VÄLJARNAS DOM OCH POLITIKERNAS SVAR (31/3 2005)
Till början av serien
Till Del 3
DEL 4
Valresultat och regeringsbildning
Utfall av valen 1995 och 1994
..................1995....................1994
m...............19 %...................22,4%
s................37 %...................45,3%
fp................8 %.....................7,2%
c..................8 %.....................8,6%
kds..............8 %.....................4,1%
mp..............6 %......................5 %
nd...............7 %.....................1,2%
v.................7 %......................6,2%
Valrörelsen var olika det mesta i valrörelseväg. Väljarna var valtrötta. På mindre än ett halvår hade de kallats till valurnorna tre gånger. Ingen förvånade sig över att valdeltagandet blev lågt, 73%.
Det var framför allt de allra äldsta och yngsta samt invandrarna, som avstått från att rösta. Å andra sidan kännetecknades valrörelsen av gott humör. Och i motsats till de senaste 20 årens valrörelser bemödade sig politikerna, inte minst socialdemokraternas och moderaternas partiledare, att svara på frågor och sakligt försöka förklara Sveriges ekonomisk/politiska problem och hur de uppkommit. Kanske var politikernas ändrade beteende ren självbevarelsedrift. Slogans och patentsvar togs inte väl emot av väljarna.
Efter den stora ekonomiska krisen och ”politikerkraschen” direkt efter valet 1994, var det inte underligt att väljarna krävde trovärdiga och seriösa förklaringar till den negativa utveckling som kännetecknat Sverige de senaste fem åren. Att de också krävde besked om hur de ekonomiska problemen skulle lösas säger sig självt.
Valrörelsen var en lågbudget valrörelse med valmöten, dörrknackning, radio och närradio, telefonbearbetning men få annonser och endast få och enkla trycksaker. Mer hade partierna inte råd med och ingen saknade glättade reklambroschyrer och av PR-konsulterna ”designade politiker” med ungefär samma intetsägande svar på viktiga frågor. Partiledare och riksdagskandidater fick sköta sina kampanjer betydligt mer självständigt än som varit vanligt under de tidigare valrörelserna. Givetvis blev allt mer amatörmässigt men fördelen var att väljare och valda fick bättre kontakt med varandra. Inte minst passade väljarna på att själv ringa upp sina kandidater för att ställa frågor och få klara besked. För riksdagskandidaterna fanns det inte längre några ostörda kvällar eller lördag-söndagar.
(s) och (m) tappade i valet som framgår av siffrorna ovan, men det var väntat. Det låga valdeltagandet innebar att (s) tappade något mer än (m). Lars Tobisons kunniga insats och stora beredskap att svara på alla frågor - även de argsinta och kritiska - gjorde honom mer populär än partiet någonsin vågat hoppas på. Sven Hulterströms kunniga och lugna sätt gjorde honom till en omtyckt och respekterad profil. Valrörelsen skapade en ”nygammal” typ av partiledare. Kunniga, mogna, litet allvarliga men ibland kunde också humorn blixtra till.
Valresultatet skapade däremot ett ”besvärligt resultat” under förutsättning att partierna höll fast vid blockpolitiken. Men borde man göra det? Hade inte Sveriges problem visat sig vara så sammansatta att det just nu krävdes mer av gamla tiders samarbete?
Socialdemokraternas gamla politiska partner (c) räckte inte för att skapa ett godtagbart regeringsunderlag. Sven Hulterström som kom från industri- och handelsstaden Göteborg hade också svårt för Olof Johanssons industrinegativa och näringslivsfientliga linje både vad gällde energi och miljö. Varför inte pröva en finsk lösning? I Finland hade socialdemokraterna och moderaterna bildat regering och det hade fungerat. Dessutom hade Sven Hulterström fått bra kontakt med Lars Tobison under valrörelsen. Att rätta till vad som gått snett och att utjämna gamla motsättningar var viktigt för att få fart på tillväxten. Det senare var det viktigaste målet för Hulterström. Med hans bakgrund satt det i ”ryggmärgen” att de som hade det minst gott ställt skadades mest av dåliga tider och en svag ekonomi.
Talmannen gav Sven Hulterström uppdrag att bilda regering. Som regeringsbildare tog han självklart kontakt med det näst största partiet och föreslog efter samtal med Lars Tobison en diskussion om regeringssamverkan.
Skulle (m) kunna tänka sig att bli ”juniorpartner” i en regering med socialdemokraterna, trots olika syn i en rad frågor?
Tobison avvisade inte inviten och föreslog att de först tillsammans skulle gå igenom vad de kunde och inte kunde samarbeta kring. Om arbetet förlöpte väl, fick en något större grupp av betrodda partirepresentanter delta i det fortsatta samtalen.
För att inte pressen skulle sätta igång spekulationer om en s-m-regering skulle Hulterström samtidigt ha konsultationer med alla de övriga partierna.
Några knäckfrågor
Budgeten skulle för sista gången fastställas under våren. Budgetåret skulle nämligen läggas om till kalenderår och skulle därför gälla från 1/7 1995-31/12 1996. Detta underlättade på sätt och vis budgethanteringen.
