HISTORIA - DET ÄR TRENDRIKTIGT (15/5)

Den senaste veckan har gått i ”historiens tecken”. Ledarskribenter och krönikörer har gett sitt tyckande en ”historisk touch”. Jag följer deras exempel på mitt sätt.

Det aktuella Grekland
Ordförande Barroso (och Grekland) är högaktuella ämnen. Grekland är som allt annat en produkt av sin historia. Låt oss därför börja med en ögonblicksbild från Grekland 1916. Vi har två kompetenta historiska guider, dåvarande chefen för det brittiska kontraspionaget i Aten, författaren Compton Mackenzie och Frans G Bengtssons som i ”Pandemonium i Athen” i koncis form ger oss en uppfattning om Mackienzies Aten.

Grekiska armén var mobiliserad; Aten sjöd som en häxkittel, under många flitiga trollkarlars omröring; kupper och motkupper ruvades i stort antal; centralmakternas och ententens legationer, agenter, köpta inhemska spioner, hemliga emissarier, mutfördelare och propagandaskribenter deltogo med liv och lust i detta, under beslutsam strävan att eliminera varandra ....”

Visst ser Grekland annorlunda ut i dag men en del av den gamla kulturen tycks fortfarande leva kvar, om vi ska tro Christopher Bookers kartläggning av penningströmmarna från EU till Greklands storslagna infrastrukturprojekt men också vänskapsförbindelser och intriger. Att ordföranden i EU-kommissionen lätt kan trampa fel i en sådan gammal kulturell miljö är kanske inte förvånande.

Mackenzies Aten 1916 * kännetecknades av organisatoriskt trassel och vedermödor utan all like. Stoffet var så rikligt att Mackenzie hade svårt att få plats med hela året 1916 i en volym. Barrosos ”grekiska vedermödor” uppvisar liknande drag. Jag ska försöka bringa så stor reda som möjligt i det händelseförlopp som blir ämnet för EU-parlamentets ”förhör” med Barroso den 25 maj. Om det blir av?!


Flygplatsen Spata i Aten
MEParna Dr Gabriele Stauner från Tyskland, Freddy Blak från Danmark och Bashir Khanbhai från Storbritannien försökte tidigt få klarhet om flygplatsen Spatas finansiering. Basil Coronakis, redaktör från Aten hjälpte dem.

Flygplatsen finansierades med EU-bidrag och lån. Kostnaderna beräknades till 2,3 miljarder euro, dvs egentligen steg de från €878 miljoner 1992 till €973 miljoner 1996. I april 2003 angav kommissionen beloppet till €1,8 miljarder och samma månad beräknade Hochtief kostnaderna till €2,3 miljarder.

Hochtief, ett tyskt företag, skulle bygga flygplatsen. Hochtiefs egen insats var € 133 miljoner, trots att företaget ägde 45% av aktierna i projektet. Hochtief fick dessutom ensamrätten till driften av flygplatsen i 30 år. Den övriga finansieringen såg ut så här: EUs skattebetalare € 250 miljoner, Europeiska investeringsbanken lån med grekiska statens garanti €997 miljoner. Resten finansierades med grekiska skattemedel. Spata har varit dubbelt så dyr att bygga som det lika stora italienska Malpensa.

Sauner och hennes två kolleger i EU-parlamentet har sedan maj 2003 krävt att få fram dokument om Spatas finansiering. Dåvarande kommissionsordförande Prodi nekade att släppa kontrakten därför att de "innehåller ekonomisk och teknisk information, som skulle skada företagsintressen.” I juli 2004 lovade dåvarande kommissionären Michel Barnier att överlämna detaljerade handlingar men inget har hänt.


Lyxsemester ledde till nytt grävande
Barrosos lyxsemester med Spiro Latsis har lett till nytt ”grävande” och en rad intressekonflikter har kommit upp i ljuset. Barrosos taleskvinnan följde den vanliga - men dåliga taktiken - att förneka alla affärsmässiga samband mellan EU och Latsis. Hade Barroso varit klok hade han direkt rättat henne.

Han måste ha vetat att EU-kommissionen vägrat svara på frågor om Spata flygplats samt om Hochtief- och Latsis-gruppernas gemensamma affärsprojekt. Eller är Barrosos kunskaper om de stora aktörerna inom europeisk ekonomi och företagsamhet lika bristfälliga som vår svenska Margots om historia och oerhört mycket annat.

Barroso borde vetat att Prodi gjort stora ansträngningar att stänga ”Spata portföljen” juli 2004 men att hans försök stupade på det grekiska valet och en ny regering som lovat undersöka Spatas affärer. Denna nya utmaning ledde till antydningar från kommissionen att en undersökning av Spata skulle kunna leda till återkrav från EU på miljarder euro.


Någon började sjunga!
Men historierna om märkliga affärer bara fortsätter och fortsätter. En grekisk tjänsteman,Teresakis, som arbetar i direktoratet för energi och transporter och som reser mellan Aten och Bryssel ca 45 gånger per år blev upprörd över Spata´s oerhört höga flygplatskostnader. (Han betalade nämligen en hel del av biljetterna själv.)

