POLITISK DAGEN EFTER (23.5)

Tyskland
Att SPD skulle förlora stort i Nordrhein-Westfalen det var alla beredda på. Schröders krav på nyval kom dock som en kalldusch, inte minst för alla förbundsdagsledamöter som inte blir omvalda.

Det tyska tidningarnas rubriker och texter var stora, svarta och fyndiga. I Düsseldorf hade man drabbats av ”Düsseldorfer Tsunami” och i Frankfurt ”upplevde man en kanslers politiska självmord för att slippa dödsångesten”.

CDU/CSU är också ”tagna på sängen” och det framtida politiska radarparet Merkel/Westerwelle uppfattas som mer bedagade än fräscha. Stor koalition, en stark CDU/CSU regering eller en återuppstånden, men svag, röd/grön ministär? Osäkerheten är stor och allra mest gäller den hur man ska få tysk ekonomi på fötter igen. Blir det någon skillnad om regeringen är svart, röd/grön eller regnbågsfärgad?

Frankrike
Folkomröstningen om EU-konstitutionen står i fokus. 5000 personer lyssnade på den borgerliga Phillipe de Villiers i lördags. Han försvarar fransk suveränitet på brittiskt maner. Euroskeptiska MEPar uppmanade fransmännen att säga nej och de talade för oss svenskar också, vi som är ”röstlösa” och politiskt stumma. Tjecken Vladimir Selezny, inte Gunnar Hökmark eller Christoffer Fjellner bevakar mina och andra svenskars intressen. Att Charlotte Cederskiöld skulle försvara något annat än sina egna är en utopi! Men Gunnar och Christoffer som kanske har en gnutta idealism kvar bör betänka Fabians Månssons ord ”Vet hut, vet sjudubbelt hut” - lika aktuellt i dag som 1921. Frågan gällde då som nu rösträtt!

De franska opinionsundersökningarna tyder på ett NEJ men med franska röstregler har det något av hasard över sig. På Korsika anser väljarna att de döda har rätt att rösta och ”Dom Toms”, de franska besittningarna bortom haven, röstade fram fransmännens euro 1992. Samma kan gälla konstitutionen på söndag. Wayampli-indianerna i Amazonas djungler är mycket entusiastiska både för konstitutionen och för att rösta. Det är också bananodlarna på Guyana och befolkningen i Cayenne. Vallusten uppmuntras av Chiracs generositet, fast de mer handfasta detaljerna, pengarna, står EU och de franska skattebetalarna för.

Holland
tycks rösta ”NEE” och nejet har blivit allt större och alltmer bestämt efter eurovisionens schlagertävlan. ”Östra Europa förfalskar resultatet (genom att favorisera sina egna låtar)” löd holländarnas dom och samma dom gäller nu också EU-politiken. Rackarspel som rackarspel! Euroschlagern och EU-politiken är nu lika illa sedda. Ett nej i Holland kan bli ett stort nej.

Bryssel
Det råder split och strid över EUs budget. Budgetmakarna - Barroso m fl -kräver 35% i påökning. Britterna, vi i Sverige, Tyskland, Österrike och några till säger nej. Fast sedan är enigheten förbrukad också på ”sparsidan”. Sverige pucklar på Storbritannien som bör ge bort sin ”rabatt” och Straw hotar med veto och dödläge. Beskurna regionalfonder utlöser hårda skrik och förbannelser, särskilt högt skriker Spanien. Budgetsammanträdena i Bryssel börjar få likheter med ”kalabaliken i Bender” eller med de stridigheter som förr kännetecknade fördelningen av svenska kommun- och landstingspengar. Må det hela sluta fredligt som på bibelns tid. EU-byggarna drar då hem var och en till sitt och Bryssel får förfalla precis som Babels torn. Fransmän och holländare får inte bakläxa utan guldstjärnor för att de röstat nej, tyskarna får tid att ägna sig åt sina egna dåliga affärer och Blair och Brown fortsätter att vårda sin rabatt hemma på sin ö.

En dröm? Visst! Inte ger sig EU-federalisterna så lätt!