OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES (30/03 2005)
Till början av serien
Till del 2
Del 3
OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES
Nya partiledare och nyval
Under hela den sista veckan innan riksdagens juluppehåll valde Carlsson att tiga och han teg också under den allra sista dagen före riksdagens stängning inför julen.
Det rådde stor enighet om att statsministern målat in sig i ett hörn precis som i samband med Ebbe Carlsson-affären. Men den här gången hade han ingen justitieminister att offra. Vad skulle han göra nu? Riksdagen surrade av rykten och blev för ovanlighetens skull högintressant för journalistkåren. Men inget hände. Ingvar Carlsson teg och det fanns en förklaring, som en grundlagskunnig ledamot pekade på. Om Carlsson skulle avgå och utlysa nyval, kunde det inte ske förrän 3 månader efter riksdagens öppnande. Carlsson var helt enkelt tvungen att tiga ett tag till.
Juluppehållet fick äntligen ett slut den 9 januari och dagen blev dramatisk.
Carlsson meddelade sin och regeringens avgång och utlyste nyval inom sex veckor. Några timmar senare nåddes också media av nyheten att Ingvar Carlsson skulle avgå som partiledare. Ansvaret för handläggningen av Estonia fann han alltför psykiskt påfrestande och tung att bära.
Hela det svenska politisk landskapet hade nu dramatiskt förändrats.
Carl Bildt hade redan meddelat att han skulle avgå som moderat partiledare efter förlusten i EU-omröstningen. Estonia-skandalen och två valförluster på 2 månader gjorde att han inte klarade pressen. Ny moderatledare skulle väljas vid en extra partistämma i mars, som redan aviserats efter motgången i EU-valet.
Ingvar Carlssons delvis oväntade besked om nyval förvärrade moderaternas dilemma. Tidpunkten för den extra partistämman gick inte att ändra och Carl Bildt kunde inte leda valkampanjen. Lars Tobison var förste vice ordförande och de facto fungerande partiledare fram till partistämman i mars.
Många av de moderata partikamraterna kände oro. Carl Cederskiöld som sedan studentförbundstiden varit Carl Bildts vapendragare hade aldrig dragit jämt med Lars Tobison. Partiets PR-folk var ”Lars-negativa” och undvek aldrig att tala om hur omöjlig han var medialt. Man och man emellan talade de också om möjlig katastrof. Alla var dock inte lika oroade. Detta gällde inte minst riksdagsgruppen som lärt sig respektera Lars Tobison för hans arbetskapacitet, hans kunskaper, och hans ordning och reda. När Gösta Bohmans efterträdare, först Ulf Adelson och nu Carl Bildt kastat moderaterna in i kriser, var det Lars Tobison som lugnt och klokt gjorde vad som var möjligt att göra. Dessutom innebar Lars Tobisons nya roll i partiet en viss upprättelse för de föraktade ”vanliga riksdagsledamöterna”. Riksdagskansliet som var befolkat med unga ”politruker” tolererade enbart ledamöterna som en del i en nödvändig försörjning. Politiken skulle dock överlåtas till de unga med sin större förståelse för modern politik och mer av politisk fingerkänslighet. Lars Tobison krävde dock även andra kvaliteter - erfarenhet, gedigna kunskaper, logik och god förmåga att skriva klart och korrekt. Därför använde han ofta väl pålasta riksdagsledamöter i stället för de självsäkra handläggarna. Det var således inte förvånande att Lars Tobison trots partiskvallret hade bra stöd bland riksdagsmän och partifolket ute i landet.
Bengt Westerberg hade avgått som partiledare för (fp) direkt efter valet. Ny partiledare skulle väljas i januari. Mycket tydde på att det skulle bli Maria Leisner. Situationen uppfattades av många inom folkpartiet mer som en mardröm än en dröm.
Ian Wachtmeister, Ny Demokrati hade också tröttnat på politiken men han övertalades att ställa upp ännu en gång. Showbusiness och turné var trots allt lockande.
Gudrun Schyman som efterträdde Lars Werner 1993 hade däremot lyckats bra med partiets nya inriktning på kvinnliga anställda inom offentliga sektorn och EU-motståndet. Miljöpartiet hade försvunnit ur riksdagen 1991, men EU-omröstningen hade gett partiet ny betydande uppmärksamhet.
Men vem skulle ta över efter Ingvar Carlsson? Det fanns ingen given kandidat. Jan Nygren hade väl ansetts vara en tänkbar påläggskalv, men ålder och visst engagemang i samband med Estonia gjorde att han inte kom i fråga. För socialdemokraterna gällde det att hålla kvar sin image av ett självklart regeringsparti och det krävde en erfaren partiledare. Detta krav var nu större än någonsin. De katastrofala ekonomiska misslyckandena 1990-91, regeringsförlusten i 1991 års val och den onödiga inblandningen i Estoniaskandalen och förlusten i EU-omröstningen fanns i bakgrunden trots de stora valframgångarna 1994.
