DEN 3 FEBRUARI - HOTAD PRESSFRIHET
Nu börjar vi få facit på den s k Tillack-affären: Skyddet för pressfriheten i EU är svagt.
Hans-Martin Tillack var journalist för tidskriften Stern från 1999 till sommaren 2004. Hans artiklar om EU-korruption uppmärksammades och hans undersökande journalistik bidrog till att Eurostats oegentligheter avslöjades.
OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning) var dessutom själv i blåsväder när Stern publicerade rapporter om oegentligheter med stöd av interna dokument. OLAF publicerade då ett pressmeddelande, i vilket det hette att dokumenten erhållits med hjälp av mutor. Stern tillbakavisade detta. OLAF kunde inte förete några bevis om mutor.
Första spåret i affären gällde OLAFs kontakter med den belgiska polisen om ”mutbrottet”. Tillack togs in för förhör i 10 timmar utan rätt att kontakta sin hustru, sin arbetsgivare eller sin advokat. Husundersökning skedde på Tillacks och Sterns kontor. Kontobesked, datafiler, hårddiskar och ett omfattande arbetsmaterial togs i beslag. Tillack belades också med reseförbud. Inga bevis på mutbrott fanns och EU-ombudsmannen Diamandourous kritiserade hårt OLAF för att kasta fram anklagelser utan bevis.
Tillacks omistliga arbetsmaterial, samlat under många år, återställdes inte. EUs första rättsinstans avvisade dessutom krav om skydd för journalistiska källor och EG-kommissionen vägrade kompromisslöst att återlämna källmaterialet (15/10 respektive 23/11 2004).
Andra spåret gäller olaglig ryktesspridning. Tillack och Stern stämmer OLAF och dess talesman Gross i Hamburg. Första instans dömer till Tillacks förmån och konstaterar att det inte finns bevis om mutbrott. Hamburgs högsta domstol (Oberlandsgericht) ändrar emellertid domen, inte för att de funnit bevis för mutbrott utan därför att tysk domstol inte är behörig att döma i ett mål mot en EU-tjänsteman. EU-tjänstemannen har nämligen livsvarig immunitet enligt ett EU-protokoll från 1965. Immuniteten gäller alla handlingar som skett i samband med tjänsten, vare sig det är muntliga eller skriftliga. En journalist och för övrigt ingen annan EU-medborgare har rättsligt skydd mot bl a förtal från en EU-tjänsteman, om inte EUs rättsmaskineri eller EU-byråkratin självmant vill rätta till uppenbara fel och övertramp. Att högt uppsatta tjänstemän/politiker kan frestas att av karriärmässiga hänsyn förhindra avslöjanden av byråkratiska övertramp och oegentligheter är inte förvånande. Vad som är förvånande är att ministerrådet med sin förankring i den nationella politiken inte ser till att immuniteten undanröjs. Lika förvånande är att journalister i Bryssel inte protesterat ofta och mera högljutt i Tillacks och andra fall. Daniel Hannan MEP har en förklaring. Låt mig citera honom:
Journalists, after all, are usually exercised by the mistreatment of other journalists. When similar things happen in Zimbabwe, they are the subject of stern editorials. Yet here is the EU intimidating its critics with all the crudeness of a tinpot dictatorship. A message is being semaphored to the Brussels press corps: stick to copying out the Commission's press releases and you'll be looked after; make a nuisance of yourself and you'll regret it. As the EU correspondent of a British newspaper told me mopily last week, 'If they can do this to a German Europhile and get away with it, people like me might as well pack up and go home.'
Daniel Hannan har själv också utsatts för en förtalskampanj - men han lät sig inte tystas.
Men varför är svensk press och svenska riksdagsledamöter så tysta? Ola Rasks feltramp i alla ära - att värna pressfriheten och obekväma journalister, inte minst i EU med dess korruptionskultur borde prioriteras framför allt larm kring svensk lokal och mer småttig girighet. Men visst bägge företeelserna ska bekämpas men i rätt ordning.
