DEL 5: DEN ÄRORIKA REVOLUTIONEN (1/4 2005)
Till början av serien
Till Del 4
1998 års val blev likt 1995
Återigen upplevde Sverige en ovanlig valrörelse. De som skulle opponera mot varandra samarbetade, trots att de gick fram med olika valprogram. Valresultatet innebar förstärkningar både för (s) och (m), mest för (m). De två regeringspartierna blev alltmer jämnstora. Orsaken till utjämningen var att Ny Demokrati och Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen. De lättrörliga men borgerliga nydemokraterna ansåg återigen att moderaterna var deras parti. Samma gällde den borgerliga falangen inom miljöpartiet.
Regeringssamarbetet fortsatte. Moderaterna fick ytterligare en statsrådspost och politikens inriktning var i huvudsak densamma, men de partiaktiva både inom socialdemokraterna och inom moderaterna började bli otåliga och ville se den egna politiken få mer svängrum. Detta började smitta av sig på allmänheten. Vilken politik och vilka löften skulle egentligen gälla i det långa loppet?
Fristående debattörer och statsvetare började också oroa sig för en ”ny enpartistat med två partier” och ledande företrädare för regeringspartierna insåg farorna med ett långt obrutet samarbete utan - eller med en väldigt svag - opposition.
Allt oftare började skrivas om hur Sverige såg ut på 50-talet då centern och socialdemokraterna samregerade. Det var då - påpekade ett antal historiker - som viss rättsröta inom regering och statsförvaltning började göra sig gällande. De s k ”affärena” var många liksom överträdelser av de regler som uppfattats som ”fasta normer och moral” inom den statliga och även kommunala förvaltningen. Andra historiker påpekade dock att det fanns en stor, fundamental skillnad. På 50-talet samverkade två partier som på sina program hade som mål att skydda stora egna grupper, industriarbetarna och bönderna. Detta ledde till snäva och inte så sällan stötande kompromisser. ”Grispremier” till bönderna kunde ge helt andra typer av favörer till arbetarpartiet på arbetsmarknadens eller beskattningens område. Denna typ av ”kohandel” var mindre aktuell i 90-talets samarbete mellan socialdemokrater och moderater. Men det fanns, det var alla överens om, allvarliga demoraktiska risker.
Det fanns egentligen två framtidsscenarier. Det första och det mest sannolika var att regeringspartierna i högre grad började prioritera sina egna frågor. Socialdemokraterna: mer pengar till kommunerna för skola, vård och omsorg. Moderaterna: mer enskilda alternativ och lösningar med ”checkar” och försäkringar. Även på andra områden började skilda uppfattningar komma fram, t ex på den högre utbildningens område men också när det gällde betygsfrågan inom grundskolan och gymnasiet.
Den andra vägen som kunde väljas var något som mer liknade Schweiz med regler som i högre grad gynnade folkomröstningar och som underlättade delning av kommunerna till mindre enheter, dvs åtgärder som skulle leda till en mer decentraliserad politisk makt. Denna väg hade sannolikt varit möjlig på 60-talet, före de sista stegen i de stora kommunreformerna men på 90-talet för att inte tala om 2000-talet skulle det nog vara svårt att återgå till den gamla småskaliga kommunsektorn, men visst började större acceptans växa fram för folkomröstningar även i ett land som Sverige som haft en grundmurad tilltro till den representativa demokratin.
Diskussioner om politiska attityder och framtidsprogram hade återigen börjat bli livligare inom de två regeringspartierna. Socialdemokraterna ville ha en mindre - men stark och effektiv stat. Moderaterna ville ha en ännu mindre stat. Den stora skärningspunkterna fanns, där de alltid funnits, inom beskattningen och socialförsäkringarna. Här började nu klara skiljelinjer skönjas. Sjukvårdens organisation blev den känsligaste frågan - och politiskt intressantaste - eftersom problemet både var ideologiskt/politiskt men också geografiskt. Hur skulle gledbygdsborna och de mer avlägsna småorterna tillförsäkras god sjukvård. Här menade moderaterna att den moderna tekniken kom till hjälp. Minsta vårdcentral - privat eller kommunal - skulle kunna ha kontakt med de främsta specialisterna med ny teknik vid diagnoser, terapi och t o m övervakning. Transporter av sjuka till avancerad specialistvård kunde utvecklas med bl a helikoptertransporter såsom långt tidigare skett i Schweiz.
