"STATELY HOMES", SLOTT, RESIDENS, OFFICIELLA BYGGNADER OCH FLAGGSKEPP (13/6)
Professor Ingemar Ståhl var mästare att göra skickliga vardagsiakttagelser gällande beslutsfattandets anatomi.
En måndagskväll för ganska länge sedan på planet frän Sturup till Arlanda gav han mig följande råd: ”När företag hemfaller åt att investera i ståtliga kontorslokaler, då bör du ringa din bank och säga sälj. När städer börjar göra likadant, kan det vara tid att fundera på att flytta. När byggnader är det väsentliga är det risk att andra lönsamma investeringar saknas. Eller kanske är det så att företags(kommun)-ledningen inte längre är intresserade av lönsamhet.”
Ca 1/2 timme senare passerade vi Frösundavik och SAS då splitternya, berömda kontorscenter. Den blev som bekant en utmärkt illustration på Ingemar Ståhs tes fastän han den kvällen använde sig av historiska exempel, Birmingham, Liverpool och Glasgow, med imposanta ”stately buildings” från dessa städers blomstringstid, en ståt som snart började förfalla.
Denna vecka firar riksdagen (eller snarare riksdagens första egna hus) 100 års jubileum. Det jubilerande huset är efter dagens förhållanden ganska beskedligt. Bristen på pengar krävde uppfinningsrik sparsamhet. Här några detaljer: Pelarna i riksdagshuset har i många fall ersatts av imiterad marmor - trä med målad marmorering. Endast ett fåtal pelare är av ”äkta vara”. De ursprungliga mattorna i sammanbindningsbanan var av linoleum med mattmönster, nu är ”fusket” gömt under riktiga mattor. Sparsamheten, ger byggnaden lyskraft därför att den fick anpassas till riksdagens arbete och begränsade medel. Den Ståhlska tesen håller även här - riksdagen var under sina första 50 år en bra och väl fungerande exponent för vår demokrati, medan byggnader och lokaler var relativt spartanska.
Men på 60-talet började riksdagens verkliga byggnadsexpansion och omfattar numera många kvarter på Helgeandsholmen. Riksbankens hus och gamla kanslihusets lokaler övertogs och byggdes om.
Den Ståhlska tesen ser ett samband mellan investeringar i byggnader och verksamhetens nedgång och förfall. Gäller tesen också riksdagen? Ja sambandet är nästan övertydligt.
Förr måste ett statsråd sitta i riksdagen. Inte nu längre. Förr gjorde regeringen sina utspel i riksdagen, inte nu längre. Förr var det viktigt att regeringen förankrade sina förslag i riksdagen, inte nu längre. Förr var riksdagen den viktiga arbetsplatsen för journalisterna, inte nu längre. SSU har blivit plantskolan för statsråd, inte riksdagen. Journalisterna har i dag mycket lite till övers för riksdagen. Självklart när allt fler lagar stiftas i Bryssel. Riksdagen är ett underordnat transportkompani åt EU kommissionen och regeringen. Riksdagsledamöterna har degraderats, medan riksdagens byggnader blir allt fler.
Hundraårskalaset för riksdagens första egna byggnad borde därför vara gravöl knappast fest. Vad jubileumsgästerna ser är en pietetsfullt renoverad byggnad som ger hemvist åt en alltmer maktlös organisation och ett allt sämre värn för vår representativa demokrati.
En måndagskväll för ganska länge sedan på planet frän Sturup till Arlanda gav han mig följande råd: ”När företag hemfaller åt att investera i ståtliga kontorslokaler, då bör du ringa din bank och säga sälj. När städer börjar göra likadant, kan det vara tid att fundera på att flytta. När byggnader är det väsentliga är det risk att andra lönsamma investeringar saknas. Eller kanske är det så att företags(kommun)-ledningen inte längre är intresserade av lönsamhet.”
Ca 1/2 timme senare passerade vi Frösundavik och SAS då splitternya, berömda kontorscenter. Den blev som bekant en utmärkt illustration på Ingemar Ståhs tes fastän han den kvällen använde sig av historiska exempel, Birmingham, Liverpool och Glasgow, med imposanta ”stately buildings” från dessa städers blomstringstid, en ståt som snart började förfalla.
Denna vecka firar riksdagen (eller snarare riksdagens första egna hus) 100 års jubileum. Det jubilerande huset är efter dagens förhållanden ganska beskedligt. Bristen på pengar krävde uppfinningsrik sparsamhet. Här några detaljer: Pelarna i riksdagshuset har i många fall ersatts av imiterad marmor - trä med målad marmorering. Endast ett fåtal pelare är av ”äkta vara”. De ursprungliga mattorna i sammanbindningsbanan var av linoleum med mattmönster, nu är ”fusket” gömt under riktiga mattor. Sparsamheten, ger byggnaden lyskraft därför att den fick anpassas till riksdagens arbete och begränsade medel. Den Ståhlska tesen håller även här - riksdagen var under sina första 50 år en bra och väl fungerande exponent för vår demokrati, medan byggnader och lokaler var relativt spartanska.
Men på 60-talet började riksdagens verkliga byggnadsexpansion och omfattar numera många kvarter på Helgeandsholmen. Riksbankens hus och gamla kanslihusets lokaler övertogs och byggdes om.
Den Ståhlska tesen ser ett samband mellan investeringar i byggnader och verksamhetens nedgång och förfall. Gäller tesen också riksdagen? Ja sambandet är nästan övertydligt.
Förr måste ett statsråd sitta i riksdagen. Inte nu längre. Förr gjorde regeringen sina utspel i riksdagen, inte nu längre. Förr var det viktigt att regeringen förankrade sina förslag i riksdagen, inte nu längre. Förr var riksdagen den viktiga arbetsplatsen för journalisterna, inte nu längre. SSU har blivit plantskolan för statsråd, inte riksdagen. Journalisterna har i dag mycket lite till övers för riksdagen. Självklart när allt fler lagar stiftas i Bryssel. Riksdagen är ett underordnat transportkompani åt EU kommissionen och regeringen. Riksdagsledamöterna har degraderats, medan riksdagens byggnader blir allt fler.
Hundraårskalaset för riksdagens första egna byggnad borde därför vara gravöl knappast fest. Vad jubileumsgästerna ser är en pietetsfullt renoverad byggnad som ger hemvist åt en alltmer maktlös organisation och ett allt sämre värn för vår representativa demokrati.
posted by Margit Gennser at 22:33
<< Home