Budgeten hade förberetts av departementen under hösten men Ingvar Carlsson expeditionsminstär kunde inte presentera den. Moderaterna visste ganska tidigt vad den innehöll, vilket innebar att knäckfrågorna också var väl kända. Lars Tobisons krav för regeringssamarbete var inga skattehöjningar - definitivt inga högre marginalskatter och inga högre arbetsgivaravgifter. Den s k värnskatten som en del politiker hållit anföranden om skrinlades direkt. Samma gällde förslag om tidigareläggningen av momsbetalningarna. Den under den borgerliga tiden nya taxeringsordningen för fastigheter borde också förändras, så att boendekostnaderna inte sköt i höjden.
Lars Tobison mumlade också något om en återkommunaliserad fastighetsskatt borde övervägas. Det skulle gynna kommunerna, fastighetsägarna och hyresgästerna. Den statliga fastighetsskatten hade inte blivit någon succé.
Moderaternas krav utgjorde inget ”rött skynke” för Hulterström. Han hade ju i samtal med Villy Bergström kommit fram till att det fordrades en radikal omläggning av det som kommit att kallas den ”statliga sparpolitiken”. Den stora offentliga sektorn var på många sätt ett problem, men det primära var trots allt att få igång produktion, företag och sysselsättning. För att komma ur krisen behövdes därför finanspolitiska stimulanser, både i form av skattesänkningar och andra åtgärder. Detta var väl kända ståndpunkter från valrörelsen, ståndpunkter som Hulterström och Tobison i växande utsträckning delade.
De AMS-åtgärder som trots allt måste vidtas fick absolut inte inriktas på ”terapijobb”. Ett sätt att snabbare få arbetslösa in på den ordinarie arbetsmarknaden vore att minska arbetsgivareavgifter för arbetslösa som placeras i reguljära jobb. Nedsättningen kunde antingen gälla för viss tid och/eller inom låglöneyrken. Ett måste var att hindra att en stor kader av långtidsarbetslösa växte fram. De sociala problem som detta gav upphov fanns redan i t ex Frankrike och var väl kända i Sverige genom Ulf af Trolles artiklar om den bakvända och skadliga franska ekonomiska politiken.
Både den socialdemokratiska och moderata ledningen ansåg att budgetunderskottet var för stort liksom statsskulden men att dessa underskott fick betas av efterhand. På så sätt skulle arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten minska. Successivt skulle detta ge staten och den kommunala sektorn bättre ekonomi. Det skisserade politiska vägvalet krävde inte många politiska ingrepp. Det var en politisk kur som byggde på självläkning. Visst stöd av finansiella resurser behövdes men det kunde man skaffa fram genom engångsförstärkningar. Nordea-aktier och annan statlig egendom kunde säljas samtidigt som kommunerna också borde uppmuntras att sälja ut delar av allmännyttan bl a i form av bostadsrätter.
Men inflationen då? Inflationshotet hade i hög grad styrt den ekonomiska politiken sedan slutet av 80-talet. En moderat professor och riksdagsman från Göteborg uttryckte det på sitt kärnfulla sätt: Javisst, ett bränt barn skyr elden, men när faran inte längre är elden bör barnet lära känna igen andra faror. Samma gäller för politikerna. Hotet var inte inflation snarare deflation.
Vad de förhandlande politikerna också snabbt kom överens om var att ”återställare” i socialförsäkringarna inte var önskvärda, åtminstone inte just nu men pensionsreformen skulle fullföljas.
Sven Hulterström kunde redan efter någon dag meddela talmannen att han var beredd att bilda regering tillsammans med moderaterna.
Detta var en sensation både i Sverige och utomlands. Räntorna sjönk direkt och aktiekurserna steg försiktigt. En sådan regeringsbildning var en stor oprövad nyhet för Sverige men det var något nytt och det gav hopp.
Riksdagen godkände regeringsbildningen med acklamation.
Regeringsdeklarationen
Den 1 mars kunde den nye statsministern presentera sin regering och regeringsdeklaration, som såg ut så här i något förkortat skick:
Eders Majestät, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ärade riksdagsledamöter och medborgare
Vi inleder ett nytt riksmöte efter en uppslitande tid och något för Sverige så ovanligt som ett extraval. Vårt land har under 1990-talet haft svåra motgångar. En realräntekris som skapat stora finansiella problem, konkurser och arbetslöshet. Vi har ställts inför chockartade räntehöjningar och en depression som varit lika djup som 1930-talets.
Orsakerna har inte minst berott på gamla politiska felgrepp som vi inte direkt förstått hur vi skulle rätta till. Vi har också haft svårt att snabbt motverka de depressiva krafter som slagit till mot vårt land med stor kraft. Dessa frågor har vi dissekerat i valrörelsen på ett lugnt sätt. Här vill jag ge våra politiker beröm för det goda humör och den vilja som funnits att öppet redovisa vad som gjorts fel och vad som nu kan göras bättre.
Jag och min regering vet att vi har ett svårt, oglamoröst arbete framför oss. Men vi ser ändå med optimism på framtiden. Vi är övertygade om att vi tillsammans med Sveriges medborgare kan skapa ett blomstrande land.
Den första stora uppgiften för regeringen är att skuldsanera den privata sektorn efter den stora realräntekris som orsakades av felgrepp med kredit- och valutaavregleringarna och spekulationsboomen och följande krasch. Detta innebär att vi får räkna med budgetunderskott och en betydande statsskuld. Dock ska hotet med detta inte överdrivas. Sveriges nettoskuld, och det är den som man ska se på, är måttlig i jämförelse med andra länders.