Var fanns trygga socialdemokrater av den gamla skolan? Svaret var utanför Stockholm bland kretsen av vana, ärrade kommunalpolitiker. Göteborg kunde ställa upp med två: Göran Johansson och Sven Hulterström som båda hade ett bra förflutet som kommunalråd.
Hulterström hade dessutom varit kommunikationsminister 1988-1991. Göran Johansson var mer folklig och många hade hellre sett honom som partiledare men Sven Hulterströms lugna sätt och erfarenhet var heller inte till nackdel. Till nackdel var att han satt i partiets valberedning men saken fick ordnas på ett praktiskt sätt.
Till Hulterströms fördel talade också hans regeringserfarenhet och riksdagsplats. Ingen av kandidaterna trivdes i Stockholm, men Göran Johansson var bättre på att säga nej än Sven Hulterström.
Den enighet som alla hoppades på var dock skenbar. Den elaka men högt uppskattade pressrösten ”Tysta Mari” hade mycket att förtälja i sin spalt i DN. Hon hade hört det viskas att Sven Hulterström inte var ett särskilt populärt namn, framförallt inte bland den kommande generationen av yngre karriärsugna politiker. Viskningarna gällde allt från att han var en svag beslutsfattare till att han som statsråd missbrukat sitt ”statliga” kontokort för privata inköp och restaurangbesök och det var synder som inte kunde accepteras i en tid, med moralisk upprustning som ett måste bland politikerna.
Men så tystnade plötsligt ”Tysta Mari”. Rapporter om kritiska viskningar försvann, medan partiets stöd för Hulterström både i storstads- och landsortspressen tycktes öka. Som kvitto på denna utveckling kom så ”Tysta Maris” slutliga avslöjanden om hörsägner om den socialdemokratiska maktstriden och viskningskampanjen.
”Tysta Mari” hade erfarit att Göran Johansson blivit ”störtförbannad” och haft ett öppenhjärtigt samtal, nästan i stalinistisk anda med en f d minister från Katrineholm och kretsen av hans anhängare. Den före detta hade fått höra att han borde trampa omkring försiktigt med tanke på det minst sagt usla renommé han hade bland landets lärare. Det var en yrkesgrupp som tidigare tillhört socialdemokraternas trognaste väljare men det hade ”en del” lyckats ändra på. Viskningskampanjer var inget för socialdemokrater och vi från Göteborg har inget till övers för sådana later och så slutade avbasningen - allt enligt Tysta Mari och hennes anonyma källor - ”Nu tiger ni ungtuppar. Annars får ni söka efter er politiska framtid ute i någon liten kommun eller varför inte i kyrkan.”
Göran Johansson brukade få som han ville och det fick han också nu. Allt blev lugn, frid och fröjd inom det stora partiet och Hulterström utsågs av VU och partistyrelsen att ta ansvaret för partiet i valrörelsen.
De två största, men skadeskjutna partierna, hade fått var sin göteborgare som ”tillförordnade” partiledare för tiden räckte inte till för extra kongress eller stämma. De två nya ”extra” partiledarna som skulle leda det ”extra”valet hade dock mycket olika bakgrund. Men det göteborgska påbrået skulle visa sig ha större betydelse än någon räknat med Den speciella ”göteborgsandan” var känd som en politisk realitet. I Göteborg försökte man hålla någorlunda goda kontakter över blockgränsen. I Stockholm fanns mycket litet kvar av en äldre tids samarbetsanda.
Denna skillnad skulle prägla extravalet!
Extravalet
Extravalet hade kommit som en blixt från klar himmel. Partikassorna var tomma och valförberedelserna lika med noll. Att damma av valretoriken och ta fram affischerna från september 1994 visade sig mindre välbetänkt åtminstone för (s) och (m). Det första som krävdes av de två partierna var att någorlunda hedersamt desarmera Estonia-skandalen.
Estonia
En ordentlig, oberoende utredning, kommission, var en nödvändighet. Detta föreslog Sven Hulterström vid en första kontakt och Lars Tobison instämde snabbt. Det bästa vore att utse internationella sakkunniga utredare. Givetvis skulle alla partier få möjlighet att påverka kommissionens direktiv och sammansättning liksom representanter för de anhöriga. Tillsättningen av kommissionen borde dock anstå till efter valet även om kommunikations- och utrikesdepartementen skulle börja förberedelsearbetet. Utrikesdepartementets roll berodde på att tre olika länder berördes.
1994 års valrörelse och därefter
1994 års valrörelse hade handlat om de borgerligas misslyckade regeringspolitik. Ur socialdemokratisk synpunkt var arbetslöshet och urholkade statsfinanser borgarnas fel. Deras historieskrivningen hade aldrig gått längre tillbaka än till 1991. De borgerliga hade försökt föra in 1980-talet i debatten, men misslyckats.
