Del 2: Ett politiskt haveri (29/03 2005)

Till Del 1



DEL 2


EN FÖRLISNING OCH ETT POLITISKT HAVERI

Låt oss börja med ett axiom - Estoniaolyckan har aldrig blivit tillfredsställande utredd. I den här historien har vi därför föreställt oss en annan bakgrund och orsak till katastrofen än den officiella olycksorsaken. Vi beskriver dessutom skeendet och olika tänkta händelser kring olykan ”inifrån” för att göra skildringen mer läsvärd. Läsaren bör dock lägga märke till att ”utifrån” hade händelserna sett likadana ut som i verkligheten ända tills ytterligare en olycka inträffade.


Ett fartyg förliser

Natten den 28:e september 1994 sjönk passagerar- och bilfärjan M/S Estonia på resa från Tallin till Stockholm. Olyckan orsakades av en kollision mellan Estonia och en container som flöt i hennes färdväg och som inte observerats på grund av den hårda sjögången. Containern träffade bogvisiret och följde sedan med längs Estonias skrov och slog av en stabilisatorfena på styrbordssida vilket orsakade en reva i skrovet under vattenlinjen. Det resulterande läckaget upptäcktes ganska snart av besättningen. Länspumpar startades och andre kapten som var högste befäl på bryggan vid tillfället slog om strömbrytarna som aktiverade stängning av dörrarna mellan de vattentäta avdelningarna. Det sistnämnda var en ovanlig åtgärd; passagerarfartyg som går i trad i öppen sjö måste alltid segla med stängda vattentäta skott. Det var bara en av de avvikelser från gällande sjösäkerhetsreglemente som gällde på Estonia. Faktum var att underhåll och rutiner ombord var så undermåliga att inspektörer från svenska sjöfartsverket klassat henne som icke sjövärdig så sent som eftermiddagen innan hon seglade från Tallin. Ledningen för sjöfartsverket i Sverige hade ändå gett henne klartecken för denna resa. Varför?


Hemlig last

M/S Estonia hade trafikerat rutten mellan Stockholm och Tallin sedan 1993. Under större delen av denna tid hade hon gjorts tillgänglig för svenska försvaret för smuggling av militärteknisk utrustning från det sönderfallande sovjetiska imperiet. Just denna resa skulle en mycket viktig last transporteras med Estonia; en radar- och stridsledningsenhet som svenska försvaret och svensk försvarsteknisk industri hade arbetat länge för att komma över. Inom både estniskt och svenskt underrättelseväsende befarades det att ryska intressen skulle göra sitt yttersta för att förhindra att denna utrustning skulle hamna i utländska händer. Det hade till och med förekommit rykten om sabotageplaner mot Estonia, och därför vågade man inte fördröja transporten. Den 27:e september kördes radarutrustningen lastad i två lastbilar och eskorterad av estnisk militär ombord på färjan.

På grund av den ovanliga lasten och risken för sabotage hade Estonias kapten, Arvo Andresson, vidtagit vissa speciella säkerhetsåtgärder. Bland annat hade han strax efter det att Estonia lagt ut från kaj låtit stänga ett antal av skottdörrarna. Tyvärr hade andre kapten aldrig blivit underrättad om detta. När han nu helt enligt de instruktioner som gällde för Estonia, slog om strömbrytarna så stängde han inte alla dörrarna utan öppnade en del av dem. En stor del av det undre däcket kunde därför fyllas med vatten och Estonia började sjunka.

Få av de cirka tusen passagerarna kunde ta sig upp på däck och lämna den sjunkande båten. Dödsfall orsakades dessutom av den undermåliga livräddningsutrustningen som inte kunde skydda de överlevande vare sig mot drunkning eller mot kyla. Trots ett heroiskt räddningsarbete under natten och tidiga morgontimmar kunde knappt 150 passagerare räddas.