Jag kommer inte att föreslå skattehöjningar, ingen värnskatt, ingen tidigare inbetalning av momsen. Regeringens kommer att fullfölja tidigare förslag att avskaffa förmögenhetsskatten. Det är en skadlig skatt, varför ett avskaffande finansierar sig själv.
90-talets olyckliga utveckling får inte leda till att stora grupper i yrkesaktiv ålder slås ut i permanent arbetslöshet såsom vi sett inom EU. Därför avser vi att göra två satsningar. Den första är att föreslå ett tidsbegränsat borttagande av arbetsgivareavgifter för långtidsarbetslösa som får jobb. För det andra kommer vi att satsa på bra yrkesutbildning för dem som saknar sådan. Det ska vara en krävande utbildning men under tiden ska lärlingslön utgå. De nu nämnda satsningarna ska bekostas av neddragningar i olika AMS-program som varit till mer skada än nytta.
Vi behöver en industrivänlig politik. Socialdemokraterna och moderaterna har kommit överens om att vårt land inte har råd att för närvarande avstå från ren, driftsäker och billig energi. Vi kommer därför avbryta planerade nedläggningar av kärnkraftverk inklusive Barsebäck 1 och 2. Detta kommer att spara statskassan ca 20 miljarder kronor. För att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig måste vi föra en politik som underlättar för företagare och entreprenörer. Vi måste se till att småföretagen inte drunknar under blanketter och regleringar.
En grupp med erfarenheter av skatter, företagande och facklig verksamhet ska arbeta med frågor som framförallt gäller att förbättra villkoren för de mindre, icke börsnoterade företagen. En tidtabell för reformernas genomförande har hög prioritet. Arbetet kommer att underlättas, eftersom vi kommer att ha en bred kompetens både från näringslivet och den fackliga sidan inom regeringen.
Det förändrade utrikespolitiska läget betyder krav på ändringar inom försvarsmakten. Detta får dock inte innebära nedrustning utan satsning på ett försvar som passar en ny tid. Omställningen måste ske lugnt och genomtänkt och försvaret får inte användas som en budgetregulator. Försvaret har stora bundna kostnader. Därför måste omställningen få ta tid.
ATP-systemet har varit socialdemokraternas stolthet och det har gett många gamla stor trygghet. Ett pensionssystem måste bygga på samhörighet mellan generationerna. Tyvärr har ATP utvecklat betydande problem såsom pensionsarbetsgruppen visat. Riksdagen har redan godkänt en principproposition om ett reformerat pensionssystem. Detta arbete ska fortsätta och jag hoppas att det ska fortsätta med samma samarbetsvilja som tidigare. Utlandet har redan börjat berömma oss för ett framsynt reformarbete. Det ska vi vara stolta över och jag kommer att föreslå att även förtidspensionerna kommer att få ett nytt, förbättrat system liksom sjukförsäkringen. Även här vill jag satsa på ett brett samarbete.
Viktiga institutionella frågor gäller riksbanken och budgetstyrningen. Här föreligger redan utredningsförslag som det råder enighet kring. Reformerna ska genomföras så snart som möjligt.
Jag har ytterligare två frågor som jag måste ta upp. Den första gäller Estoniakatastrofen. Det föreligger redan löften och överenskommelser om att katastrofen måste granskas på ett opartiskt och kompetent sätt. I nästa vecka kommer jag att samla partiledarna från alla partier och presentera ett förslag till en utredning med bästa möjliga internationella och svenska expertis. Anhöriggruppen ska särskilt informeras och få ge sina synpunkter.
Medborgarnas nej till EU-medlemskap skapar vissa förhandlingsmässiga problem med EU samt krav på översyn av vår lagstiftning och grundlag.
Jag kommer att föreslå Rolf Ekeus till ny utrikesminister och han ska få mitt uppdrag att ansvara för förhandlingarna med EU, och jag eller utrikesministern kommer att rapportera fortlöpande om arbetet i kammaren.
Ers majestät, Ers kungliga högheter, Fru talman , Ärade riksdagsledamöter och Medborgare.
Vi har genomlevt svåra tider och svårigheterna är ännu inte övervunna. Men trots detta kan vi se på framtiden med hoppfullhet. Det samarbete som börjat växa fram kommer att göra det lättare för oss att skapa en god framtid för vårt land, våra familjer, våra barn och barnbarn.
Tack.
Något som inte brukar hända i svenska riksdagen hände. Alla reste sig och applåderade.
Några ord om regeringsbildningen
Steg för steg arbetades en regeringslista fram. Av 18 statsråd skulle socialdemokraterna ha 11 och moderaterna 7. Lars Tobison blev finansminister, medan Rolf Ekeus blev utrikesminister.
På grund av att framträdande politiker oväntat lämnade politiken - en av orsakerna till extravalet - hade partierna genom extra ordinära regler fått möjlighet att komplettera sina listor inför valet. Folkpartiet kunde således precis som Ny demokrati sätta Maria Leissner respektive Ian Wachtmeister på första plats I Stockholms stad och Stockholms län.
Socialdemokraterna placerade Rolf Ekeus, som man övertalat att komma hem från New York på första plats i Stockholms län och Anders Ferm erbjöds en framträdande plats på Malmölistan.