Efter valet september 1994 hade ekonom-historikern, professor Johan Myhrman bok ”Hur Sverige blev rikt”. börjat uppmärksammas trots ny regering och Estoniaskandalen. I boken behandlade ju ett brännbart politiskt ämne som låg nära i tiden, nämligen den akuta ekonomiska kris som började 1990 och som 1992 blev lika djup som depressionen på 1930-talet.
Hans T:son Söderström som inspirerat Carl Bildt, Bengt Westerberg och Ann Wibble när det gällde den borgerliga normpolitiken, började omvärdera sina egna råd. Det skedde först i samband med hans studier av Finlands ekonomiska kris. Han fann att försök att svälta sig ur en skulddeflationskris inte har utsikter att lyckas. Han föreslog också i föredrag 1993 att Finland borde välja en mer expansiv väg ur krisen. Detta väckte stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom Finland framställts som en viktig förebild för Sverige. Det fanns en del som drog slutsatsen att han också ville ha en mer expansiv politik i Sverige men att han aktade sig för att säga det rakt ut.
Hans T:son Söderström kom senare igen till sina Finlandsstudier. Det ha sa var omstörtande. Finanspolitiska åtstramningar som bedrevs med stor kraft och beslutsamhet skulle ge bestående skador på sysselsättningen! Söderströms analyser av Finlands kris och realräntekrisen i Sverige publicerades sedan i boken ”Normer och ekonomisk politik” SNS 1996.
Lars Tobison diskuterade rent informellt Söderströms synpunkter med Hulterström och nationalekonomen Villy Bergström och en försiktig samsyn började växa fram att finanspolitiskt sparande inte var den primära uppgiften just nu för en svensk regering. Att skuldsanera den privata sektorn efter den våldsamma realräntechocken var betydligt mer överhängande. Först när vi fått en finansiellt starkare privat sektor kunde investeringar, produktion, konsumtion och sysselsättning återhämta sig. Det var viktigt att den svenska ekonomins tillfrisknande inte fick ett onödigt utdraget förlopp.
Myhrman som var aktuell på en rad seminarier efter EU-valet hade en något annan betoning när det gällde Sveriges kris. 1990-talets problem har gamla och djupa rötter, framhöll han. Realräntechocken var mer att betrakta som en slutpunkt. De politiska missgreppen grundlades på 1970-talet för att sedan döljas av rekorddevalveringen 1982. Men det som är dolt i snö kommer upp i tö och det gällde i hög grad de många svenska strukturfelen. En dåligt genomförd avreglering av kreditmarknaden spädde på problemen som tillsammans skapade realräntekrisen.
Vad den innebar och hur den skulle kunna bemästras förstod vare sig socialdemokraterna eller borgarna. I stället förvärrade moderaterna och folkpartiets de svenska finans- och arbetsmarknadspolitiska problemen genom sin orubbliga normpolitik med fast växelkurs. Hjälpen kom - fast politikerna insåg det inte - när de utländska valutamarknaderna tvingade Sverige att överge knytningen till ECU-n och införa en flytande växelkurs. Storbritannien hade gjort samma erfarenhet av den fasta växelkursen och knytningen till ERM. Skillnaden var att Storbritanniens finansminister Lamont upplevde sin lyckligaste dag, när punder fick flyta fritt. Det var första gången på länge han sjöng högt och ljudligt i badet, har han berättat senare. Hade Ann Wibble sett på den rörliga växelkursen som sin kollega i England hade antagligen den svenska politiken lett till samma snabba återhämtning som i Storbritannien.
Men händelserna i Sverige i november 1992 uppfattades som en ekonomisk härdsmälta. Katastrofen ansågs ligga nära. När kronan väl blivit flytande började visserligen en del ekonomer helt ändra mening om fast och rörlig valuta. Men så kom nya recept - stram penningpolitik och bekämpning av budgetunderskottet framförallt.
Det fanns dock några få avvikande ekonomer som ordinerade helt motsatt medicin - finanspolitiska stimulanser, inte minst genom skattesänkningar. T:son Söderström tycktes tillhöra det lägret.
Sven Hulterström och Lars Tobison började i all tysthet granska alla råd som ekonomer och finansanalytiker hade utfärdat och de gnagdes av tvivel. Hur kunde namnkunniga ekonomer vända från en ytterlighetsståndpunkt till en annan - från fast växelkurs som den enda absoluta normen till total laissez-faire. I sitt stilla sinne började de två undra om inte det svenska politiska etablissemanget alltför mycket lyssnat till trosvissa charlataner.
Oberoende av varandra fann de att det enda rätta var att i valrörelsen försöka förklara varför det gått som det gått och att erkänna politiska misstag. Samtidigt såg de också hoppfulla ekonomiska tecken. Inflationen var låg och den flytande kronan tycktes fungera bra.
