familjen, arbetskamrater och grannar, byn, bygden och landet och den internationella gemenskapen...... Det finns ingen motsättning mellan solidaritet och individuell frihet men det kan finnas mellan individuell frihet och kollektiv, därför att kollektivet inte sällan förutsätter en begränsning av den individuella friheten. ....Alltför långt gående kollektiva krav kan lösa upp de element som är väsentliga i solidaritetsbegreppet - frihet och offervilja.

Gösta Bohmans insikter om den mänskliga naturen är viktiga i dag. De ger oss nämligen förklaringen till varför EU är så feltänkt. En ”subventionsunion” kan inte skapa solidaritet och god vilja. Solidaritet kan inte skapas på kommando av en överhet. Gemenskap måste växa fram underifrån - först i familjen, släkten, byn, bygden och nationen. Detta är gamla, kända insikter, dock tydligen helt okända för vår EU-elit.

I EUreferendum finns (2/7) ett referat från ”Deutsche Welle” om EU-integrationens ”misslyckande”.

- Någon samhörighetskänsla har inte vuxit fram mellan Tyskland och Frankrike. Fransmännen bryr sig allt mindre om att lära sig tyska. Tysk mat tycker de är tung och fet. Tysk kultur är ointressant.

Är detta tecken på tysk-fransk ovänskap? Inte alls - men det är en varningssignal. Påtvungen integration och solidaritet skapar lätt dissonanser. NEE och NON i de folkomröstningar som fått hållas, visar vilka farliga vägar det politiska etablissemanget i EU har anträtt.

DAGEN EFTER - ÅNGER MÅHÄNDA MEN BÄTTRING KNAPPAST (17/6)

Så har 25 regeringschefer sammanträtt i Bryssel. Att deras trovärdighet är i kris börjar de ana, men självförsvaret är att negativa väljare, inte bara i Frankrike och Holland, inget förstår av EU-projektet.

Problemet för statsministrarna är att väljarna förstår alldeles för mycket. De vill inte styras av en oligarki i Bryssel. De vill ha kvar sina nationalstater och sin demokrati. De inser att en kontinent utan gränser, inte endast är fysiskt ”gränslös”. Den skapar också psykologisk vilsenhet och en allt svagare demokrati.

President Köhler i Tyskland vägrar skriva under konstitutionen, innan författningsdomstolen har sagt sitt. En nyhet som inte rapporterats i Sverige. Inte heller har de svenska medierna rapporterat att en stor majoritet av tyskarna är motståndare till konstitutionen. Inte heller har ECBs varningar för att euron tycks slå mot tillväxten i euroland varit värd en nyhetsplats.

Däremot har vi fått någorlunda klara rapporter om att godkännandet av EU-konstitutionen ska läggas på is, åtminstone ett år.

Men det är ett otydligt besked. Vi medborgare kräver att Göran Persson och hans EU-kollegor också klart deklarerar

* ATT uppbyggnaden av EUs diplomatiska kår stoppas omedelbart
* ATT ingen europeisk president tillsätts
* ATT samma gäller EUs utrikesminister
* ATT EUs försvarsorganisation (European Defence Agency) inte har något mandat
* ATT samma gäller ett gemensamt polisväsende
* ATT samma gäller insatsstyrkan (Rapid Reaction Force)
* ATT ingen byrå ska inrättas för de grundläggande mänskliga rättigheterna
* ATT EU inte ska syssla med rymdpolicy
* ATT asyl och immigrationspolitiken fortfarande ska vara mellanstatliga

Jag hoppas att våra riksdagsmän - som i gemen anser att EU-politiken är ointressant - håller ögon på de här frågorna och ser till att regeringen inte tar beslut som den inte har mandat för. Med detta får jag önska en god sommar.

Själv kommer jag att vara tyst några veckor, sedan hoppas jag börja skriva igen.

"STATELY HOMES", SLOTT, RESIDENS, OFFICIELLA BYGGNADER OCH FLAGGSKEPP (13/6)

Professor Ingemar Ståhl var mästare att göra skickliga vardagsiakttagelser gällande beslutsfattandets anatomi.

En måndagskväll för ganska länge sedan på planet frän Sturup till Arlanda gav han mig följande råd: ”När företag hemfaller åt att investera i ståtliga kontorslokaler, då bör du ringa din bank och säga sälj. När städer börjar göra likadant, kan det vara tid att fundera på att flytta. När byggnader är det väsentliga är det risk att andra lönsamma investeringar saknas. Eller kanske är det så att företags(kommun)-ledningen inte längre är intresserade av lönsamhet.”