Hans kostnader för avgifter uppgick till mer än € 7 000 per år. Teresakis anmälde fallet för OLAF och frågade bl a varför flygplatsbygget inte hade belagts med moms. OLAF svarade givetvis inte. I april 2004 krävde OLAF däremot att Terezakis skulle ”inställa sig” och svara på frågor. Han vägrade. Anmälan var privat och inget tjänsteärende.

Terezakis anklagades då för att vara ”whistleblower” - ”fientlig mullvad” men han framhärdade och vände sig i september till ECJ för att få de begärda dokumenten. Det var hans rätt som privat medborgare.

Kommissionens administrativa vakthund begärde då att han skulle inställa sig inför en discplinnämnd. Han vägrade. Hans frågor om Spata skedde inte i tjänsten.

Varför har kommissionen så ömma tår? Varför är ärendet Spata så känsligt?


En naiv fråga?
Kanske, kanske inte. Här finns några förklaringar:

1. Latsis´konglomeratet har nära förbindelser med Hochtief både vad gäller bygg- och konstruktiosarbeten samt driften av Spata.

2. Latsis har byggt en EU-finansierad pipeline till Spata för Hellenic Petroleum, i vilken det ryska bolaget LUKoil är delägare. Hellenic Petroleum sköter oljeleveranserna för Spata.

3. Ett Latsis-ägt bolag har en 50%-ig andel i det kontrakt som gäller flygplatsservicen på Spata.

4. Lamda och Hochtief samarbetar i olika delfinansierade EU-projekt gällande grekiska motorvägar.

5. Nyligen bekantgjorde kommissionen att EFG, Eurobank Ergasis Banking Group, kontrollerad av Latsis-familjen ska ha exklusiv rätt att hantera EU-fonder som betalas till Grekland, ca €28 miljarder.

6. Latsis är en förtroendeman (trustee) i Friends of Europe, en lobby-organisation som arbetar för snabb politisk integration. (Carl Bildt tillhör samma transnationella jet-set.)

7. Barroso sköter f n temporärt ”shippingportföljen”. Latsis är en av de större shippingmagnaterna.

8. Momsen på Spata - betalad eller inte?

Latsis och EU har helt uppenbart betydande ekonomiska förbindelser och det innebär att Barrosos semester skapar någon slags intressekonflikt. Det kan han inte förneka lika litet som Margot Wallström kan undgå hård och i mitt tycker rättvis kritik för sitt uppseendeväckande tal på sin hemsida.

Och så tillbaka till de utlovade historiska anknytningarna: Det var inte lätt att att orientera sig i den grekiska världen 1916 med heder och bibehållet anseende. Det är inte heller helt lätt nu. Framstående, högt uppsatta politiker vill ha hedrande eftermälen och inte sådana som Mackenzie tillskrev den befälhavande franske amiralen i de egeiska farvattnen 1916 eller den engelska underrättelsetjänstens förmågor vid samma tid. Hans omdömen om dem var kärnfulla och antagligen sanna:

”Kompletta idioter eller farligt nära gränsen till samma kategori.”


Censur och tystnad
Mackenzies tredje bok från Grekland beslagtogs, inte för den var omoralisk utan därför att den var för moralisk - den stred mot företeelser som skyddades av ”The Official Secrets Act”.

Även i detta avseende är 2005 inte så olikt 1932 (utgivningsår för del 3).
När Nick Farage, MEP såg till att mer än 72 av hans kollegor krävde att Barraso skulle komma till EU-parlamentet för att svara på frågor om eventuella intressekonflikter, blev det oro bland den europeiska överheten.

EPPs gruppledare Pöttering krävde disciplin. Socialisternas ledare Schultz fick telefonsamtal från Schröder i Berlin som krävde samma sak - disciplin. Tänkbar orsak? De grekiska affärerna är för delikata för EU-medborgarnas öron, allrahelst nu när fransmännen ska folkomrösta. Precis som det var viktigt att beslagta Mackenzies tredje volym om Aten, måste den aktuella EU-debatten ske inför lyckta dörrar.

Och så ännu ett historiskt perspektiv: Frågan om censur eller censurliknande beteenden var aktuell 1916, 1932 och fruktar jag nu också år 2005. Sverige har också historiska minnen, som visar att öppenhet är svårt. De yngre mössorna som kom till makten 1760 i vårt land, var i ett hänseende ett radikalt parti. De la fram en tryckfrihetsförordning och försökte dessutom få den skånske Niklas von Oelreich att frivilligt lägga ned sitt ämbete som censor.** Men det dröjde inte länge innan de ”radikala mössorna” började känna sig oerhört besvärade över allt som skrevs och trycktes av ”hattarna i opposition”. Snart blev den svenska frihetstidens politiska förvecklingarna så komplicerade att partierna bad om kungamaktens beskydd (och litet mindre tryckfrihet). Både Barroso och Margot Wallström har talat stort och brett om mer av transparens och öppenhet inom EU ”så att EU kommer närmare människorna”. Menar de verkligen vad det säger? Om det skulle bli bönhörda, skulle de inte snart ångra sig precis som de ”radikala mössorna”?

* Frans G Bengtsson: För nöjes skull, Stockholm 1947 s.62-71
** Alf Henriksson: Svensk Historia del 2, Stockholm 1963 s.685-686