Moderaternas första namn i Stockholms stad blev en skåning, Göran Ahlström, koncernchef för Sydkraft. Partiet hade lagt ner stor kraft på att övertala honom att ställa upp som riksdagsledamot.
Nu när en statsrådspost erbjöds var det ett lockande anbud. Att han inte hade så långt kvar till pensionsavgången från Sydkraft var både till för- och nackdel. Till nackdel bl a när det gällde pensionsvillkoren. Men med god vilja gick den typen av praktiska problem att ordna. Men var det inte risk att en person med ett så långvarigt förflutet inom energisektorn ensidigt skulle gå kraftbolagens ärenden? Nej, med tanke på de stora kunskaper och den integritet som Göran Ahlström gjort sig känd för, hördes mer lovord än kritik.
Förändringarna i det politiska klimatet gynnade personer med gedigna kunskaper. Kompetens uppskattades mer än ”en korrekt bakgrund” i form av grupptillhörighet, ålder, kön etc.
I Skåne hade också moderaterna fått ett nytt, starkt namn - ekonomi-professorn Lars Söderström.
Att de nu nämnda erfarna personerna skulle få framträdande platser i regeringen var givet. Ekeus och Ferm kompletterade varandra väl på posterna som utrikes- respektive försvarsminister. Här fanns en god samlad kompetens inom säkerhetspolitiken med dess förgreningar till utrikes- och försvarspolitiken.
Under arbetets gång hade regeringsbildarna dessutom bundit sig för två principer: 1. Statsråd skulle ha en plats i riksdagen, kanske med undantag för justitieministern. Här var också hög juridisk kompetens av vikt. 2. Statsråden borde inte endast ha erfarenhet av politik och politisk verksamhet. Det sades inte rakt ut men det var inte önskvärt med statsråd som enbart hade erfarenhet som politiska handläggare (sekreterare) ofta utan fullbordade akademiska studier. (Drop-outs var inte en särskilt hedervärd bakgrund i utlandet, i alla fall inte i Frankrike och i de anglosachsiska länderna.)
Förändringar började också ske inom partierna. Moderaterna rekryterade inte längre sina handläggare enbart från MUF eller Fria Moderata Studentförbundet. Tvärtom sågs alltför ensidig bakgrund som en nackdel.
Regeringen och regeringsdeklarationen togs emot av en positiv press både i Sverige och i utlandet och räntorna började långsamt att sjunka. Samarbetsandan spred sig. Näringsliv och fack inledde samtal hur man skulle förbättra både företagsklimat och arbetsförhållanden och detta fick effekter på både arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas arbete. Den djupa arbetslöshetskrisen hade skapat bitterhet och också otrygghet. Nu gällde det att läka såren. Risken var annars att sjukskrivningarna och förtidspensionerna skulle öka kraftigt igen. Av denna anledning infördes återigen stöd till företagshälsovården och bemanningen på försäkringskassorna och arbetsförmedlingarnas förmedlingsverksamhet förstärktes.
Omställningen av ett land i svår kris till ett nation med en bra sysselsättning och växande välfärd gick förvånansvärt snabbt. Men 90-talet var ett bra årtionde på många håll i världen, framförallt i de anglosachsiska länderna och Sydostasien.
Få krav restes om återställare i socialförsäkringen. Sveriges exportindustri började snart arbeta för högtryck och kronan började stärkas och svenskarnas köpkraft förbättrades dels på grund av den minskande arbetslösheten, dels på grund av en låg inflation och en starkare krona.
De två regeringspartierna pekade också på att det snabba genomförandet av pensionsreformen gav god utdelning i pensionsportföljerna. ”Timingen” var perfekt både för premiepensioner och AP-fondernas placeringar i aktier. Men här manade dock de ansvariga statsråden till försiktighet. Ingen vet hur stor den verkliga vinsten blir förrän den är realiserad, men det var klart en god start för sparandet bör ge bättre utdelning än en dålig. Även om börsen backar finns i regel en betydande del av vinsterna kvar till nästa uppgång.
Det missnöje med Sverige som tidigare hade spritt sig i näringslivet under 80- och första hälften av 90-talet vändes till dess motsats. Nyföretagandet och optimismen ökade, men det sena 80-talets spekulationsexcesser undveks genom betydligt större realism hos banker, finansföretag och börsen. Dot.com-krisen i Sverige blev därför mildare än i USA och Storbritannien.
Estonia-utredningen hade lagt fram sin granskning av förlisningen i början av 1996. Orsaken till haveriet berodde på - precis som en rad sjöfartsexperter tidigare hävdat - fartygets dåliga underhåll, bristfälliga säkerhetsrutiner samt två mycket olyckliga omständigheter - mycket dåligt väder samt en kollision med ett icke identifierat föremål. När alla papper nu fanns på bordet kunde försäkringsersättningar och skadestånd ordnas upp snabbt och i godo. En bärgning av de omkomna skulle också om möjligt ske.
Ett resultat av utredningen gällde krav på översyn av tillsättningen av verkschefer. Politiska meriter skulle inte längre vara utslagsgivande, vilket skapade ett skadligt beroende. Det stod också klart att utkrävande av politiskt ansvar i samband med stora missgrepp av regeringsmedlemmar eller regeringen måste göras striktare. Dessa frågor skulle regeringen återkomma till senare i en grundlagsutredning.