Ca 1/2 timme senare passerade vi Frösundavik och SAS då splitternya, berömda kontorscenter. Den blev som bekant en utmärkt illustration på Ingemar Ståhs tes fastän han den kvällen använde sig av historiska exempel, Birmingham, Liverpool och Glasgow, med imposanta ”stately buildings” från dessa städers blomstringstid, en ståt som snart började förfalla.

Denna vecka firar riksdagen (eller snarare riksdagens första egna hus) 100 års jubileum. Det jubilerande huset är efter dagens förhållanden ganska beskedligt. Bristen på pengar krävde uppfinningsrik sparsamhet. Här några detaljer: Pelarna i riksdagshuset har i många fall ersatts av imiterad marmor - trä med målad marmorering. Endast ett fåtal pelare är av ”äkta vara”. De ursprungliga mattorna i sammanbindningsbanan var av linoleum med mattmönster, nu är ”fusket” gömt under riktiga mattor. Sparsamheten, ger byggnaden lyskraft därför att den fick anpassas till riksdagens arbete och begränsade medel. Den Ståhlska tesen håller även här - riksdagen var under sina första 50 år en bra och väl fungerande exponent för vår demokrati, medan byggnader och lokaler var relativt spartanska.

Men på 60-talet började riksdagens verkliga byggnadsexpansion och omfattar numera många kvarter på Helgeandsholmen. Riksbankens hus och gamla kanslihusets lokaler övertogs och byggdes om.

Den Ståhlska tesen ser ett samband mellan investeringar i byggnader och verksamhetens nedgång och förfall. Gäller tesen också riksdagen? Ja sambandet är nästan övertydligt.

Förr måste ett statsråd sitta i riksdagen. Inte nu längre. Förr gjorde regeringen sina utspel i riksdagen, inte nu längre. Förr var det viktigt att regeringen förankrade sina förslag i riksdagen, inte nu längre. Förr var riksdagen den viktiga arbetsplatsen för journalisterna, inte nu längre. SSU har blivit plantskolan för statsråd, inte riksdagen. Journalisterna har i dag mycket lite till övers för riksdagen. Självklart när allt fler lagar stiftas i Bryssel. Riksdagen är ett underordnat transportkompani åt EU kommissionen och regeringen. Riksdagsledamöterna har degraderats, medan riksdagens byggnader blir allt fler.

Hundraårskalaset för riksdagens första egna byggnad borde därför vara gravöl knappast fest. Vad jubileumsgästerna ser är en pietetsfullt renoverad byggnad som ger hemvist åt en alltmer maktlös organisation och ett allt sämre värn för vår representativa demokrati.

VARFÖR MONNET OCH INTE HAYEK? (10/6)

Majors ”svarta onsdag” 1992 var en dag av befrielse för hans finansminister. Carl Bildt mötte samma upplevelse som Major 1992. Kronan tvingades som pundet att flyta. Carl Bildt var bestört. Han trodde inte en flytande krona skulle fungera. Det gjorde den! Nu börjar "valutasanningens stund” också närma sig för Euroland. Varför?

Det mest effektiva sättet att avskaffa ett lands självständighet är att ge upp den valuta- och penningspolitiska friheten och hindra de enskilda länderna att finna den samhällsmodell medborgarna vill ha. I en del länder lägger man något större vikt vid det sociala skyddsnät än högre löner eller lägre skatter och vice versa. Den naturliga utväxlingen mellan trygghet och levnadsstandard är i sista hand en demokratisk fråga. En flytande valuta underlättar valet av en godtagbar mix av ekonomisk och social politik - olika i olika länder. En fast valuta hindrar valfriheten. Dyra trygghetssystem får betalas med långtidsarbetslöshet och låg tillväxt. I grunden olösliga problem har inga lösningar.

Att ”svälta sig ur” problemen är ingen bra metod. Tyskland har försökt göra det med sänkta löner. Konsumenterna reagerar med allt lägre konsumtion och tillväxten krymper. I Frankrike har regeringen i stället försökt att dra ner på de sociala utgifterna. Resultat: Politiska explosioner med strejker och ett svidande nederlag för Chirac och EU i den franska folkomröstningen.

Detta är facit av fem år med euron. Trots detta har EMU utnämnts till det ”perfekta EU-projektet” av EU-eliten. Som i det mesta har den fel. EUs ”samarbetsmodell" skapad av Monnet är elitistisk, odemokratisk samtidigt som den skapar maximalt återgångströga beslut. Euron är ett sådant exempel. Att göra gjort ogjort är dyrt!