Socialdemokraterna vågade inte tro på en sådan utveckling och fruktade att den skulle skapa onödiga olikheter för de sjuka beroende på var de bodde. De politiska skiljelinjerna hängde djupast sett samman med tilltron till nya möjligheter och förändringar och det var ganska naturligt att moderaternas och de borgerliga väljargrupperna i högre grad såg positivt på de nya tekniska möjligheterna, som skulle ge mer dynamik på områden som just dessa väljargrupper var engagerade i.
1995 års ”ärorika och tysta” revolution
Omvälvningen 1995 återskapade några av de krafter som tidigare bidragit till att göra Sverige framgångsrikt. De ekonomiska drivkrafterna för tillväxt hade stärkts för alla - den minskande arbetslösheten, möjligheter att byta jobb utan att äventyra s k ”anställnigstrygghet” och allt fler möjligheter till avancemang genomsyrade i högre grad både näringsliv och den offentliga sektorn.
När jobben kändes tryggare, vågade man i högre grad släppa lös konkurrensen. Friskolor började uppmuntras av kommunalpolitikerna liksom fritidspraktiker och enskilda läkarhus och detta fick positiva smittoeffekter på de kommunala skolorna och vårdhemmen. Som redan påpekats låg dock det gamla tvistefröet latent - kan marknaden få släppas in i sjukvården.
Pensionsreformen hade ökat kunskaperna om företagande och aktie- och fondplaceringar och det nya systemet bidrog till att sprida kunskaper om IT till allt bredare folklager. Introduktionen av det nya pensionssystemet kom också rätt i tiden - pensionsspararna fick var med om de bra börstiderna i slutet av 90-talet och nedgången i början av 2000-talet kom i mindre grad att påverka placeringarna både för AP-fonderna och premiepensionerna. Och inte minst viktigt människor började gärna ”jobba över” normal pensionsålder.
Framgång skapar nya problem och problemen var politiska. Att koalitionen mellan s och m inte skulle överleva ännu ett val var en uppfattning som delades av allt fler. En mer normal demokrati med en regering och en opposition värd namnet uppfattades mer som en normalisering än ett hot, men hur skulle politiseringen avarter från andra hälften av 1900-talet kunna undvikas?
Statsvetarna och ekonomerna men också de politiker som mindes den tiden pekade på den olyckliga konstitution som Sverige fick 1970 med sitt första riksdagsval 1973 till den enda kammaren. Att själva valet avslöjade en fadäs gjorde det inte bättre. Riksdagen blockerade sig själv genom 175 socialdemokratiska (socialistiska) mandat och 175 borgerliga. Detta var egentligen en av de mindre bristerna. De fundamentala principerna som ska ge en konstitution stadga, hade knappt diskuterats. Debatten hade enbart varit juridisk-teknisk och partipolitisk. Sällan har ett beslut i en så grundläggande principiell konstitutionell fråga tagits på så svagt underlag. Frågor som maktdelning, krav på regeringsmakten och kontrollmakten hade partipolitikerna inte velat ta upp till granskning.
En dålig konstitution tillsammans med en rad politiska problem som nådde vårt land utifrån, oljekrisen, Bretton Woods sammanbrott, inflation i tvåsiffriga tal etc utgjorde det nästan glömda ursprunget till 1995 års svenska kris för det politiska etablissemanget. Förhandlingsekonomin, särintressen som gynnades alltmer, den ofta låsta ställningen mellan blocken som tillät småpartier som (v), (mp), (c) och (nd) få oproportionerligt inflytande. Deras marginella röstinnehav gjorde det möjligt att driva igenom beslut som ofta innebar betydande kapitalförstöring och/eller hinder för modern vetenskaplig och teknisk utveckling. När en regering släpper igenom beslut som uppfattas av en majoritet av medborgarna som uppenbart bisarra får detta återverkningar utanför politiken. Det går inte att samtidigt genomdriva uppenbart felaktiga beslut för maktens skull och samtidigt behålla integritet, ansvarskänsla och moral. Ett utflöde av detta blev att de politiska utnämningarna inom statsförvaltningen började dominera samtidigt som medborgarnas cynism visades alltmer öppet. När sedan ”vallöften” i växande utsträckning offrades, inte minst för att hålla de små men nödvändiga samarbetspartierna nöjda skapades en ny form av moralupplösning som ju på sitt sätt dokumenterades av den internationella Estoniaundersökningen.