(forts följer)
Till Del 3
DEL 4
Valresultat och regeringsbildning
Utfall av valen 1995 och 1994
..................1995....................1994
m...............19 %...................22,4%
s................37 %...................45,3%
fp................8 %.....................7,2%
c..................8 %.....................8,6%
kds..............8 %.....................4,1%
mp..............6 %......................5 %
nd...............7 %.....................1,2%
v.................7 %......................6,2%
Valrörelsen var olika det mesta i valrörelseväg. Väljarna var valtrötta. På mindre än ett halvår hade de kallats till valurnorna tre gånger. Ingen förvånade sig över att valdeltagandet blev lågt, 73%.
Det var framför allt de allra äldsta och yngsta samt invandrarna, som avstått från att rösta. Å andra sidan kännetecknades valrörelsen av gott humör. Och i motsats till de senaste 20 årens valrörelser bemödade sig politikerna, inte minst socialdemokraternas och moderaternas partiledare, att svara på frågor och sakligt försöka förklara Sveriges ekonomisk/politiska problem och hur de uppkommit. Kanske var politikernas ändrade beteende ren självbevarelsedrift. Slogans och patentsvar togs inte väl emot av väljarna.
Efter den stora ekonomiska krisen och ”politikerkraschen” direkt efter valet 1994, var det inte underligt att väljarna krävde trovärdiga och seriösa förklaringar till den negativa utveckling som kännetecknat Sverige de senaste fem åren. Att de också krävde besked om hur de ekonomiska problemen skulle lösas säger sig självt.
Valrörelsen var en lågbudget valrörelse med valmöten, dörrknackning, radio och närradio, telefonbearbetning men få annonser och endast få och enkla trycksaker. Mer hade partierna inte råd med och ingen saknade glättade reklambroschyrer och av PR-konsulterna ”designade politiker” med ungefär samma intetsägande svar på viktiga frågor. Partiledare och riksdagskandidater fick sköta sina kampanjer betydligt mer självständigt än som varit vanligt under de tidigare valrörelserna. Givetvis blev allt mer amatörmässigt men fördelen var att väljare och valda fick bättre kontakt med varandra. Inte minst passade väljarna på att själv ringa upp sina kandidater för att ställa frågor och få klara besked. För riksdagskandidaterna fanns det inte längre några ostörda kvällar eller lördag-söndagar.
(s) och (m) tappade i valet som framgår av siffrorna ovan, men det var väntat. Det låga valdeltagandet innebar att (s) tappade något mer än (m). Lars Tobisons kunniga insats och stora beredskap att svara på alla frågor - även de argsinta och kritiska - gjorde honom mer populär än partiet någonsin vågat hoppas på. Sven Hulterströms kunniga och lugna sätt gjorde honom till en omtyckt och respekterad profil. Valrörelsen skapade en ”nygammal” typ av partiledare. Kunniga, mogna, litet allvarliga men ibland kunde också humorn blixtra till.
Valresultatet skapade däremot ett ”besvärligt resultat” under förutsättning att partierna höll fast vid blockpolitiken. Men borde man göra det? Hade inte Sveriges problem visat sig vara så sammansatta att det just nu krävdes mer av gamla tiders samarbete?
Socialdemokraternas gamla politiska partner (c) räckte inte för att skapa ett godtagbart regeringsunderlag. Sven Hulterström som kom från industri- och handelsstaden Göteborg hade också svårt för Olof Johanssons industrinegativa och näringslivsfientliga linje både vad gällde energi och miljö. Varför inte pröva en finsk lösning? I Finland hade socialdemokraterna och moderaterna bildat regering och det hade fungerat. Dessutom hade Sven Hulterström fått bra kontakt med Lars Tobison under valrörelsen. Att rätta till vad som gått snett och att utjämna gamla motsättningar var viktigt för att få fart på tillväxten. Det senare var det viktigaste målet för Hulterström. Med hans bakgrund satt det i ”ryggmärgen” att de som hade det minst gott ställt skadades mest av dåliga tider och en svag ekonomi.
Talmannen gav Sven Hulterström uppdrag att bilda regering. Som regeringsbildare tog han självklart kontakt med det näst största partiet och föreslog efter samtal med Lars Tobison en diskussion om regeringssamverkan.
Skulle (m) kunna tänka sig att bli ”juniorpartner” i en regering med socialdemokraterna, trots olika syn i en rad frågor?
Tobison avvisade inte inviten och föreslog att de först tillsammans skulle gå igenom vad de kunde och inte kunde samarbeta kring. Om arbetet förlöpte väl, fick en något större grupp av betrodda partirepresentanter delta i det fortsatta samtalen.
För att inte pressen skulle sätta igång spekulationer om en s-m-regering skulle Hulterström samtidigt ha konsultationer med alla de övriga partierna.
Några knäckfrågor
Budgeten skulle för sista gången fastställas under våren. Budgetåret skulle nämligen läggas om till kalenderår och skulle därför gälla från 1/7 1995-31/12 1996. Detta underlättade på sätt och vis budgethanteringen.