Nyheten når Stockholm

När SÄPO kontaktade statsministern kvart över två på natten med beskedet om Estonias förlisning så kände man inte till orsakerna till haveriet. Det snabba förloppet gjorde att sabotage inte kunde uteslutas. Det fanns alltså en hel del för statsminister Carl Bildt att begrunda dessa tidiga morgontimmar. Om det visade sig att Estonia hade sänkts av en utländsk säkerhetstjänst på grund av sin last skulle ansvaret falla tungt på de myndigheter som tillåtit Estonia att smuggla militär utrustning och då ytterst också på regeringschefen själv. Alla visste att han hade varit djupt engagerad och väl informerad om det mesta som gällde säkerhetspolitik, försvarspolitik och utrikespolitik, det vill säga de områden som han alltid varit intresserad av. Estonias haveri kunde innebära risk för ett abrupt slut på Bildts politiska bana. Hans tidigare så lyckosamma karriär hade ju dessutom nyligen stött på motgång, då den borgerliga regeringskoalitionen hade förlorat det just genomförda valet. Men det fanns andra problem att fundera över. Sveriges förhållande till främmande makt skulle kunna rubbas kraftigt. Ja, hela den politik som man hade fört gentemot de numera fria staterna i Baltikum kunde gå i stöpet. Det var ju det kraftiga engagemanget för de baltiska staterna som hade varit både förevändning och orsak till den EG-vänliga politik som numera omfattades av alla de stora riksdagspartierna. I och med att folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU stod för dörren riskerade även denna hörnsten i Bildts politik att omintetgöras. En Estoniaskandal beroende på politiska misstag och felaktigt hanterande av myndigheter med förluster av hundratals människoliv skulle med all säkerhet få svenska folket att rösta nej till EU.

Det var just dessa problem som innebar både ett memento och en ljuspunkt. Den nytillträdande statsministern Ingvar Carlsson hyste ingen större vänskap för Carl Bildt. Dessutom fanns det anledning att misstänka att han gärna skulle ge igen för gammal ost. Carlsson hade ju själv varit inblandad i en smugglingshärva i samband med Ebbe Carlsson affären. Den skandalen hade varit nära att kosta honom hans politiska karriär och moderaterna hade varit pådrivande när det gällde att utkräva politiskt ansvar. KU-förhören med Anders Björck innehöll några ögonblick som Carlsson för alltid ville glömma.

Det fanns med andra ord ingen anledning för Bildt att förvänta sig hjälp från Carlssons sida. Men skulle Carlsson vilja ta över regeringsmakten i en situation där Sveriges förhållande till Ryssland skulle vara värre än till och med under Catalina affären? Inte heller skulle han vilja börja sin regeringsperiod med att förlora en viktig folkomröstning.

Det fanns alltså möjligheter för Carl Bildt om att komma överens med Ingvar Carlsson om hur haveriet skulle hanteras. Det första samtalet dem emellan som ägde rum på morgonen den 28:e avlöpte till och med bättre än Bildt kunnat förvänta sig. Eller som Carlsson själv uttryckte det i en intervju strax innan skandalens vågor började torna upp sig: ”Jag tror aldrig jag och Carl Bildt var oeniga i några beslut gällande Estonia”.


Hur förlisningen skulle handläggas

Under det här hektiska första dygnet lät Bildt bilda en krisgrupp bestående av ett flertal av ministrarna i den avgående regeringen samt några av Bildts egna ”rörmokare” eller ”krishanterare”. Efter att på detta sätt säkrat hemmafronterna begav sig så Carl Bildt till Åland för att träffa Finlands och Estlands statsministrar. Alla regeringscheferna var överens om att det fanns anledning att vara sparsamma med vad man befarade vara sanningen om orsakerna till Estonias förlisning. Den estniske statsministerns enda förbehåll var att kritik inte fick riktas mot Estland och de estniska sjömännen. Även om detta förbehåll initialt upplevdes som en besvärande omständighet insåg Bildt och hans medarbetare ganska snart att esternas krav skulle komma att fungera som en utomordentlig täckmantel. Alla konstigheter i samband med den framtida utredningen skulle kunna tillskrivas en överdriven svensk altruism gentemot ett fattigt och nyligen befriat grannland.

Två konkreta beslut blev resultatet av Ålandsmötet. Eftersom förlisningen hade ägt rum på internationellt vatten och Estonia drivits av ett estniskt rederi hade inte Statens Haverikommission behörighet att utreda olyckan. Istället tillsattes en internationell haverikommission som skulle kunna arbeta under sekretess och utan öppen kommunikation med utländsk expertis. På så sätt undvek man också behovet att hålla ett offentligt sjöförhör.