Hela regeringen var nu ense om att vare sig (s) och (m) skulle gå skilda vägar eller inte, hade de en viktig uppgift kvar och det var att arbeta för en genomgripande grundlagsreform.
Men såg med förfäran på hur på kontinenten EU förde politik som i princip påminde om de svenska storkommunreformerna, som hade fått ytterst skadliga effekter i form av centralism och snabbt ökande skattetryck. Vidare förskräcktes man av de snabba institutionella förändringarna, som i mångt och mycket påminde om de sämsta dragen i den svenska modellen innan sammanbrottet - inklusive normupplösning och bristande kotrollmakt och en begynnande rättsosäkerhet. Denna utveckling förstärkte kraven på en grundlagsreform för att om möjligt hindra ”smittoeffekter”.
Några krav uppfattades som viktigare än andra. Återinförande av en ”första kammare”; en stark och i ordets egentliga bemärkelse självständig kontrollmakt som självständigt skulle pröva och ingripa mot eventuella brott mot grundlagen samt införandet av i vissa fall beslutande folkomröstningar. För kontrollmakten måste speciella tillsättningsregler, mandattider och förbud mot omval gälla.
I folkomröstningsfrågan var både socialdemokraterna och framförallt Lars Tobisson mycket tveksamma. Frågan borde dock prövas allsidigt och seriöst. Beslut fattades om att tillsätta en grundlagsutredning och direktiven diskuterades ingående med riksdagens mindre partier. Utredningen tillsattes med företrädare från alla partier sent år 2000.
Resultatet med fem års samregering
Hulterström-regeringens ”image” av kunskaper, ansvarsanda och erfarenhet gav respekt och denna anda smittade av sig till förvaltning och näringsliv i form av bättre moral och arbetsmoral. En orsak till denna ”klimatförändring” som ingen talade om utan alla tog för given, var att avancemang inte minst i offentlig tjänst återigen byggde på de gamla principerna om ”förtjänst och skicklighet”. Politiska utnämningar blev allt ovanligare. Företag och företagare som lyckades, blev lika hedrade som våra företagspionjärer i början av 1900-talet.
Förändringarna 1995 uppfattades inte som ett systemskifte - ingen kom över huvd taget på idén att ta ordet i sin mun. Men visst, 1995 skapade stora positiva förändringar, men de växte upp underifrån. Med den nya politiken flyttade ”den osynliga handen” tillbaka till Sverige. Riksdagen fick mindre att göra. Riksdagsledamöterna kunde precis som förr både sköta sina gamla vanliga yrken och ha ett av de finaste förtroendeuppdragen, nämligen riksdagsledamotens. Redan utan grundlagsutredning blev Sveriges politik mer anpassad till en livskraftig marknadsekonomi.
EFTERORD
Historien om Estonias förlisning och de politiska förvecklingar som olyckan skapade visar både på möjligheterna och svårigheterna med att skriva alternativ historia. Meningen med den här essän var att försöka belysa resultatet av att ersätta den i Sverige förhärskande politikertypen, det vill säga de TV-mässiga, verbalt begåvade personer som gjort karriär inom politiksfären sedan barnsben, med politiker med något mer allsidig livserfarenhet och sakligare läggning. Dessutom ville vi föreställa oss ett Sverige som kunde föra sin egen politik utan att vara avhängigt regler och förordningar från Bryssel. Det senare var ju det lättaste.
Opinionen var mot ett svenskt EG/EU-medlemskap både före och efter folkomröstningen. Endast mindre förändringar i det verkliga skeendet hade behövts för att det skulle ha blivit ett nej i folkomröstningen 1994.
Svårare är det att tänka sig Sverige med omdömesgilla människor i ledningen för de stora politiska partierna. För att åstadkomma detta måste författarna vid tiden för historiens början avlägsna de då ledande politikerna och deras givna efterföljare. Det kunde ju ha åstadkommits på många olika sätt. Man skulle kunna ha tänkt sig en matförgiftning med c. Botulinum i riksdagsrestaurangen eller ett bombattentat mot Nobelmiddagen. Att vi inte valde något av dessa eller andra ännu blodtörstigare alternativ har delvis att göra med vår godmodiga läggning och dels att sådana dramatiska händelser hade riskerat att ta över huvudrollen i vår historia.