Budgeten hade förberetts av departementen under hösten men Ingvar Carlsson expeditionsminstär kunde inte presentera den. Moderaterna visste ganska tidigt vad den innehöll, vilket innebar att knäckfrågorna också var väl kända. Lars Tobisons krav för regeringssamarbete var inga skattehöjningar - definitivt inga högre marginalskatter och inga högre arbetsgivaravgifter. Den s k värnskatten som en del politiker hållit anföranden om skrinlades direkt. Samma gällde förslag om tidigareläggningen av momsbetalningarna. Den under den borgerliga tiden nya taxeringsordningen för fastigheter borde också förändras, så att boendekostnaderna inte sköt i höjden.
Lars Tobison mumlade också något om en återkommunaliserad fastighetsskatt borde övervägas. Det skulle gynna kommunerna, fastighetsägarna och hyresgästerna. Den statliga fastighetsskatten hade inte blivit någon succé.
Moderaternas krav utgjorde inget ”rött skynke” för Hulterström. Han hade ju i samtal med Villy Bergström kommit fram till att det fordrades en radikal omläggning av det som kommit att kallas den ”statliga sparpolitiken”. Den stora offentliga sektorn var på många sätt ett problem, men det primära var trots allt att få igång produktion, företag och sysselsättning. För att komma ur krisen behövdes därför finanspolitiska stimulanser, både i form av skattesänkningar och andra åtgärder. Detta var väl kända ståndpunkter från valrörelsen, ståndpunkter som Hulterström och Tobison i växande utsträckning delade.
De AMS-åtgärder som trots allt måste vidtas fick absolut inte inriktas på ”terapijobb”. Ett sätt att snabbare få arbetslösa in på den ordinarie arbetsmarknaden vore att minska arbetsgivareavgifter för arbetslösa som placeras i reguljära jobb. Nedsättningen kunde antingen gälla för viss tid och/eller inom låglöneyrken. Ett måste var att hindra att en stor kader av långtidsarbetslösa växte fram. De sociala problem som detta gav upphov fanns redan i t ex Frankrike och var väl kända i Sverige genom Ulf af Trolles artiklar om den bakvända och skadliga franska ekonomiska politiken.
Både den socialdemokratiska och moderata ledningen ansåg att budgetunderskottet var för stort liksom statsskulden men att dessa underskott fick betas av efterhand. På så sätt skulle arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten minska. Successivt skulle detta ge staten och den kommunala sektorn bättre ekonomi. Det skisserade politiska vägvalet krävde inte många politiska ingrepp. Det var en politisk kur som byggde på självläkning. Visst stöd av finansiella resurser behövdes men det kunde man skaffa fram genom engångsförstärkningar. Nordea-aktier och annan statlig egendom kunde säljas samtidigt som kommunerna också borde uppmuntras att sälja ut delar av allmännyttan bl a i form av bostadsrätter.
Men inflationen då? Inflationshotet hade i hög grad styrt den ekonomiska politiken sedan slutet av 80-talet. En moderat professor och riksdagsman från Göteborg uttryckte det på sitt kärnfulla sätt: Javisst, ett bränt barn skyr elden, men när faran inte längre är elden bör barnet lära känna igen andra faror. Samma gäller för politikerna. Hotet var inte inflation snarare deflation.
Vad de förhandlande politikerna också snabbt kom överens om var att ”återställare” i socialförsäkringarna inte var önskvärda, åtminstone inte just nu men pensionsreformen skulle fullföljas.
Sven Hulterström kunde redan efter någon dag meddela talmannen att han var beredd att bilda regering tillsammans med moderaterna.
Detta var en sensation både i Sverige och utomlands. Räntorna sjönk direkt och aktiekurserna steg försiktigt. En sådan regeringsbildning var en stor oprövad nyhet för Sverige men det var något nytt och det gav hopp.
Riksdagen godkände regeringsbildningen med acklamation.
Regeringsdeklarationen
Den 1 mars kunde den nye statsministern presentera sin regering och regeringsdeklaration, som såg ut så här i något förkortat skick:
Eders Majestät, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ärade riksdagsledamöter och medborgare
Vi inleder ett nytt riksmöte efter en uppslitande tid och något för Sverige så ovanligt som ett extraval. Vårt land har under 1990-talet haft svåra motgångar. En realräntekris som skapat stora finansiella problem, konkurser och arbetslöshet. Vi har ställts inför chockartade räntehöjningar och en depression som varit lika djup som 1930-talets.
Orsakerna har inte minst berott på gamla politiska felgrepp som vi inte direkt förstått hur vi skulle rätta till. Vi har också haft svårt att snabbt motverka de depressiva krafter som slagit till mot vårt land med stor kraft. Dessa frågor har vi dissekerat i valrörelsen på ett lugnt sätt. Här vill jag ge våra politiker beröm för det goda humör och den vilja som funnits att öppet redovisa vad som gjorts fel och vad som nu kan göras bättre.
Jag och min regering vet att vi har ett svårt, oglamoröst arbete framför oss. Men vi ser ändå med optimism på framtiden. Vi är övertygade om att vi tillsammans med Sveriges medborgare kan skapa ett blomstrande land.
Den första stora uppgiften för regeringen är att skuldsanera den privata sektorn efter den stora realräntekris som orsakades av felgrepp med kredit- och valutaavregleringarna och spekulationsboomen och följande krasch. Detta innebär att vi får räkna med budgetunderskott och en betydande statsskuld. Dock ska hotet med detta inte överdrivas. Sveriges nettoskuld, och det är den som man ska se på, är måttlig i jämförelse med andra länders.