T:son Söderströms förenklade förklaring var att den offentliga sektorn vid krisens början inte hade någon nettoskuld och att det egna kapitalet ungefär motsvarade sektorns realtillgångar, ca 1 300 miljarder. Det innebar att Sverige tillsammans med Norge och Finland vid den tiden hade bland de starkaste balansräkningarna inom OECD. Vad skulle hända om statsskulden ökade med 1 000 miljarder, innan den privata sekttorn kom i balans, frågade T:son Söderström. Då skulle den offentliga sektorns realtillgångar vara 300 miljoner om inte statens tillgångar hade minskat i värde. En mer realistisk bild var kanske att hela den offentliga sektorns sparande utplånats. Kunde en sådan åderlåtning av den offentliga sektorn fungera? Det finns inget svar på den frågan, varför Söderström vände något på resonemanget. Han jämförde de svenska förhållandena med dem i andra OECD-länder.
Sverige låg visserligen vid mitten av 1990-talet sämst till när det gällde bruttoskulden för den offentliga sektorn. Men är verkligen bruttoskulden ett relevant mått? Bör man inte i stället se på den offentliga nettoskulden? Då låg Sverige förhållandevis väl till. Storbritannien, Tyskland och USA hade en något sämre ställning. Söderströms resonemang ledde till några konstateranden. Det är fel att tro att statens budgetunderskott har varit huvudorsaken till 1990-talskrisen och det är också fel att tro att förhållandena varit bättre om statsskulden inte fått öka så snabbt. Detta var radikala synpunkter. Hela etablissemanget - regering, riksdag, riksbank, media, utlandet och IMF - ansåg att den snabba ökningen av budgetunderskotttet låg bakom krisen. Men orsakerna till krisen var andra:
Den privata sektorns snabba skuldsättning i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ursprunget till problemen. När sedan de privata skulderna flyttades över till den offentliga sektorn kom det snabbt växande budgetunderskottet. Men samtidigt kom vissa ljusare signaler. Exportöverskotten ökade snabbt, vilket minskande de utländska skulderna. Att den offentliga sektorn temporärt tog över en del av den privata sektorns skulder var antagligen till fördel - skadeverkningarna på produktion och arbetsmarknad genom stigande och/eller bestående arbetslöshet kunde begränsas.
Sammanfattningsvis konstaterade Söderström att problemet med budgetunderskottet inte borde uppfattas som det primära strukturfelet. Visst kommer smärtsamma nedskärningar inom den offentliga verksamheten att krävas. Men de långsiktiga problemen löses bäst utan ”panikåtgärder”. Att hela tiden titta på budgetunderskottet skapar en kortsiktig politik.
Både Hulterström och Tobison började tänka om och förklarade för väljarna att det första steget i saneringen var att åstadkomma en skuldsanering i den privata sektorn, så att investeringar, konsumtion och produktion skulle kunna hämta sig. Man fick ta ökad skuldsättning i den offentliga sektorn men det skulle inte uppfattas som ett oöverstigligt hot.
Nu kom väljarnas och journalisternas frågor. Men detta var ju HOTET i 1994 års val? Och så förvandlades valrörelsen till en intressant lektion om statens bruttoskuld, nettoskuld och vad dessa mått innebar och hur Sveriges skuldsituation såg ut i förhållande till USAs, Storbritanniens, Tysklands, Italiens och Belgiens.
Hulterström-Tobison uppfattades mer som intressanta lärare än som partiledare som slog argument i huvudet på varandra. Det var en förvånande, men också charmerande, valrörelse.
Argumenten från de två största partierna gick in i varandra. Tobison konstaterade med stor trovärdighet och pondus att budgetunderskottet inte var Sveriges stora problem. Politiken måste i stället inriktas på större flexibilitet och en smidigare arbetsmarknadspolitik och bättre förhållande för framförallt nyföretagandet. Hulterström betonade med samma pondus vikten av att klara av sysselsättningsproblemen och det krävde bättre förhållanden inom servicesektorn och kanske t o m en försiktig ny syn på omsorg och vård.
En principöverenskommelse om att reformera ATP fanns redan mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna men pensionsfrågan hade dolts under valrörelsen 1994. Nu var politikerna betydligt mer frimodiga och ärliga och man gav sig tid att förklara hur pensionerna skulle beröras och varför en förändring var nödvändig.
Hur såg man på nejet till EU? Inte heller här kom ”domedagspredikningar”. Eventuella problem kunde bemästras med en klok ekonomisk politik och vissa fördelar fanns det med ”utanförståendet”. Sverige hade genomfört en besvärlig av jordbruket med bra resultat. Nejet till EU-medlemskap betydde att vi inte behövde riva upp jordbruksreformen, som kostat så stora ansträngningar.
Valdagen kom snabbt efter en rekordkort valrörelse. Det gav både stora överraskningar och mindre förändringar än vad de politiska analytikerna hade förutspått.