Vi sökte i stället det som Alfred Hitchcock döpt till McGuffin, det vill säga en intrig eller en detalj i intrigen som gör det möjligt att föra historien framåt men som i sig inte har betydelse för historien som helhet. Estoniaolyckan föreföll då vara ett självklart val. Katastrofen var ett stort nationellt trauma och efterspelet visade på ett mycket osäkert handlag hos både politiker och ämbetsmän vilket gav upphov till ett antal skandaler. Att vi i vår berättelse har komprimerat tidsaspekterna och på så sätt kunnat använda oss av Estonia-affärens efterdyningar, istället för verklighetens långt mer utdragna och plågsamma förlopp ansåg vi var ett mindre ingrepp i samtidshistorien än andra mer dramatiska och konstruerade händelser.
Historien skrevs under sommaren 2004. Så sent som under november 2004 kom nya fakta i dagen som visar att Estonia verkligen användes för vapensmuggling från Estland till Sverige. Det ändrar i och för sig inget för vår del. Det vi har skrivit är och förblir en saga. Dock ska sägas att vår beskrivning av Estonias skeppsbrott har inspirerats av Anders Björkmans hemsida om Estonia (heiwaco.tripod.com).
Björkman har gjort en gedigen teknisk analys av Estonias förlisning. Att kommissionens slutsatser inte tål en kritisk utvärdering är uppenbart för var och en som jämfört kommissionens slutrapport och Björkmans analys. Det är bara att hoppas att framtida utredningar utförda med större oväld och noggrannhet kommer att klarlägga vad som verkligen hände under den stormiga natten på Östersjön mellan den 27:e och 28:e september 1994.
En första början är kanske den förnyade utredning som regeringen nu tillsatt för att klarlägga förloppet när Estonia sjönk. Även om det tar tid kommer sanningen säkerligen fram till slut, vilket de riksdagsledamöter som inte vågade stödja en fullständig ny utredning bör beakta.
Vårt syfte med vår alternativa historia var ett annat - det var att visa att vår politiska framtid kan utvecklas på många olika sätt. Här har vi försökt visa på några mekanismer som skulle kunna hjälpa oss att få både ett bättre politiskt och civilt samhälle.
Stockholm 1 april
Margit Gennser.....................Mikael Gennser
Till Del 4
1998 års val blev likt 1995
Återigen upplevde Sverige en ovanlig valrörelse. De som skulle opponera mot varandra samarbetade, trots att de gick fram med olika valprogram. Valresultatet innebar förstärkningar både för (s) och (m), mest för (m). De två regeringspartierna blev alltmer jämnstora. Orsaken till utjämningen var att Ny Demokrati och Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen. De lättrörliga men borgerliga nydemokraterna ansåg återigen att moderaterna var deras parti. Samma gällde den borgerliga falangen inom miljöpartiet.
Regeringssamarbetet fortsatte. Moderaterna fick ytterligare en statsrådspost och politikens inriktning var i huvudsak densamma, men de partiaktiva både inom socialdemokraterna och inom moderaterna började bli otåliga och ville se den egna politiken få mer svängrum. Detta började smitta av sig på allmänheten. Vilken politik och vilka löften skulle egentligen gälla i det långa loppet?
Fristående debattörer och statsvetare började också oroa sig för en ”ny enpartistat med två partier” och ledande företrädare för regeringspartierna insåg farorna med ett långt obrutet samarbete utan - eller med en väldigt svag - opposition.
Allt oftare började skrivas om hur Sverige såg ut på 50-talet då centern och socialdemokraterna samregerade. Det var då - påpekade ett antal historiker - som viss rättsröta inom regering och statsförvaltning började göra sig gällande. De s k ”affärena” var många liksom överträdelser av de regler som uppfattats som ”fasta normer och moral” inom den statliga och även kommunala förvaltningen. Andra historiker påpekade dock att det fanns en stor, fundamental skillnad. På 50-talet samverkade två partier som på sina program hade som mål att skydda stora egna grupper, industriarbetarna och bönderna. Detta ledde till snäva och inte så sällan stötande kompromisser. ”Grispremier” till bönderna kunde ge helt andra typer av favörer till arbetarpartiet på arbetsmarknadens eller beskattningens område. Denna typ av ”kohandel” var mindre aktuell i 90-talets samarbete mellan socialdemokrater och moderater. Men det fanns, det var alla överens om, allvarliga demoraktiska risker.