Hade i stället Västeuropa arbetat efter Hayeks konkurrensprincip och självstyrelsemodell hade våra länder varit lika blomstrande som USA samtidigt som våra nationalstater hade erbjudit mer varierande utbud av livsstilar. Tyvärr lyckades Bundesbank tillsammans med Adenauer manövrera ut skaparen av ”det tyska undret” Ludwig Erhardt från kanslersposten. Hans av Hayek inspirerade politik hade behövt få längre tid på sig att verka.

”De fyra friheterna” även om de i dag är överreglerade, är det positiva arv efterkrigstidens integrationsprocess lämnar efter sig. Hade politiker som Major, Bildt, Kohl m fl läst Hayeks ”Vägen till träldom” hade de tagit avstånd från den centralistiska och byråkratiska modell som blivit EUs ledstjärna och Der Spiegels nr 23/2005 hade aldrig behövt ägnats åt ”Byråkraternas diktatur”.

Men missförstånden är många kring euron och EU, även på andra sidan Atlanten.(Se WSJ.com 10/6 Opinion)

- Hade bara Tyskland, Frankrike och Italien betett sig som Irland och Spanien, dvs sänkt skatterna hade problemen lösts, enligt WSJ. Glömmer inte tidningen att det spanska medlemskapet gav Spanien EU-bidrag på tills nu sammanlagt € 94 miljarder?

Hayeks styrka är att han kombinerar ekonomiskt kunnande med visionärens och historikerns insikter att självständighet föder ansvar och positiva attityder till förändringar. Hayek kallade sin modell ”negativ integration”. Paradoxen är att den ”negativa integrationen” fungerar som en barnmorska för ”positiv utveckling”.

POLITIK - JU MINDRE JU VACKRARE (1/6)

Holländarna har känt alldeles rätt. De har sagt NEE, NEE och NEE till EUs superstat i vardande. De uppskattar sitt lilla Holland framför ett imperium. Det vet ju mindre politik desto vackrare.

Carl Bildt och andra ”elitister” bör lyssna, inte sätta betyg på de röstande. De som röstat nej vet varför de gör det och motiven är både kloka och hedervärda. Ett råd till Carl: Sluta upp att tala om ”soft power” och hålla ointressanta till intet förpliktande högtidstal. Försök i stället förstå hur vanligt folk tänker och känner.

78% anser att Bryssel bör bestämma mindre - de värderar sin självständighet högt.

73% anser att EU inte är tillräckligt demokratisk - de värderar sin politiska självständighet högt.

Mindre än hälften vill ha en gemensam utrikespolitik - en klar minoritet

30% av de röstande vill ha tillbaka sin gulden.

Men framförallt vill nederländerna förbli nederländare.

Main Stream Media säger att ”Europa är i chock” - Europa är i deras ögon liktydigt med en begränsade EU-elit. Alla vi andra är lyckliga över holländarnas svar till sin överhet -"vår självständighet kan ni inte skänka bort".

1 juni 2005 är en lycklig dag för holländarna. För det var den dagen

de valde friheten

LITET AV VARJE (31/5)

Maj har varit en händelserik EU-månad.

Ett stort - ett mycket stort - NEJ i Frankrike och nu undrar ”eliten” - den självutnämnda - varför folket röstar nej. De svarar för säkerhets skull själva på frågorna:

1. Folket förstår inte frågorna
2. Folket svarar på andra frågor
3. Folket är egoistisk - tänker bara på sin egen ekonomi
4. Folket är protektionistiskt - tycker inte om konkurrens
5. Folket är obildat, dumt, omodernt ....... m fl invektiv

Naturligtvis kan inte EU-eliten i framtiden tillåta folkomröstningar som ger nej-majoritet. Ett smart förslag från en EU-stofil är att ersätta ordet NEJ med JA obligatoriskt, rakt över. Alla blir nöjda. NEJ-sägarna röstar JA med sina NEJ-sedlar och de välanpassade EU-medborgarna gör som det alltid gjort - följer överheten med ett vackert ”äkta” JA. En sådan reform och Persson och Reinfeldt kan lugnt tillåta både sina kloka väljare och sitt dumma folk att ordna folkomröstningar.

I morgon är det tid för Holland att säga sitt. De senaste siffrorna pekar på ett ännu större NEE än det franska NON - 62%. I avvaktande på en NEE-reform har den holländska regeringen hotat att inte godkänna folkomröstningen om inte NEE blir stort nog. Det låter uppmuntrande - för NEE-anhängarna. Med en sådan sporre ska det mycket till för att inte rösta.