Till Del 4
Till del 2
Del 3
OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES
Nya partiledare och nyval
Under hela den sista veckan innan riksdagens juluppehåll valde Carlsson att tiga och han teg också under den allra sista dagen före riksdagens stängning inför julen.
Det rådde stor enighet om att statsministern målat in sig i ett hörn precis som i samband med Ebbe Carlsson-affären. Men den här gången hade han ingen justitieminister att offra. Vad skulle han göra nu? Riksdagen surrade av rykten och blev för ovanlighetens skull högintressant för journalistkåren. Men inget hände. Ingvar Carlsson teg och det fanns en förklaring, som en grundlagskunnig ledamot pekade på. Om Carlsson skulle avgå och utlysa nyval, kunde det inte ske förrän 3 månader efter riksdagens öppnande. Carlsson var helt enkelt tvungen att tiga ett tag till.
Juluppehållet fick äntligen ett slut den 9 januari och dagen blev dramatisk.
Carlsson meddelade sin och regeringens avgång och utlyste nyval inom sex veckor. Några timmar senare nåddes också media av nyheten att Ingvar Carlsson skulle avgå som partiledare. Ansvaret för handläggningen av Estonia fann han alltför psykiskt påfrestande och tung att bära.
Hela det svenska politisk landskapet hade nu dramatiskt förändrats.
Carl Bildt hade redan meddelat att han skulle avgå som moderat partiledare efter förlusten i EU-omröstningen. Estonia-skandalen och två valförluster på 2 månader gjorde att han inte klarade pressen. Ny moderatledare skulle väljas vid en extra partistämma i mars, som redan aviserats efter motgången i EU-valet.
Ingvar Carlssons delvis oväntade besked om nyval förvärrade moderaternas dilemma. Tidpunkten för den extra partistämman gick inte att ändra och Carl Bildt kunde inte leda valkampanjen. Lars Tobison var förste vice ordförande och de facto fungerande partiledare fram till partistämman i mars.
Många av de moderata partikamraterna kände oro. Carl Cederskiöld som sedan studentförbundstiden varit Carl Bildts vapendragare hade aldrig dragit jämt med Lars Tobison. Partiets PR-folk var ”Lars-negativa” och undvek aldrig att tala om hur omöjlig han var medialt. Man och man emellan talade de också om möjlig katastrof. Alla var dock inte lika oroade. Detta gällde inte minst riksdagsgruppen som lärt sig respektera Lars Tobison för hans arbetskapacitet, hans kunskaper, och hans ordning och reda. När Gösta Bohmans efterträdare, först Ulf Adelson och nu Carl Bildt kastat moderaterna in i kriser, var det Lars Tobison som lugnt och klokt gjorde vad som var möjligt att göra. Dessutom innebar Lars Tobisons nya roll i partiet en viss upprättelse för de föraktade ”vanliga riksdagsledamöterna”. Riksdagskansliet som var befolkat med unga ”politruker” tolererade enbart ledamöterna som en del i en nödvändig försörjning. Politiken skulle dock överlåtas till de unga med sin större förståelse för modern politik och mer av politisk fingerkänslighet. Lars Tobison krävde dock även andra kvaliteter - erfarenhet, gedigna kunskaper, logik och god förmåga att skriva klart och korrekt. Därför använde han ofta väl pålasta riksdagsledamöter i stället för de självsäkra handläggarna. Det var således inte förvånande att Lars Tobison trots partiskvallret hade bra stöd bland riksdagsmän och partifolket ute i landet.
Bengt Westerberg hade avgått som partiledare för (fp) direkt efter valet. Ny partiledare skulle väljas i januari. Mycket tydde på att det skulle bli Maria Leisner. Situationen uppfattades av många inom folkpartiet mer som en mardröm än en dröm.
Ian Wachtmeister, Ny Demokrati hade också tröttnat på politiken men han övertalades att ställa upp ännu en gång. Showbusiness och turné var trots allt lockande.
Gudrun Schyman som efterträdde Lars Werner 1993 hade däremot lyckats bra med partiets nya inriktning på kvinnliga anställda inom offentliga sektorn och EU-motståndet. Miljöpartiet hade försvunnit ur riksdagen 1991, men EU-omröstningen hade gett partiet ny betydande uppmärksamhet.
Men vem skulle ta över efter Ingvar Carlsson? Det fanns ingen given kandidat. Jan Nygren hade väl ansetts vara en tänkbar påläggskalv, men ålder och visst engagemang i samband med Estonia gjorde att han inte kom i fråga. För socialdemokraterna gällde det att hålla kvar sin image av ett självklart regeringsparti och det krävde en erfaren partiledare. Detta krav var nu större än någonsin. De katastrofala ekonomiska misslyckandena 1990-91, regeringsförlusten i 1991 års val och den onödiga inblandningen i Estoniaskandalen och förlusten i EU-omröstningen fanns i bakgrunden trots de stora valframgångarna 1994.