Det fanns egentligen två framtidsscenarier. Det första och det mest sannolika var att regeringspartierna i högre grad började prioritera sina egna frågor. Socialdemokraterna: mer pengar till kommunerna för skola, vård och omsorg. Moderaterna: mer enskilda alternativ och lösningar med ”checkar” och försäkringar. Även på andra områden började skilda uppfattningar komma fram, t ex på den högre utbildningens område men också när det gällde betygsfrågan inom grundskolan och gymnasiet.
Den andra vägen som kunde väljas var något som mer liknade Schweiz med regler som i högre grad gynnade folkomröstningar och som underlättade delning av kommunerna till mindre enheter, dvs åtgärder som skulle leda till en mer decentraliserad politisk makt. Denna väg hade sannolikt varit möjlig på 60-talet, före de sista stegen i de stora kommunreformerna men på 90-talet för att inte tala om 2000-talet skulle det nog vara svårt att återgå till den gamla småskaliga kommunsektorn, men visst började större acceptans växa fram för folkomröstningar även i ett land som Sverige som haft en grundmurad tilltro till den representativa demokratin.
Diskussioner om politiska attityder och framtidsprogram hade återigen börjat bli livligare inom de två regeringspartierna. Socialdemokraterna ville ha en mindre - men stark och effektiv stat. Moderaterna ville ha en ännu mindre stat. Den stora skärningspunkterna fanns, där de alltid funnits, inom beskattningen och socialförsäkringarna. Här började nu klara skiljelinjer skönjas. Sjukvårdens organisation blev den känsligaste frågan - och politiskt intressantaste - eftersom problemet både var ideologiskt/politiskt men också geografiskt. Hur skulle gledbygdsborna och de mer avlägsna småorterna tillförsäkras god sjukvård. Här menade moderaterna att den moderna tekniken kom till hjälp. Minsta vårdcentral - privat eller kommunal - skulle kunna ha kontakt med de främsta specialisterna med ny teknik vid diagnoser, terapi och t o m övervakning. Transporter av sjuka till avancerad specialistvård kunde utvecklas med bl a helikoptertransporter såsom långt tidigare skett i Schweiz.
Socialdemokraterna vågade inte tro på en sådan utveckling och fruktade att den skulle skapa onödiga olikheter för de sjuka beroende på var de bodde. De politiska skiljelinjerna hängde djupast sett samman med tilltron till nya möjligheter och förändringar och det var ganska naturligt att moderaternas och de borgerliga väljargrupperna i högre grad såg positivt på de nya tekniska möjligheterna, som skulle ge mer dynamik på områden som just dessa väljargrupper var engagerade i.
1995 års ”ärorika och tysta” revolution
Omvälvningen 1995 återskapade några av de krafter som tidigare bidragit till att göra Sverige framgångsrikt. De ekonomiska drivkrafterna för tillväxt hade stärkts för alla - den minskande arbetslösheten, möjligheter att byta jobb utan att äventyra s k ”anställnigstrygghet” och allt fler möjligheter till avancemang genomsyrade i högre grad både näringsliv och den offentliga sektorn.
När jobben kändes tryggare, vågade man i högre grad släppa lös konkurrensen. Friskolor började uppmuntras av kommunalpolitikerna liksom fritidspraktiker och enskilda läkarhus och detta fick positiva smittoeffekter på de kommunala skolorna och vårdhemmen. Som redan påpekats låg dock det gamla tvistefröet latent - kan marknaden få släppas in i sjukvården.
Pensionsreformen hade ökat kunskaperna om företagande och aktie- och fondplaceringar och det nya systemet bidrog till att sprida kunskaper om IT till allt bredare folklager. Introduktionen av det nya pensionssystemet kom också rätt i tiden - pensionsspararna fick var med om de bra börstiderna i slutet av 90-talet och nedgången i början av 2000-talet kom i mindre grad att påverka placeringarna både för AP-fonderna och premiepensionerna. Och inte minst viktigt människor började gärna ”jobba över” normal pensionsålder.
Framgång skapar nya problem och problemen var politiska. Att koalitionen mellan s och m inte skulle överleva ännu ett val var en uppfattning som delades av allt fler. En mer normal demokrati med en regering och en opposition värd namnet uppfattades mer som en normalisering än ett hot, men hur skulle politiseringen avarter från andra hälften av 1900-talet kunna undvikas?