Riksdagen har haft besök av Rapports "Uppdrag granskning" för att pejla riksdagsledamöternas syn på EUs grundlag och folkets tankeförmåga. Våra folkvalda var helt eniga om att ”folket” inte kunde klara EUs konstitution. Folkomröstning var därför utesluten i en så svår fråga! Själv sa de först att de studerat grundlagen men blev efter Rapports ”tentamen” litet osäkra på om de verkligen läst den. Resultatet motsvarade knappast det som kunde förväntas i en riktigt dålig grundskoleklass. Två eller tre fick fullt godkänt. Icke-godkänt var standardbetyget och de flesta fick det med spets = total okunnighet. Hit hörde min efterträdare på Malmöbänken Carl-Axel Roslund. Han har aldrig varit blygsam av sig och avvisade bestämt folkomröstning. Det var ingen lämplig fråga. Lämplig för vem - riksdagsmän eller folket? Tittarna inte Carl-Axel avgör det!

Till sist, EU säger nej till ”Apoteket” och dess monopol. Statsrådet Ylva säger att EU säger ja till monopolet. Kanske har Ylva redan anammat JA/NEJ-reformen? Nej blir helt enkelt alltid ja.

VARFÖR NON PÅ SÖNDAG? (26/5)

LÄS SJÄLV!

BBCs fråga om ja eller nej på söndag i Frankrike har lett till många brev och synpunkter, inte minst från fransmän och holländare. (Svaren finns efter den inledande texten.)

Varför nej?

Man är trött på EU-byråkrater!

Man är trött på politiker som inte lyssnar! Chirac i TV i kväll gör nej en tjänst.

Man är missnöjd med en dåligt skriven och dåligt tänkt konstitution!

Man tycker inte om -ja, man avskyr - EUs överhetssamhälle!

Man är trött på ett EU som halkar efter!

Man vill bli styrd av ”sina egna” - en fransman vill knappast ha Blair som president och en engelsman vill inte se Chirac som sin premiärminister!

Kort sagt, när den politiska och byråkratiska eliten säger att folk inte förstår konstitutionen är det fel även om MSM (de stora medierna) håller med sin elit.

Vanligt folk har förstått konstitutionen alltför väl. De vet att de röstar nej för sin självständighet och sin demokrati. Det visar svaren på BBCs fråga med stor tydlighet.

POLITISK DAGEN EFTER (23.5)

Tyskland
Att SPD skulle förlora stort i Nordrhein-Westfalen det var alla beredda på. Schröders krav på nyval kom dock som en kalldusch, inte minst för alla förbundsdagsledamöter som inte blir omvalda.

Det tyska tidningarnas rubriker och texter var stora, svarta och fyndiga. I Düsseldorf hade man drabbats av ”Düsseldorfer Tsunami” och i Frankfurt ”upplevde man en kanslers politiska självmord för att slippa dödsångesten”.

CDU/CSU är också ”tagna på sängen” och det framtida politiska radarparet Merkel/Westerwelle uppfattas som mer bedagade än fräscha. Stor koalition, en stark CDU/CSU regering eller en återuppstånden, men svag, röd/grön ministär? Osäkerheten är stor och allra mest gäller den hur man ska få tysk ekonomi på fötter igen. Blir det någon skillnad om regeringen är svart, röd/grön eller regnbågsfärgad?

Frankrike
Folkomröstningen om EU-konstitutionen står i fokus. 5000 personer lyssnade på den borgerliga Phillipe de Villiers i lördags. Han försvarar fransk suveränitet på brittiskt maner. Euroskeptiska MEPar uppmanade fransmännen att säga nej och de talade för oss svenskar också, vi som är ”röstlösa” och politiskt stumma. Tjecken Vladimir Selezny, inte Gunnar Hökmark eller Christoffer Fjellner bevakar mina och andra svenskars intressen. Att Charlotte Cederskiöld skulle försvara något annat än sina egna är en utopi! Men Gunnar och Christoffer som kanske har en gnutta idealism kvar bör betänka Fabians Månssons ord ”Vet hut, vet sjudubbelt hut” - lika aktuellt i dag som 1921. Frågan gällde då som nu rösträtt!

De franska opinionsundersökningarna tyder på ett NEJ men med franska röstregler har det något av hasard över sig. På Korsika anser väljarna att de döda har rätt att rösta och ”Dom Toms”, de franska besittningarna bortom haven, röstade fram fransmännens euro 1992. Samma kan gälla konstitutionen på söndag. Wayampli-indianerna i Amazonas djungler är mycket entusiastiska både för konstitutionen och för att rösta. Det är också bananodlarna på Guyana och befolkningen i Cayenne. Vallusten uppmuntras av Chiracs generositet, fast de mer handfasta detaljerna, pengarna, står EU och de franska skattebetalarna för.