Var fanns trygga socialdemokrater av den gamla skolan? Svaret var utanför Stockholm bland kretsen av vana, ärrade kommunalpolitiker. Göteborg kunde ställa upp med två: Göran Johansson och Sven Hulterström som båda hade ett bra förflutet som kommunalråd.
Hulterström hade dessutom varit kommunikationsminister 1988-1991. Göran Johansson var mer folklig och många hade hellre sett honom som partiledare men Sven Hulterströms lugna sätt och erfarenhet var heller inte till nackdel. Till nackdel var att han satt i partiets valberedning men saken fick ordnas på ett praktiskt sätt.
Till Hulterströms fördel talade också hans regeringserfarenhet och riksdagsplats. Ingen av kandidaterna trivdes i Stockholm, men Göran Johansson var bättre på att säga nej än Sven Hulterström.
Den enighet som alla hoppades på var dock skenbar. Den elaka men högt uppskattade pressrösten ”Tysta Mari” hade mycket att förtälja i sin spalt i DN. Hon hade hört det viskas att Sven Hulterström inte var ett särskilt populärt namn, framförallt inte bland den kommande generationen av yngre karriärsugna politiker. Viskningarna gällde allt från att han var en svag beslutsfattare till att han som statsråd missbrukat sitt ”statliga” kontokort för privata inköp och restaurangbesök och det var synder som inte kunde accepteras i en tid, med moralisk upprustning som ett måste bland politikerna.
Men så tystnade plötsligt ”Tysta Mari”. Rapporter om kritiska viskningar försvann, medan partiets stöd för Hulterström både i storstads- och landsortspressen tycktes öka. Som kvitto på denna utveckling kom så ”Tysta Maris” slutliga avslöjanden om hörsägner om den socialdemokratiska maktstriden och viskningskampanjen.
”Tysta Mari” hade erfarit att Göran Johansson blivit ”störtförbannad” och haft ett öppenhjärtigt samtal, nästan i stalinistisk anda med en f d minister från Katrineholm och kretsen av hans anhängare. Den före detta hade fått höra att han borde trampa omkring försiktigt med tanke på det minst sagt usla renommé han hade bland landets lärare. Det var en yrkesgrupp som tidigare tillhört socialdemokraternas trognaste väljare men det hade ”en del” lyckats ändra på. Viskningskampanjer var inget för socialdemokrater och vi från Göteborg har inget till övers för sådana later och så slutade avbasningen - allt enligt Tysta Mari och hennes anonyma källor - ”Nu tiger ni ungtuppar. Annars får ni söka efter er politiska framtid ute i någon liten kommun eller varför inte i kyrkan.”
Göran Johansson brukade få som han ville och det fick han också nu. Allt blev lugn, frid och fröjd inom det stora partiet och Hulterström utsågs av VU och partistyrelsen att ta ansvaret för partiet i valrörelsen.
De två största, men skadeskjutna partierna, hade fått var sin göteborgare som ”tillförordnade” partiledare för tiden räckte inte till för extra kongress eller stämma. De två nya ”extra” partiledarna som skulle leda det ”extra”valet hade dock mycket olika bakgrund. Men det göteborgska påbrået skulle visa sig ha större betydelse än någon räknat med Den speciella ”göteborgsandan” var känd som en politisk realitet. I Göteborg försökte man hålla någorlunda goda kontakter över blockgränsen. I Stockholm fanns mycket litet kvar av en äldre tids samarbetsanda.
Denna skillnad skulle prägla extravalet!
Extravalet
Extravalet hade kommit som en blixt från klar himmel. Partikassorna var tomma och valförberedelserna lika med noll. Att damma av valretoriken och ta fram affischerna från september 1994 visade sig mindre välbetänkt åtminstone för (s) och (m). Det första som krävdes av de två partierna var att någorlunda hedersamt desarmera Estonia-skandalen.
Estonia
En ordentlig, oberoende utredning, kommission, var en nödvändighet. Detta föreslog Sven Hulterström vid en första kontakt och Lars Tobison instämde snabbt. Det bästa vore att utse internationella sakkunniga utredare. Givetvis skulle alla partier få möjlighet att påverka kommissionens direktiv och sammansättning liksom representanter för de anhöriga. Tillsättningen av kommissionen borde dock anstå till efter valet även om kommunikations- och utrikesdepartementen skulle börja förberedelsearbetet. Utrikesdepartementets roll berodde på att tre olika länder berördes.
1994 års valrörelse och därefter
1994 års valrörelse hade handlat om de borgerligas misslyckade regeringspolitik. Ur socialdemokratisk synpunkt var arbetslöshet och urholkade statsfinanser borgarnas fel. Deras historieskrivningen hade aldrig gått längre tillbaka än till 1991. De borgerliga hade försökt föra in 1980-talet i debatten, men misslyckats.