Statsvetarna och ekonomerna men också de politiker som mindes den tiden pekade på den olyckliga konstitution som Sverige fick 1970 med sitt första riksdagsval 1973 till den enda kammaren. Att själva valet avslöjade en fadäs gjorde det inte bättre. Riksdagen blockerade sig själv genom 175 socialdemokratiska (socialistiska) mandat och 175 borgerliga. Detta var egentligen en av de mindre bristerna. De fundamentala principerna som ska ge en konstitution stadga, hade knappt diskuterats. Debatten hade enbart varit juridisk-teknisk och partipolitisk. Sällan har ett beslut i en så grundläggande principiell konstitutionell fråga tagits på så svagt underlag. Frågor som maktdelning, krav på regeringsmakten och kontrollmakten hade partipolitikerna inte velat ta upp till granskning.
En dålig konstitution tillsammans med en rad politiska problem som nådde vårt land utifrån, oljekrisen, Bretton Woods sammanbrott, inflation i tvåsiffriga tal etc utgjorde det nästan glömda ursprunget till 1995 års svenska kris för det politiska etablissemanget. Förhandlingsekonomin, särintressen som gynnades alltmer, den ofta låsta ställningen mellan blocken som tillät småpartier som (v), (mp), (c) och (nd) få oproportionerligt inflytande. Deras marginella röstinnehav gjorde det möjligt att driva igenom beslut som ofta innebar betydande kapitalförstöring och/eller hinder för modern vetenskaplig och teknisk utveckling. När en regering släpper igenom beslut som uppfattas av en majoritet av medborgarna som uppenbart bisarra får detta återverkningar utanför politiken. Det går inte att samtidigt genomdriva uppenbart felaktiga beslut för maktens skull och samtidigt behålla integritet, ansvarskänsla och moral. Ett utflöde av detta blev att de politiska utnämningarna inom statsförvaltningen började dominera samtidigt som medborgarnas cynism visades alltmer öppet. När sedan ”vallöften” i växande utsträckning offrades, inte minst för att hålla de små men nödvändiga samarbetspartierna nöjda skapades en ny form av moralupplösning som ju på sitt sätt dokumenterades av den internationella Estoniaundersökningen.
Hela regeringen var nu ense om att vare sig (s) och (m) skulle gå skilda vägar eller inte, hade de en viktig uppgift kvar och det var att arbeta för en genomgripande grundlagsreform.
Men såg med förfäran på hur på kontinenten EU förde politik som i princip påminde om de svenska storkommunreformerna, som hade fått ytterst skadliga effekter i form av centralism och snabbt ökande skattetryck. Vidare förskräcktes man av de snabba institutionella förändringarna, som i mångt och mycket påminde om de sämsta dragen i den svenska modellen innan sammanbrottet - inklusive normupplösning och bristande kotrollmakt och en begynnande rättsosäkerhet. Denna utveckling förstärkte kraven på en grundlagsreform för att om möjligt hindra ”smittoeffekter”.
Några krav uppfattades som viktigare än andra. Återinförande av en ”första kammare”; en stark och i ordets egentliga bemärkelse självständig kontrollmakt som självständigt skulle pröva och ingripa mot eventuella brott mot grundlagen samt införandet av i vissa fall beslutande folkomröstningar. För kontrollmakten måste speciella tillsättningsregler, mandattider och förbud mot omval gälla.
I folkomröstningsfrågan var både socialdemokraterna och framförallt Lars Tobisson mycket tveksamma. Frågan borde dock prövas allsidigt och seriöst. Beslut fattades om att tillsätta en grundlagsutredning och direktiven diskuterades ingående med riksdagens mindre partier. Utredningen tillsattes med företrädare från alla partier sent år 2000.
Resultatet med fem års samregering
Hulterström-regeringens ”image” av kunskaper, ansvarsanda och erfarenhet gav respekt och denna anda smittade av sig till förvaltning och näringsliv i form av bättre moral och arbetsmoral. En orsak till denna ”klimatförändring” som ingen talade om utan alla tog för given, var att avancemang inte minst i offentlig tjänst återigen byggde på de gamla principerna om ”förtjänst och skicklighet”. Politiska utnämningar blev allt ovanligare. Företag och företagare som lyckades, blev lika hedrade som våra företagspionjärer i början av 1900-talet.
