Nästan 10 år senare (10/3 2005)
Ursäkta att jag inte hört av mig på ett tag
Influensan slog till och frågan var om jag skulle besegra virusen eller om virusen skulle besegra mig. Jag tror att jag vinner, men helt säker är jag inte.
Min blogg ska få en ny start och ämnet är stabilitetspakten. Att pakten bäddade för misslyckanden var det många som varnade för både 1995 och 1996, men dessvärre inte tillräckligt många.
Professor Ulf av Trolle tillhörde dem som var mot Maastrichtavtalet och konvergensvillkoren. I GP (27/8 1996) skrev han att i ett par årtionden hade kämpat för den gemensamma marknaden men efter att ha sett hur konvergensvillkoren skadat Frankrikes industri hade han blivit en våldsam motståndare till Maastrichtpolitiken.
I dag - nästan 10 år senare
Tyskland, Frankrike och Italien gör allt för att slippa stabilitetspakten men oenigheten inom EU - både bland de 12 euroländerna och de 25 EU-länderna är stor.
Maratondiskussioner i tisdags har inte lett närmare en lösning. Förhandlingsledaren, Jean-Claude Juncker vill inte ersätta en pakt som inte fungerar med en som inte heller fungerar. Lösningen på EUs ekonomiska problem tycks vara avlägsen och han förvånades över de stora motsättningar och bitterhet som vuxit fram mellan stora och små länder och mellan nya och äldre EU-länder.
Den europeiska tillväxten har varit lägre än USAs 12 av de senaste 13 åren.
I euroområdet var tillväxten det fjärde kvartalet i fjol endast 0,2%. Prognoserna för tillväxten 2005 är inte heller hoppingivande. De mest optimistiska tror på en tillväxt på 1,2%, medan andra prognoser talar om 0,6 till 0,8%. Tyskland ligger på ständig jumboplats.
ECB är ett optimistiskt undantag och tror att tillväxten ska öka inom euroområdet.
Mot ECBs optimism talar de allt värre arbetslöshetssiffrorna i Tyskland.
Professor Bernt Rürup sakkunnig bl a på arbetsmarknadsområdet är mycket pessimistisk inför framtiden. Enligt Spiegel ONLINE räknar han inte med någon snabb minskning av arbetslösheten från 5,2 miljoner.
- Vårt lands cancer är massarbetslösheten, som i tysthet vuxit fram under 30 år. Detta onda kan inte pressas tillbaka på kort tid. Om arbetslösheten skulle gå ner till 4 miljoner 2006, vore det en stor framgång men detta kräver hög tysk tillväxt, inte ”slow-motion”.
Vad är det grundläggande felet? Att man alltför snabbt införde euron och EMU. Ska Tyskland komma ur sina allvarliga problem måste de sköta sin ekonomi själv efter egna villkor, precis som Italien, Frankrike, Grekland, Portugal etc. Det fanns en finansminister på Ekofinmötet som satte fingret på den ömma punkten. Det var Gordon Brown. Han opponerade sig mot både gamla och nya konvergensregler och mot euron med orden:
- Det är inte Storbritannien som lämnat stabilitetspakten i sticket. Det är stabilitetspakten som svikit Storbritannien och Europa.
Tänk om Pär Nuder kunde lära av Gordon Brown.
Influensan slog till och frågan var om jag skulle besegra virusen eller om virusen skulle besegra mig. Jag tror att jag vinner, men helt säker är jag inte.
Min blogg ska få en ny start och ämnet är stabilitetspakten. Att pakten bäddade för misslyckanden var det många som varnade för både 1995 och 1996, men dessvärre inte tillräckligt många.
Professor Ulf av Trolle tillhörde dem som var mot Maastrichtavtalet och konvergensvillkoren. I GP (27/8 1996) skrev han att i ett par årtionden hade kämpat för den gemensamma marknaden men efter att ha sett hur konvergensvillkoren skadat Frankrikes industri hade han blivit en våldsam motståndare till Maastrichtpolitiken.
I dag - nästan 10 år senare
Tyskland, Frankrike och Italien gör allt för att slippa stabilitetspakten men oenigheten inom EU - både bland de 12 euroländerna och de 25 EU-länderna är stor.
Maratondiskussioner i tisdags har inte lett närmare en lösning. Förhandlingsledaren, Jean-Claude Juncker vill inte ersätta en pakt som inte fungerar med en som inte heller fungerar. Lösningen på EUs ekonomiska problem tycks vara avlägsen och han förvånades över de stora motsättningar och bitterhet som vuxit fram mellan stora och små länder och mellan nya och äldre EU-länder.
Den europeiska tillväxten har varit lägre än USAs 12 av de senaste 13 åren.
I euroområdet var tillväxten det fjärde kvartalet i fjol endast 0,2%. Prognoserna för tillväxten 2005 är inte heller hoppingivande. De mest optimistiska tror på en tillväxt på 1,2%, medan andra prognoser talar om 0,6 till 0,8%. Tyskland ligger på ständig jumboplats.
ECB är ett optimistiskt undantag och tror att tillväxten ska öka inom euroområdet.
Mot ECBs optimism talar de allt värre arbetslöshetssiffrorna i Tyskland.
Professor Bernt Rürup sakkunnig bl a på arbetsmarknadsområdet är mycket pessimistisk inför framtiden. Enligt Spiegel ONLINE räknar han inte med någon snabb minskning av arbetslösheten från 5,2 miljoner.
- Vårt lands cancer är massarbetslösheten, som i tysthet vuxit fram under 30 år. Detta onda kan inte pressas tillbaka på kort tid. Om arbetslösheten skulle gå ner till 4 miljoner 2006, vore det en stor framgång men detta kräver hög tysk tillväxt, inte ”slow-motion”.
Vad är det grundläggande felet? Att man alltför snabbt införde euron och EMU. Ska Tyskland komma ur sina allvarliga problem måste de sköta sin ekonomi själv efter egna villkor, precis som Italien, Frankrike, Grekland, Portugal etc. Det fanns en finansminister på Ekofinmötet som satte fingret på den ömma punkten. Det var Gordon Brown. Han opponerade sig mot både gamla och nya konvergensregler och mot euron med orden:
- Det är inte Storbritannien som lämnat stabilitetspakten i sticket. Det är stabilitetspakten som svikit Storbritannien och Europa.
Tänk om Pär Nuder kunde lära av Gordon Brown.
posted by Margit Gennser at 20:55
<< Home