DEN 12 JANUARI

Jean-Claude Juncker den store statsmannen från det lilla Luxemburg talar med kluven tunga. Dels är han övertygad förespråkare för ECB:s självständighet, dels vill han som ny ordförande i Eurogruppen öka gruppens politiska inflytande över ECB.

Vilken av Junckers ståndpunkter är viktigast? Självklart den andra. Då kan Eurogruppens ordförande överta äretiteln ”Mr Euro” och makt från ECB.

Hans namne ECB-chefen Jean-Claude Trichet låter diplomatiskt meddela från Frankfurt att arbetsfördelningen mellan ECB och Eurogruppens politiker är förträfflig. Är Junckers utspel en ”politisk stormvarning”? Inte för det kommande halvåret. Då är Juncker också EU-ordförande. Men sedan är det risk för ”storm”.

Juncker tillhör dem som inte tycker om folkomröstningar. Varför?

Hänsynen till väljarna när val närmar sig , gör enligt Juncker, att EUs beslutsmaskineri kör fast (FT 11/1). EU-projektets mer äventyrliga framtid bör inte avslöjas för väljarna. Impopulära beslut bör skjutas upp.

Junckers agenda innehåller många känsliga frågor: ekonomiska reformplaner, frågan om en ny stabiliseringspakt och krav på överbalansering av statsbudgetar. EUs budget för kommande 7-års period är också full av sprängstoff. EU-ordföranden står inför ett dilemma. Han ska på en gång verka handlingskraftig och vara ytterligt försiktig. Enda sättet att klara denna balansgång är att avslöja minsta möjliga om planerna och ändå behålla trovärdigheten. Metoden är beprövad, inte minst i samband med Maastrichtvillkoren. Boris Johnson har beskrivit den så här i DT:

”France and Germany will by book, or by crook, or cooking the books fulfill the Maastricht citeria.” eller på ren svenska i dagens situation: Det behövs litet lagom ohederlighet för att klara folkomröstningar och Bryssels ständiga reformer samtidigt.