Efter valet september 1994 hade ekonom-historikern, professor Johan Myhrman bok ”Hur Sverige blev rikt”. börjat uppmärksammas trots ny regering och Estoniaskandalen. I boken behandlade ju ett brännbart politiskt ämne som låg nära i tiden, nämligen den akuta ekonomiska kris som började 1990 och som 1992 blev lika djup som depressionen på 1930-talet.
Hans T:son Söderström som inspirerat Carl Bildt, Bengt Westerberg och Ann Wibble när det gällde den borgerliga normpolitiken, började omvärdera sina egna råd. Det skedde först i samband med hans studier av Finlands ekonomiska kris. Han fann att försök att svälta sig ur en skulddeflationskris inte har utsikter att lyckas. Han föreslog också i föredrag 1993 att Finland borde välja en mer expansiv väg ur krisen. Detta väckte stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom Finland framställts som en viktig förebild för Sverige. Det fanns en del som drog slutsatsen att han också ville ha en mer expansiv politik i Sverige men att han aktade sig för att säga det rakt ut.
Hans T:son Söderström kom senare igen till sina Finlandsstudier. Det ha sa var omstörtande. Finanspolitiska åtstramningar som bedrevs med stor kraft och beslutsamhet skulle ge bestående skador på sysselsättningen! Söderströms analyser av Finlands kris och realräntekrisen i Sverige publicerades sedan i boken ”Normer och ekonomisk politik” SNS 1996.
Lars Tobison diskuterade rent informellt Söderströms synpunkter med Hulterström och nationalekonomen Villy Bergström och en försiktig samsyn började växa fram att finanspolitiskt sparande inte var den primära uppgiften just nu för en svensk regering. Att skuldsanera den privata sektorn efter den våldsamma realräntechocken var betydligt mer överhängande. Först när vi fått en finansiellt starkare privat sektor kunde investeringar, produktion, konsumtion och sysselsättning återhämta sig. Det var viktigt att den svenska ekonomins tillfrisknande inte fick ett onödigt utdraget förlopp.
Myhrman som var aktuell på en rad seminarier efter EU-valet hade en något annan betoning när det gällde Sveriges kris. 1990-talets problem har gamla och djupa rötter, framhöll han. Realräntechocken var mer att betrakta som en slutpunkt. De politiska missgreppen grundlades på 1970-talet för att sedan döljas av rekorddevalveringen 1982. Men det som är dolt i snö kommer upp i tö och det gällde i hög grad de många svenska strukturfelen. En dåligt genomförd avreglering av kreditmarknaden spädde på problemen som tillsammans skapade realräntekrisen.
Vad den innebar och hur den skulle kunna bemästras förstod vare sig socialdemokraterna eller borgarna. I stället förvärrade moderaterna och folkpartiets de svenska finans- och arbetsmarknadspolitiska problemen genom sin orubbliga normpolitik med fast växelkurs. Hjälpen kom - fast politikerna insåg det inte - när de utländska valutamarknaderna tvingade Sverige att överge knytningen till ECU-n och införa en flytande växelkurs. Storbritannien hade gjort samma erfarenhet av den fasta växelkursen och knytningen till ERM. Skillnaden var att Storbritanniens finansminister Lamont upplevde sin lyckligaste dag, när punder fick flyta fritt. Det var första gången på länge han sjöng högt och ljudligt i badet, har han berättat senare. Hade Ann Wibble sett på den rörliga växelkursen som sin kollega i England hade antagligen den svenska politiken lett till samma snabba återhämtning som i Storbritannien.
Men händelserna i Sverige i november 1992 uppfattades som en ekonomisk härdsmälta. Katastrofen ansågs ligga nära. När kronan väl blivit flytande började visserligen en del ekonomer helt ändra mening om fast och rörlig valuta. Men så kom nya recept - stram penningpolitik och bekämpning av budgetunderskottet framförallt.
Det fanns dock några få avvikande ekonomer som ordinerade helt motsatt medicin - finanspolitiska stimulanser, inte minst genom skattesänkningar. T:son Söderström tycktes tillhöra det lägret.
Sven Hulterström och Lars Tobison började i all tysthet granska alla råd som ekonomer och finansanalytiker hade utfärdat och de gnagdes av tvivel. Hur kunde namnkunniga ekonomer vända från en ytterlighetsståndpunkt till en annan - från fast växelkurs som den enda absoluta normen till total laissez-faire. I sitt stilla sinne började de två undra om inte det svenska politiska etablissemanget alltför mycket lyssnat till trosvissa charlataner.
Oberoende av varandra fann de att det enda rätta var att i valrörelsen försöka förklara varför det gått som det gått och att erkänna politiska misstag. Samtidigt såg de också hoppfulla ekonomiska tecken. Inflationen var låg och den flytande kronan tycktes fungera bra.
