....OCH FRANSKA SEGRAR (Påskdagen 2005)
I dagens Times On LIne berättar Michael Portillo om en valvaka för 12 år sedan. Majors kabinett var samlat i Admiralty House för att följa det extremt jämna franska Maastricht-valet. Resultatet var lika viktigt för Major som för Mitterand. Ett franskt ja skulle bli Majors politiska undergång.
- Några minuter efter det att de franska valboxarna plomberats kommer ett samtal från Paris och Major får nyheten: 51% ja och 49% nej. Jag blev oerhört förvånad. Hur kunde ett så jämnt resultat presenteras så snabbt? Fortfarande hyser jag skamliga tvivel. Major gick ut till pressen för att tala om hur glad han var över resultatet, medan vi ministrar tittade undrande på varandra, skriver Portillo.
Även jag undrade över det jämna resultatet som gick Mitterands väg. Mina tvivel kan inte betecknas som ”politiskt korrekta”. Konstigt nog hade röster från Martinique och Guadeloupe gett ja-sidan segern. Rösträttsdemokratin höjer sig över alla misstankar eller som Norman Macrae skrev 1978 i The Economist: ”Den representativa demokratin betraktas som inhöljd i politisk moral; lika omöjlig för anständiga människor att angripa som en gång riddarskapet, den heliga inkvisitionen eller konungars gudomliga rättigheter.” Därför bör det också vara anstötligt att hysa minsta tvivel om Mitterands Maastrichtresultat.
Mitterand vann sitt ja och Chirac kan också vinna sitt den 29 maj trots att nej-sidan växer. Varför? Charisma? Friserade opinionsundersökningar som påverkar väljarna? Utlandsröster? Chiracs förmåga att domptera regeringscheferna från andra EU-länder, i första hand Blair?
En segerrik politiker tar väljarpoäng och franska presidenter tycks vinna lätt i Bryssel och då också höga väljarpoäng hemma hos sig. Chirac kan - trots att han är impopulär - vinna folkomröstningen eftersom regeringscheferna från Storbritannien men också Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige ständigt bjuder på billiga franska segrar. Danmarks och Irlands nej skulle ha dödat Maastricht- respektive Nice-avtalet. Varför försvarade inte Danmark och Irland sina väljares utslag? Varför ställer sig demokratiskt valda regeringschefer bakom krav på nya omröstningar tills resultatet blir det rätta och varför har Blair krattat ”Chiracs rabatt” inför den franska folkomröstningen? Varför krävde han inte att stabilitetspakten och tjänstedirektivet skulle ligga fast? Sedan fransmannen och socialisten Delors med hjälp av Foreign Office gjorde sig kvitt Margaret Thatcher och hennes handväska, tycks fransk diplomati med alla tänkbara diplomatiska knep få som de vill. Därför bör vi gardera med ett franskt ja den 29 maj. Men hoppet bör vara det sista vi överger. Det kan bli ett franskt nej, trots en minst sagt politiskt fumlig Blair.
- Några minuter efter det att de franska valboxarna plomberats kommer ett samtal från Paris och Major får nyheten: 51% ja och 49% nej. Jag blev oerhört förvånad. Hur kunde ett så jämnt resultat presenteras så snabbt? Fortfarande hyser jag skamliga tvivel. Major gick ut till pressen för att tala om hur glad han var över resultatet, medan vi ministrar tittade undrande på varandra, skriver Portillo.
Även jag undrade över det jämna resultatet som gick Mitterands väg. Mina tvivel kan inte betecknas som ”politiskt korrekta”. Konstigt nog hade röster från Martinique och Guadeloupe gett ja-sidan segern. Rösträttsdemokratin höjer sig över alla misstankar eller som Norman Macrae skrev 1978 i The Economist: ”Den representativa demokratin betraktas som inhöljd i politisk moral; lika omöjlig för anständiga människor att angripa som en gång riddarskapet, den heliga inkvisitionen eller konungars gudomliga rättigheter.” Därför bör det också vara anstötligt att hysa minsta tvivel om Mitterands Maastrichtresultat.
Mitterand vann sitt ja och Chirac kan också vinna sitt den 29 maj trots att nej-sidan växer. Varför? Charisma? Friserade opinionsundersökningar som påverkar väljarna? Utlandsröster? Chiracs förmåga att domptera regeringscheferna från andra EU-länder, i första hand Blair?
En segerrik politiker tar väljarpoäng och franska presidenter tycks vinna lätt i Bryssel och då också höga väljarpoäng hemma hos sig. Chirac kan - trots att han är impopulär - vinna folkomröstningen eftersom regeringscheferna från Storbritannien men också Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige ständigt bjuder på billiga franska segrar. Danmarks och Irlands nej skulle ha dödat Maastricht- respektive Nice-avtalet. Varför försvarade inte Danmark och Irland sina väljares utslag? Varför ställer sig demokratiskt valda regeringschefer bakom krav på nya omröstningar tills resultatet blir det rätta och varför har Blair krattat ”Chiracs rabatt” inför den franska folkomröstningen? Varför krävde han inte att stabilitetspakten och tjänstedirektivet skulle ligga fast? Sedan fransmannen och socialisten Delors med hjälp av Foreign Office gjorde sig kvitt Margaret Thatcher och hennes handväska, tycks fransk diplomati med alla tänkbara diplomatiska knep få som de vill. Därför bör vi gardera med ett franskt ja den 29 maj. Men hoppet bör vara det sista vi överger. Det kan bli ett franskt nej, trots en minst sagt politiskt fumlig Blair.
posted by Margit Gennser at 23:55
<< Home