Hans-Martin Tillack var journalist för tidskriften Stern från 1999 till sommaren 2004. Hans artiklar om EU-korruption uppmärksammades och hans undersökande journalistik bidrog till att Eurostats oegentligheter avslöjades.
OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning) var dessutom själv i blåsväder när Stern publicerade rapporter om oegentligheter med stöd av interna dokument. OLAF publicerade då ett pressmeddelande, i vilket det hette att dokumenten erhållits med hjälp av mutor. Stern tillbakavisade detta. OLAF kunde inte förete några bevis om mutor.
Första spåret i affären gällde OLAFs kontakter med den belgiska polisen om ”mutbrottet”. Tillack togs in för förhör i 10 timmar utan rätt att kontakta sin hustru, sin arbetsgivare eller sin advokat. Husundersökning skedde på Tillacks och Sterns kontor. Kontobesked, datafiler, hårddiskar och ett omfattande arbetsmaterial togs i beslag. Tillack belades också med reseförbud. Inga bevis på mutbrott fanns och EU-ombudsmannen Diamandourous kritiserade hårt OLAF för att kasta fram anklagelser utan bevis.
Tillacks omistliga arbetsmaterial, samlat under många år, återställdes inte. EUs första rättsinstans avvisade dessutom krav om skydd för journalistiska källor och EG-kommissionen vägrade kompromisslöst att återlämna källmaterialet (15/10 respektive 23/11 2004).
Andra spåret gäller olaglig ryktesspridning. Tillack och Stern stämmer OLAF och dess talesman Gross i Hamburg. Första instans dömer till Tillacks förmån och konstaterar att det inte finns bevis om mutbrott. Hamburgs högsta domstol (Oberlandsgericht) ändrar emellertid domen, inte för att de funnit bevis för mutbrott utan därför att tysk domstol inte är behörig att döma i ett mål mot en EU-tjänsteman. EU-tjänstemannen har nämligen livsvarig immunitet enligt ett EU-protokoll från 1965. Immuniteten gäller alla handlingar som skett i samband med tjänsten, vare sig det är muntliga eller skriftliga. En journalist och för övrigt ingen annan EU-medborgare har rättsligt skydd mot bl a förtal från en EU-tjänsteman, om inte EUs rättsmaskineri eller EU-byråkratin självmant vill rätta till uppenbara fel och övertramp. Att högt uppsatta tjänstemän/politiker kan frestas att av karriärmässiga hänsyn förhindra avslöjanden av byråkratiska övertramp och oegentligheter är inte förvånande. Vad som är förvånande är att ministerrådet med sin förankring i den nationella politiken inte ser till att immuniteten undanröjs. Lika förvånande är att journalister i Bryssel inte protesterat ofta och mera högljutt i Tillacks och andra fall. Daniel Hannan MEP har en förklaring. Låt mig citera honom:
Journalists, after all, are usually exercised by the mistreatment of other journalists. When similar things happen in Zimbabwe, they are the subject of stern editorials. Yet here is the EU intimidating its critics with all the crudeness of a tinpot dictatorship. A message is being semaphored to the Brussels press corps: stick to copying out the Commission's press releases and you'll be looked after; make a nuisance of yourself and you'll regret it. As the EU correspondent of a British newspaper told me mopily last week, 'If they can do this to a German Europhile and get away with it, people like me might as well pack up and go home.'
Daniel Hannan har själv också utsatts för en förtalskampanj - men han lät sig inte tystas.
Men varför är svensk press och svenska riksdagsledamöter så tysta? Ola Rasks feltramp i alla ära - att värna pressfriheten och obekväma journalister, inte minst i EU med dess korruptionskultur borde prioriteras framför allt larm kring svensk lokal och mer småttig girighet. Men visst bägge företeelserna ska bekämpas men i rätt ordning.
posted by Margit Gennser at 15:25
<< Home