Jag kommer inte att föreslå skattehöjningar, ingen värnskatt, ingen tidigare inbetalning av momsen. Regeringens kommer att fullfölja tidigare förslag att avskaffa förmögenhetsskatten. Det är en skadlig skatt, varför ett avskaffande finansierar sig själv.
90-talets olyckliga utveckling får inte leda till att stora grupper i yrkesaktiv ålder slås ut i permanent arbetslöshet såsom vi sett inom EU. Därför avser vi att göra två satsningar. Den första är att föreslå ett tidsbegränsat borttagande av arbetsgivareavgifter för långtidsarbetslösa som får jobb. För det andra kommer vi att satsa på bra yrkesutbildning för dem som saknar sådan. Det ska vara en krävande utbildning men under tiden ska lärlingslön utgå. De nu nämnda satsningarna ska bekostas av neddragningar i olika AMS-program som varit till mer skada än nytta.
Vi behöver en industrivänlig politik. Socialdemokraterna och moderaterna har kommit överens om att vårt land inte har råd att för närvarande avstå från ren, driftsäker och billig energi. Vi kommer därför avbryta planerade nedläggningar av kärnkraftverk inklusive Barsebäck 1 och 2. Detta kommer att spara statskassan ca 20 miljarder kronor. För att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig måste vi föra en politik som underlättar för företagare och entreprenörer. Vi måste se till att småföretagen inte drunknar under blanketter och regleringar.
En grupp med erfarenheter av skatter, företagande och facklig verksamhet ska arbeta med frågor som framförallt gäller att förbättra villkoren för de mindre, icke börsnoterade företagen. En tidtabell för reformernas genomförande har hög prioritet. Arbetet kommer att underlättas, eftersom vi kommer att ha en bred kompetens både från näringslivet och den fackliga sidan inom regeringen.
Det förändrade utrikespolitiska läget betyder krav på ändringar inom försvarsmakten. Detta får dock inte innebära nedrustning utan satsning på ett försvar som passar en ny tid. Omställningen måste ske lugnt och genomtänkt och försvaret får inte användas som en budgetregulator. Försvaret har stora bundna kostnader. Därför måste omställningen få ta tid.
ATP-systemet har varit socialdemokraternas stolthet och det har gett många gamla stor trygghet. Ett pensionssystem måste bygga på samhörighet mellan generationerna. Tyvärr har ATP utvecklat betydande problem såsom pensionsarbetsgruppen visat. Riksdagen har redan godkänt en principproposition om ett reformerat pensionssystem. Detta arbete ska fortsätta och jag hoppas att det ska fortsätta med samma samarbetsvilja som tidigare. Utlandet har redan börjat berömma oss för ett framsynt reformarbete. Det ska vi vara stolta över och jag kommer att föreslå att även förtidspensionerna kommer att få ett nytt, förbättrat system liksom sjukförsäkringen. Även här vill jag satsa på ett brett samarbete.
Viktiga institutionella frågor gäller riksbanken och budgetstyrningen. Här föreligger redan utredningsförslag som det råder enighet kring. Reformerna ska genomföras så snart som möjligt.
Jag har ytterligare två frågor som jag måste ta upp. Den första gäller Estoniakatastrofen. Det föreligger redan löften och överenskommelser om att katastrofen måste granskas på ett opartiskt och kompetent sätt. I nästa vecka kommer jag att samla partiledarna från alla partier och presentera ett förslag till en utredning med bästa möjliga internationella och svenska expertis. Anhöriggruppen ska särskilt informeras och få ge sina synpunkter.
Medborgarnas nej till EU-medlemskap skapar vissa förhandlingsmässiga problem med EU samt krav på översyn av vår lagstiftning och grundlag.
Jag kommer att föreslå Rolf Ekeus till ny utrikesminister och han ska få mitt uppdrag att ansvara för förhandlingarna med EU, och jag eller utrikesministern kommer att rapportera fortlöpande om arbetet i kammaren.
Ers majestät, Ers kungliga högheter, Fru talman , Ärade riksdagsledamöter och Medborgare.
Vi har genomlevt svåra tider och svårigheterna är ännu inte övervunna. Men trots detta kan vi se på framtiden med hoppfullhet. Det samarbete som börjat växa fram kommer att göra det lättare för oss att skapa en god framtid för vårt land, våra familjer, våra barn och barnbarn.
Tack.
Något som inte brukar hända i svenska riksdagen hände. Alla reste sig och applåderade.
Några ord om regeringsbildningen
Steg för steg arbetades en regeringslista fram. Av 18 statsråd skulle socialdemokraterna ha 11 och moderaterna 7. Lars Tobison blev finansminister, medan Rolf Ekeus blev utrikesminister.
På grund av att framträdande politiker oväntat lämnade politiken - en av orsakerna till extravalet - hade partierna genom extra ordinära regler fått möjlighet att komplettera sina listor inför valet. Folkpartiet kunde således precis som Ny demokrati sätta Maria Leissner respektive Ian Wachtmeister på första plats I Stockholms stad och Stockholms län.
Socialdemokraterna placerade Rolf Ekeus, som man övertalat att komma hem från New York på första plats i Stockholms län och Anders Ferm erbjöds en framträdande plats på Malmölistan.