Förändringarna 1995 uppfattades inte som ett systemskifte - ingen kom över huvd taget på idén att ta ordet i sin mun. Men visst, 1995 skapade stora positiva förändringar, men de växte upp underifrån. Med den nya politiken flyttade ”den osynliga handen” tillbaka till Sverige. Riksdagen fick mindre att göra. Riksdagsledamöterna kunde precis som förr både sköta sina gamla vanliga yrken och ha ett av de finaste förtroendeuppdragen, nämligen riksdagsledamotens. Redan utan grundlagsutredning blev Sveriges politik mer anpassad till en livskraftig marknadsekonomi.
EFTERORD
Historien om Estonias förlisning och de politiska förvecklingar som olyckan skapade visar både på möjligheterna och svårigheterna med att skriva alternativ historia. Meningen med den här essän var att försöka belysa resultatet av att ersätta den i Sverige förhärskande politikertypen, det vill säga de TV-mässiga, verbalt begåvade personer som gjort karriär inom politiksfären sedan barnsben, med politiker med något mer allsidig livserfarenhet och sakligare läggning. Dessutom ville vi föreställa oss ett Sverige som kunde föra sin egen politik utan att vara avhängigt regler och förordningar från Bryssel. Det senare var ju det lättaste.
Opinionen var mot ett svenskt EG/EU-medlemskap både före och efter folkomröstningen. Endast mindre förändringar i det verkliga skeendet hade behövts för att det skulle ha blivit ett nej i folkomröstningen 1994.
Svårare är det att tänka sig Sverige med omdömesgilla människor i ledningen för de stora politiska partierna. För att åstadkomma detta måste författarna vid tiden för historiens början avlägsna de då ledande politikerna och deras givna efterföljare. Det kunde ju ha åstadkommits på många olika sätt. Man skulle kunna ha tänkt sig en matförgiftning med c. Botulinum i riksdagsrestaurangen eller ett bombattentat mot Nobelmiddagen. Att vi inte valde något av dessa eller andra ännu blodtörstigare alternativ har delvis att göra med vår godmodiga läggning och dels att sådana dramatiska händelser hade riskerat att ta över huvudrollen i vår historia.
Vi sökte i stället det som Alfred Hitchcock döpt till McGuffin, det vill säga en intrig eller en detalj i intrigen som gör det möjligt att föra historien framåt men som i sig inte har betydelse för historien som helhet. Estoniaolyckan föreföll då vara ett självklart val. Katastrofen var ett stort nationellt trauma och efterspelet visade på ett mycket osäkert handlag hos både politiker och ämbetsmän vilket gav upphov till ett antal skandaler. Att vi i vår berättelse har komprimerat tidsaspekterna och på så sätt kunnat använda oss av Estonia-affärens efterdyningar, istället för verklighetens långt mer utdragna och plågsamma förlopp ansåg vi var ett mindre ingrepp i samtidshistorien än andra mer dramatiska och konstruerade händelser.
Historien skrevs under sommaren 2004. Så sent som under november 2004 kom nya fakta i dagen som visar att Estonia verkligen användes för vapensmuggling från Estland till Sverige. Det ändrar i och för sig inget för vår del. Det vi har skrivit är och förblir en saga. Dock ska sägas att vår beskrivning av Estonias skeppsbrott har inspirerats av Anders Björkmans hemsida om Estonia (heiwaco.tripod.com).
Björkman har gjort en gedigen teknisk analys av Estonias förlisning. Att kommissionens slutsatser inte tål en kritisk utvärdering är uppenbart för var och en som jämfört kommissionens slutrapport och Björkmans analys. Det är bara att hoppas att framtida utredningar utförda med större oväld och noggrannhet kommer att klarlägga vad som verkligen hände under den stormiga natten på Östersjön mellan den 27:e och 28:e september 1994.
En första början är kanske den förnyade utredning som regeringen nu tillsatt för att klarlägga förloppet när Estonia sjönk. Även om det tar tid kommer sanningen säkerligen fram till slut, vilket de riksdagsledamöter som inte vågade stödja en fullständig ny utredning bör beakta.
Vårt syfte med vår alternativa historia var ett annat - det var att visa att vår politiska framtid kan utvecklas på många olika sätt. Här har vi försökt visa på några mekanismer som skulle kunna hjälpa oss att få både ett bättre politiskt och civilt samhälle.
Stockholm 1 april
Margit Gennser.....................Mikael Gennser
posted by Margit Gennser at 21:45
<< Home