Dessutom övertygade man varandra om den mest troliga olycksorsaken. Ett antal tidigare färjekatastrofer hade orsakats av att vatten hade läckt in genom öppna bogportar. Teorin att Estonias bogvisir varit för klent och lossnat i den hårda sjögången vann tilltro. Att en sådan olycka skulle lett till en omedelbar kapsejsning men inte någon förlisning var något man förbisåg eller inte förstod. När statsministrarna sent omsider blev upplysta om detta, såg man dock inte detta som ett allvarligt dilemma, eftersom man räknade med att ha tillgång till ett stort antal experter som med rätt incitament skulle kunna fås att förklara den omständigheten.

De följande dagarna skrev tidningarna om bogvisirets klena låsanordning. Vittnesredogörelserna från överlevande handlade främst om de hemska timmarna i vattnet i väntan på räddning. Vissa artiklar baserade på vittnesmål som motsade den officiella historiken tonades ner av försiktiga chefredaktörer och tillskrevs vittnenas chocktillstånd.

Det fanns därför all anledning att tro att den officiella olycksorsaken skulle uppfattats som den korrekta historieskrivningen. Men då, bara några dagar senare, inträffade ännu en olycka.


Ytterligare en olycka och följderna

Estonias vrak lokaliserades av den finska kustbevakningen på morgonen den 30:e september. Den första undersökningen av vraket visade att bogvisiret satt kvar i fören. Det blev därför nödvändigt att i all hemlighet låta avlägsna visiret för att inte den officiella olycksorsaken skulle omintetgöras. Svenska marinen fick uppdraget.

Om olyckan hade hänt några år tidigare så hade marinen haft goda resurser för en sådan uppgift. Men det gamla dykerifartyget Belos hade avrustats. Marinens nya dykerifartyg låg på varv för omfattande renoveringsarbete. Det saknades således dykkapacitet med vilka undersökningarna kunde genomföras i enlighet med gängse djupdykningsmetoder. Istället utnyttjades frisimmande dykare som andades komprimerad luft. Problemet med att andas luft på det djup det var frågan om, mellan 55 och 80 meters djup, är att luften blir berusande, vilket lätt leder till att även erfarna dykare gör misstag. Detta hände också. Den 2:e september utlöstes en sprängladdning för tidigt. Två dykare var i vattnet och skadades allvarligt. Skadorna var så komplicerade att de inte kunde behandlas vid någon av marinens tryckkammare utan dykarna fick flygas med helikopter till Karolinska sjukhuset -KS - i Stockholm.

Även i vanliga fall är ju dykolyckor sensationella nyheter. Vid det här tillfället var det naturligtvis ännu mer intressant. Journalisterna flockades till KS. Nyheten att dykarna hade varit nere på Estonia spreds snabbt. ”Krishanterarna” fick sättas i arbete. Dementier skedde i Rapports direktsändning och tidningarnas förstasidor sattes om. Men två dagar efter olyckan avled den svårast skadade dykaren. Några journalister råkade finnas i närenheten när brodern till den förolyckade dykaren fick dödsbeskedet. Han hade själv tjänstgjort som röjdykare i marinen och hade fått information om olyckan av tidigare kollegor. I förtvivlan och ilska över förlusten av sin yngre broder anklagade han nu marinen för att ha mörklagt den egentliga olycksorsaken. De flesta journalister hade inte möjligheter att skriva om frågan – etermedierna kände outtalade krav på tystnad högt uppifrån och det gjorde också de stora dagstidnigarna. Det fanns emellertid två relativt oberoende medier, Finanstidningen och det i England baserade TV3.

Knut Carlqvist i Finanstidningen vågade stå emot det tryck som riktades mot honom och tidningen och skrev ett antal artiklar om de hemliga dykningarna på Estonia. TV3:s ställningstagande kom något senare. TV-kanalen hade ju aldrig varit känd som en seriös nyhetskanal men Jan Stenbeck som hade tagit det ovanliga steget att ringa sin syster Margareta af Ugglas, utrikesminister i den just avgångna borgerliga regeringen, bestämde att man skulle driva Estonia affären hårt. Malisen antydde att Stenbecks engagemang snarare berodde på vad systern trodde sig ha hemlighållit för honom än vad hon hade sagt. I vilket fall som helst, under oktober och november sände TV 3 ett flertal program som kritiserade handläggningen av Estoniautredningen. Framför allt riktades mycket skarp kritik mot det faktum att man inte tänkte hålla ett offentligt sjöförhör.