Moderaternas första namn i Stockholms stad blev en skåning, Göran Ahlström, koncernchef för Sydkraft. Partiet hade lagt ner stor kraft på att övertala honom att ställa upp som riksdagsledamot.
Nu när en statsrådspost erbjöds var det ett lockande anbud. Att han inte hade så långt kvar till pensionsavgången från Sydkraft var både till för- och nackdel. Till nackdel bl a när det gällde pensionsvillkoren. Men med god vilja gick den typen av praktiska problem att ordna. Men var det inte risk att en person med ett så långvarigt förflutet inom energisektorn ensidigt skulle gå kraftbolagens ärenden? Nej, med tanke på de stora kunskaper och den integritet som Göran Ahlström gjort sig känd för, hördes mer lovord än kritik.
Förändringarna i det politiska klimatet gynnade personer med gedigna kunskaper. Kompetens uppskattades mer än ”en korrekt bakgrund” i form av grupptillhörighet, ålder, kön etc.
I Skåne hade också moderaterna fått ett nytt, starkt namn - ekonomi-professorn Lars Söderström.
Att de nu nämnda erfarna personerna skulle få framträdande platser i regeringen var givet. Ekeus och Ferm kompletterade varandra väl på posterna som utrikes- respektive försvarsminister. Här fanns en god samlad kompetens inom säkerhetspolitiken med dess förgreningar till utrikes- och försvarspolitiken.
Under arbetets gång hade regeringsbildarna dessutom bundit sig för två principer: 1. Statsråd skulle ha en plats i riksdagen, kanske med undantag för justitieministern. Här var också hög juridisk kompetens av vikt. 2. Statsråden borde inte endast ha erfarenhet av politik och politisk verksamhet. Det sades inte rakt ut men det var inte önskvärt med statsråd som enbart hade erfarenhet som politiska handläggare (sekreterare) ofta utan fullbordade akademiska studier. (Drop-outs var inte en särskilt hedervärd bakgrund i utlandet, i alla fall inte i Frankrike och i de anglosachsiska länderna.)
Förändringar började också ske inom partierna. Moderaterna rekryterade inte längre sina handläggare enbart från MUF eller Fria Moderata Studentförbundet. Tvärtom sågs alltför ensidig bakgrund som en nackdel.
Regeringen och regeringsdeklarationen togs emot av en positiv press både i Sverige och i utlandet och räntorna började långsamt att sjunka. Samarbetsandan spred sig. Näringsliv och fack inledde samtal hur man skulle förbättra både företagsklimat och arbetsförhållanden och detta fick effekter på både arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas arbete. Den djupa arbetslöshetskrisen hade skapat bitterhet och också otrygghet. Nu gällde det att läka såren. Risken var annars att sjukskrivningarna och förtidspensionerna skulle öka kraftigt igen. Av denna anledning infördes återigen stöd till företagshälsovården och bemanningen på försäkringskassorna och arbetsförmedlingarnas förmedlingsverksamhet förstärktes.
Omställningen av ett land i svår kris till ett nation med en bra sysselsättning och växande välfärd gick förvånansvärt snabbt. Men 90-talet var ett bra årtionde på många håll i världen, framförallt i de anglosachsiska länderna och Sydostasien.
Få krav restes om återställare i socialförsäkringen. Sveriges exportindustri började snart arbeta för högtryck och kronan började stärkas och svenskarnas köpkraft förbättrades dels på grund av den minskande arbetslösheten, dels på grund av en låg inflation och en starkare krona.
De två regeringspartierna pekade också på att det snabba genomförandet av pensionsreformen gav god utdelning i pensionsportföljerna. ”Timingen” var perfekt både för premiepensioner och AP-fondernas placeringar i aktier. Men här manade dock de ansvariga statsråden till försiktighet. Ingen vet hur stor den verkliga vinsten blir förrän den är realiserad, men det var klart en god start för sparandet bör ge bättre utdelning än en dålig. Även om börsen backar finns i regel en betydande del av vinsterna kvar till nästa uppgång.
Det missnöje med Sverige som tidigare hade spritt sig i näringslivet under 80- och första hälften av 90-talet vändes till dess motsats. Nyföretagandet och optimismen ökade, men det sena 80-talets spekulationsexcesser undveks genom betydligt större realism hos banker, finansföretag och börsen. Dot.com-krisen i Sverige blev därför mildare än i USA och Storbritannien.
Estonia-utredningen hade lagt fram sin granskning av förlisningen i början av 1996. Orsaken till haveriet berodde på - precis som en rad sjöfartsexperter tidigare hävdat - fartygets dåliga underhåll, bristfälliga säkerhetsrutiner samt två mycket olyckliga omständigheter - mycket dåligt väder samt en kollision med ett icke identifierat föremål. När alla papper nu fanns på bordet kunde försäkringsersättningar och skadestånd ordnas upp snabbt och i godo. En bärgning av de omkomna skulle också om möjligt ske.
Ett resultat av utredningen gällde krav på översyn av tillsättningen av verkschefer. Politiska meriter skulle inte längre vara utslagsgivande, vilket skapade ett skadligt beroende. Det stod också klart att utkrävande av politiskt ansvar i samband med stora missgrepp av regeringsmedlemmar eller regeringen måste göras striktare. Dessa frågor skulle regeringen återkomma till senare i en grundlagsutredning.
(forts följer)
posted by Margit Gennser at 09:22
<< Home