Holland
tycks rösta ”NEE” och nejet har blivit allt större och alltmer bestämt efter eurovisionens schlagertävlan. ”Östra Europa förfalskar resultatet (genom att favorisera sina egna låtar)” löd holländarnas dom och samma dom gäller nu också EU-politiken. Rackarspel som rackarspel! Euroschlagern och EU-politiken är nu lika illa sedda. Ett nej i Holland kan bli ett stort nej.

Bryssel
Det råder split och strid över EUs budget. Budgetmakarna - Barroso m fl -kräver 35% i påökning. Britterna, vi i Sverige, Tyskland, Österrike och några till säger nej. Fast sedan är enigheten förbrukad också på ”sparsidan”. Sverige pucklar på Storbritannien som bör ge bort sin ”rabatt” och Straw hotar med veto och dödläge. Beskurna regionalfonder utlöser hårda skrik och förbannelser, särskilt högt skriker Spanien. Budgetsammanträdena i Bryssel börjar få likheter med ”kalabaliken i Bender” eller med de stridigheter som förr kännetecknade fördelningen av svenska kommun- och landstingspengar. Må det hela sluta fredligt som på bibelns tid. EU-byggarna drar då hem var och en till sitt och Bryssel får förfalla precis som Babels torn. Fransmän och holländare får inte bakläxa utan guldstjärnor för att de röstat nej, tyskarna får tid att ägna sig åt sina egna dåliga affärer och Blair och Brown fortsätter att vårda sin rabatt hemma på sin ö.

En dröm? Visst! Inte ger sig EU-federalisterna så lätt!

”YACHTGATE” OCH ”5 LIVVAKTER OCH 10 LÖNER” (19/5)

är bara några av de önskerubriker som ordförande Barroso med rubriknamnet ”Kapten Katastrof” bjudit på den senaste veckan.

Barroso och hans mäktiga allierade i EU-parlamentet har gjort allt för att stoppa publiciteten kring ”yachtgate”.

Barrosos eventuella intressekonflikter i samband med lyxkryssningen som gäst hos superrike greken Latsis är politiskt känsliga och bör inte diskuteras öppet i EU-parlamenet, om de lojala gruppledarna, Pöttering, Schultz och Cohn-Bendit får bestämma. Deras ”övertalningsförsök” (läs hot) bl a mot fem rättänkande konservativa brittiska MEParna, som ställt sig bakom kravet på att Barroso ska komma till EU-parlamentet för ”förhör” har misslyckats. Nya Barroso-frågetecken har dessutom kommit i dagen. Det gäller Barrosos livvakter och deras dubbla löner.

* Varför behöver Barroso fem livvakter och varför portugisiska?’
* Varför kan inte Barroso nöja sig med EUs livvakter?
* Varför får Barrosos livvakter dubbel lön, €6000 från Portugal och €2 600-3 900 från EU?
* Varför är EU-adminstrationen okunnig om anställningarna?
* Hur kan livvakterna fått ut lön från EU, när EU-adminstrationen inget vet?
* Är EUs lönerutiner så bristfälliga, att man kan betala ut löner till inte anställda anställda?
* Innebär inte ”dubbla löner” dessutom att kommissionen brutit EUs anställningsregl. 11(II)?

Många EU-medborgare, dvs många svenskar, danskar och britter anser att den här typen av administrativa regelbrott är allvarliga. På kontinenten är bedömningen mer lättvindig. Alltför många svenska MEPare tycks ha blivit smittade av kontinental administrativ laissez-faire. Har de också börjat smittas av andra sedvänjor inom EU-sfären?

I dagens WSJ konstateras att Grekland är Europas ”sista marxistiska stat”. Grekland kännetecknas nämligen av en tung, stor, dominerande stat och en sådan stat utgör en utmärkt jordmån för mutor. Grekland ligger snäppet efter Italien i korruptiontsligan enligt WSJ, och har en mutkultur slagit rot är den svår att utrota och är dessutom smittsam.

”Dåligt sällskap fördärvar goda seder” konstaterade redan greken Manander och hans ord gäller än i dag. Kanske kan vi tycka att när Barroso faller för en bjudresa är det en småsak även om gåvan var värd bortemot 200 000 kr. Den intressekonflikt han kan hamna i gäller dock inte bara småsaker. I potten kan ligga miljardbidrag i form av penningströmmar och EU-tillstånd som gynnar Grekland och stora grekiska näringslivsintressen.

Det finns således frestelser. Små frestelser har en tendens att växa och bli allt större precis som barnvisan lärde små svenska barn redan för 300 år sedan:

Nappa, snappa knappenål
Lyktas med en silverskål