T:son Söderströms förenklade förklaring var att den offentliga sektorn vid krisens början inte hade någon nettoskuld och att det egna kapitalet ungefär motsvarade sektorns realtillgångar, ca 1 300 miljarder. Det innebar att Sverige tillsammans med Norge och Finland vid den tiden hade bland de starkaste balansräkningarna inom OECD. Vad skulle hända om statsskulden ökade med 1 000 miljarder, innan den privata sekttorn kom i balans, frågade T:son Söderström. Då skulle den offentliga sektorns realtillgångar vara 300 miljoner om inte statens tillgångar hade minskat i värde. En mer realistisk bild var kanske att hela den offentliga sektorns sparande utplånats. Kunde en sådan åderlåtning av den offentliga sektorn fungera? Det finns inget svar på den frågan, varför Söderström vände något på resonemanget. Han jämförde de svenska förhållandena med dem i andra OECD-länder.
Sverige låg visserligen vid mitten av 1990-talet sämst till när det gällde bruttoskulden för den offentliga sektorn. Men är verkligen bruttoskulden ett relevant mått? Bör man inte i stället se på den offentliga nettoskulden? Då låg Sverige förhållandevis väl till. Storbritannien, Tyskland och USA hade en något sämre ställning. Söderströms resonemang ledde till några konstateranden. Det är fel att tro att statens budgetunderskott har varit huvudorsaken till 1990-talskrisen och det är också fel att tro att förhållandena varit bättre om statsskulden inte fått öka så snabbt. Detta var radikala synpunkter. Hela etablissemanget - regering, riksdag, riksbank, media, utlandet och IMF - ansåg att den snabba ökningen av budgetunderskotttet låg bakom krisen. Men orsakerna till krisen var andra:
Den privata sektorns snabba skuldsättning i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ursprunget till problemen. När sedan de privata skulderna flyttades över till den offentliga sektorn kom det snabbt växande budgetunderskottet. Men samtidigt kom vissa ljusare signaler. Exportöverskotten ökade snabbt, vilket minskande de utländska skulderna. Att den offentliga sektorn temporärt tog över en del av den privata sektorns skulder var antagligen till fördel - skadeverkningarna på produktion och arbetsmarknad genom stigande och/eller bestående arbetslöshet kunde begränsas.
Sammanfattningsvis konstaterade Söderström att problemet med budgetunderskottet inte borde uppfattas som det primära strukturfelet. Visst kommer smärtsamma nedskärningar inom den offentliga verksamheten att krävas. Men de långsiktiga problemen löses bäst utan ”panikåtgärder”. Att hela tiden titta på budgetunderskottet skapar en kortsiktig politik.
Både Hulterström och Tobison började tänka om och förklarade för väljarna att det första steget i saneringen var att åstadkomma en skuldsanering i den privata sektorn, så att investeringar, konsumtion och produktion skulle kunna hämta sig. Man fick ta ökad skuldsättning i den offentliga sektorn men det skulle inte uppfattas som ett oöverstigligt hot.
Nu kom väljarnas och journalisternas frågor. Men detta var ju HOTET i 1994 års val? Och så förvandlades valrörelsen till en intressant lektion om statens bruttoskuld, nettoskuld och vad dessa mått innebar och hur Sveriges skuldsituation såg ut i förhållande till USAs, Storbritanniens, Tysklands, Italiens och Belgiens.
Hulterström-Tobison uppfattades mer som intressanta lärare än som partiledare som slog argument i huvudet på varandra. Det var en förvånande, men också charmerande, valrörelse.
Argumenten från de två största partierna gick in i varandra. Tobison konstaterade med stor trovärdighet och pondus att budgetunderskottet inte var Sveriges stora problem. Politiken måste i stället inriktas på större flexibilitet och en smidigare arbetsmarknadspolitik och bättre förhållande för framförallt nyföretagandet. Hulterström betonade med samma pondus vikten av att klara av sysselsättningsproblemen och det krävde bättre förhållanden inom servicesektorn och kanske t o m en försiktig ny syn på omsorg och vård.
En principöverenskommelse om att reformera ATP fanns redan mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna men pensionsfrågan hade dolts under valrörelsen 1994. Nu var politikerna betydligt mer frimodiga och ärliga och man gav sig tid att förklara hur pensionerna skulle beröras och varför en förändring var nödvändig.
Hur såg man på nejet till EU? Inte heller här kom ”domedagspredikningar”. Eventuella problem kunde bemästras med en klok ekonomisk politik och vissa fördelar fanns det med ”utanförståendet”. Sverige hade genomfört en besvärlig av jordbruket med bra resultat. Nejet till EU-medlemskap betydde att vi inte behövde riva upp jordbruksreformen, som kostat så stora ansträngningar.
Valdagen kom snabbt efter en rekordkort valrörelse. Det gav både stora överraskningar och mindre förändringar än vad de politiska analytikerna hade förutspått.
Till Del 4
posted by Margit Gennser at 07:38
<< Home