BLAIRS MÜNCHEN (24-25/3 2005)
En mindre godtrogen Chamberlain 1938 i München hade visserligen inte kunnat hindra ett krig, däremot ett världskrig. Ett brittiskt nej till Hitlers krav om stora delar av Tjeckoslovakien var vad en otålig Hitler önskade. Han ville anfalla tjeckerna så fort som möjligt enligt militärhistorikern Williamsson Murray (”More What If” - Eminent Historians Imagine What Have Been. New York 2001.) Men ett krig 1938 skulle inte Hitler vunnit. Det skulle snabbt sprida sig till fler länder än Tjeckoslovakien och torpedera Hitlers strategi. Den tyska upprustningen var fortfarande haltande, flygvapnet saknade piloter och plan, ekonomin var usel. Samtidigt var situationen i östeuropa förmånligare för väst 1938 än 1939. Winston Churchill beskrev helt korrekt Chamberlains München som ”ett nederlag utan krig” och det var dessutom ett onödigt nederlag.
I Storbritannien har München blivit ett levande minne efter den senaste veckans EU-toppmöte i Bryssel. Blair vek sig under pressen ”att hjälpa Chirac” att vinna den franska folkomröstningen om EUs grundlag. Två frågor var viktiga. Att till allt utom namnet avskaffa stabilitetspakten och att stoppa ”servicedirektivet” som skulle ge en friare tjänstemarknad. Blair ställde upp för Chirac. Varför han gjorde det frågar sig alla? Han skulle sluppit en folkomröstning i Storbritannien om fransmännen säger nej till konstitutionen. Hans ställning i parlamentsvalet nu i maj skulle också stärkts, om han varit tuff i Bryssel.
Blairs lojalitet till Chirac och EU belönades mycket snabbt med ”knivhugg i ryggen”. Det skedde vid Chiracs presskonferens i Bryssel, när alla andra statsministrar åkt hem.
”Kommissionen föreslår men det europeiska rådet bestämmer”, sa Chirac och därför kommer ett tjänstedirektiv enligt fransk modell att vinna och så gick han till hårt angrepp mot den brittiska rabatten på EU-avgiften (ca 40 miljarder kronor) och på ”ultraliberalismen”, dvs marknadsekonomin som han kallar ”vår tids nya kommunism”.
Chiracs återkomst till Paris var en hjältes för ja-sidan vare sig de tillhörde högern, mitten eller vänstern.
Och i London frågade sig Sun: Varför kan inte Tony Blair vara mer lik Chirac?” Trots att vi avskyr Chiracs själviska och arroganta attityd är han effektiv. Han får vad han vill! Blairs återkomst från EU är däremot bedrövlig. Han har kapitulerat för Frankrike och Tyskland, men här hemma försöker han dölja det. Stödet till den franska, socialistiska bastionen går dock inte att dölja och inte heller Blairs taktiska misstag. Den brittiska rabatten på 40 miljarder kr ”lever farligt”. Chiracs manipulationer är ofta dödliga och så slutar Sun sin artikel så här:
- Vi kommer definitivt INTE att komma ihåg detta som vår bästa timme. Churchills ord 1938 med liten ändring passar också 2005.
Men det är inte endast britterna som ska vara rädda när en mans arrogans segrar i EU-förhandlingar. Vi bör inse att detta skadar allas vår framtid och om inte Chirac möter motstånd kommer han av valtaktiska skäl inte hålla sig för god att leka med världspolitiska minor - vapen till Kina, stöd till Iran, allians med ett korrupt FN etc. Göran Perssons roll som ”lilljolle” i Chiracs kölvatten är inte klädsam.
I Storbritannien har München blivit ett levande minne efter den senaste veckans EU-toppmöte i Bryssel. Blair vek sig under pressen ”att hjälpa Chirac” att vinna den franska folkomröstningen om EUs grundlag. Två frågor var viktiga. Att till allt utom namnet avskaffa stabilitetspakten och att stoppa ”servicedirektivet” som skulle ge en friare tjänstemarknad. Blair ställde upp för Chirac. Varför han gjorde det frågar sig alla? Han skulle sluppit en folkomröstning i Storbritannien om fransmännen säger nej till konstitutionen. Hans ställning i parlamentsvalet nu i maj skulle också stärkts, om han varit tuff i Bryssel.
Blairs lojalitet till Chirac och EU belönades mycket snabbt med ”knivhugg i ryggen”. Det skedde vid Chiracs presskonferens i Bryssel, när alla andra statsministrar åkt hem.
”Kommissionen föreslår men det europeiska rådet bestämmer”, sa Chirac och därför kommer ett tjänstedirektiv enligt fransk modell att vinna och så gick han till hårt angrepp mot den brittiska rabatten på EU-avgiften (ca 40 miljarder kronor) och på ”ultraliberalismen”, dvs marknadsekonomin som han kallar ”vår tids nya kommunism”.
Chiracs återkomst till Paris var en hjältes för ja-sidan vare sig de tillhörde högern, mitten eller vänstern.
Och i London frågade sig Sun: Varför kan inte Tony Blair vara mer lik Chirac?” Trots att vi avskyr Chiracs själviska och arroganta attityd är han effektiv. Han får vad han vill! Blairs återkomst från EU är däremot bedrövlig. Han har kapitulerat för Frankrike och Tyskland, men här hemma försöker han dölja det. Stödet till den franska, socialistiska bastionen går dock inte att dölja och inte heller Blairs taktiska misstag. Den brittiska rabatten på 40 miljarder kr ”lever farligt”. Chiracs manipulationer är ofta dödliga och så slutar Sun sin artikel så här:
- Vi kommer definitivt INTE att komma ihåg detta som vår bästa timme. Churchills ord 1938 med liten ändring passar också 2005.
Men det är inte endast britterna som ska vara rädda när en mans arrogans segrar i EU-förhandlingar. Vi bör inse att detta skadar allas vår framtid och om inte Chirac möter motstånd kommer han av valtaktiska skäl inte hålla sig för god att leka med världspolitiska minor - vapen till Kina, stöd till Iran, allians med ett korrupt FN etc. Göran Perssons roll som ”lilljolle” i Chiracs kölvatten är inte klädsam.
posted by Margit Gennser at 12:04
<< Home