Internet hade inte slagit igenom fullt ut men mycket av den information som inte förmedlades av en dagspress som ålagt sig självcensur började spridas via olika så kallade ”bulletin boards” eller BBSer. Den granskande funktion som media inte tycktes upprätthålla började nu medborgarna ta på sig. I och med att det pågick en valrörelse var politikerna tvungna att än en gång konfronteras med ”folket”.


Smugglingen avslöjas

Slutet av EU valrörelsen blev en pärs för Carl Bildt. Han ansattes hela tiden med frågor om Estoniaolyckan. Kulmen kom en vecka innan valdagen då Finanstidningen publicerade en intervju med en tjänsteman från ett företag som bl a arbetade med militär elektronik och som erkände att man tagit emot rysk militärteknik som smugglats på Estonia. Den avslutande veckan innan folkomröstningen handlade nästan enbart om Sverige verkligen var på väg att överge sin neutralitetspolitik och om inte detta var en av orsakerna till att nästan 500 svenskar drunknat. I den stora TV debatten före valet var Ingvar Carlsson och Carl Bildt visserligen på samma sida, men Carlsson gjorde sitt bästa för att hålla distans mot Bildt. Resultatet var förödande för ja sidan.


... många politiska efterspel

Den 13:e november röstade svenskarna med överväldigande majoritet mot ett EU-medlemskap (58% – 37%). Två dagar senare avgick Carl Bildt som partiledare för moderata samlingspartiet.

Det var ett hårt slag för ett politiskt parti som visserligen hade gått framåt något i det senaste valet, men som nu inom en period av två månader hade förlorat regeringsmakten, en folkomröstning och sin populäre partiledare. Partistyrelsen bestämde sig för att hålla en extraordinär partistämma i mars för att utse en ny partiledare. Anledningen till den långa interimsperioden var att ett antal av de män som stått Bildt närmast behövde tid för att förstärka sitt personliga stöd bland partiets medlemmar.

Kommunikationsminister Ines Uusman och Ingvar Carlsson lovade nu en fullständig utredning om Estonias förlisning och hoppades därmed att kunna avföra Estonia från den aktuella dagordningen. Men så blev de inte. Avslöjandena om Estoniaaffären fortsatte i en aldrig sinande ström.

Finanstidningen kunde redovisa att det norska dykeriföretaget Stolt-Comex-Seaway bara dagar efter förlisningen hade erbjudit sig att bärga kropparna för självkostnadspris, ca 3,5 miljoner kronor. För dykeriundersökningarna av vraket som skulle genomföras i december hade staten istället anlitat ett annat företag, Rockwater, som begärde mer än dubbelt så mycket för att endast göra inspektionsdykningar.

Svenska Dagbladet som efter Bildts avgång åter tagit undersökande journalistik till heders följde upp med två viktiga scoop; dels att hamnstatsprotokollet hade förfalskats för att dölja den kritik som riktats mot Estonias sjövärdighet av de svenska inspektörerna, dels att UD hade agerat i all hemlighet för att få esterna att lämna ifrån sig ordförandeskapet i haverikommissionen till Sverige.

Efter nästan tre månaders utredande bestämde regeringarna i Finland, Estland och Sverige att inte bärga Estonia. Den 15:e december förklarade Ingvar Carlsson och Carl Bildt i Riksdagen att beslutet enbart grundades på etiska överväganden. Naturligtvis nämndes inte SvDs uppgifter i plenisalen.

Samma dag avslöjade TV3 att dykare från svenska marinen i all hemlighet återigen hade deltagit i de just avslutade dykningarna på Estonia. Tydligen hade man bland annat haft i uppdrag att bärga en dokumentportfölj som tillhörde en rysk medborgare; en man som hette Alexander Voronin och som enligt TV3 var vapenhandlare.

Nästa dag och den följande veckan demonstrerade anhörigföreningen på Mynttorget utanför Riksdagen. Även tidigare obrottsligt lojala tidningar som de stora dagstidningarna började kritisera regeringen.

Tystnadens konformism började nu brytas till och med i Riksdagen. Det var inte längre bara de vanliga dissidenterna som kritiserade sina respektive partiledningar. Inom varje parti bildades enklaver av riksdagsledamöter som krävde offentliga förhör om Estonia. Regeringen hotades med misstroendevotum om man inte tillät en extra debatt om Estonia.

Till Del 3