EU:s GRUNDLAG - HET I FRANKRIKE OCH HOS OSS (31/3 2005)

Publiceringen av ”Oppositions” följetong har krävt en del arbete. Det har inte inneburit att ”Opposition” låtit bli att kommentera andra viktiga frågor, t ex vilka faror som EU:s grundlag utgör för vårt statskick.

”Opposition” och EU:nämndens vice ordförande Carl B Hamilton (fp) har, inte för första gången, mött varandra i en ”oblodig artikelduell”. Den här gången om EU:s grundlag och vårt statsskick (Europaportalen). Hamilton tycker att ett beslut om EU:s grundlag är ”lappri” - en bagatell - som inte innebär några nyheter och som inte påverkar det svenska statsskickets grunder.

Hamilton inledde duellen 2005-03-14 ”Tio skäl mot en folkomröstning”. ”Opposition” svarade 2005-03-18 ”Det liknar en statskupp”. Hamilton kom tillbaka 2005-03-29 ”Mer sakdebatt och mindre påståenden” och fick svar på tal 2005-03-31 ”Mardrömmar kan bli verklighet”.

Med ett lätt pedagogiskt handlag försöker "Opposition" i detta senaste inlägg få Hamilton att förstå att han har förfärande fel. Tror han inte mig kan han läsa vad juristprofessorn Tomas Bull skriver i SIEPs ”En konstitution för Europa”.


Dagens titel på följetongen del 4 : "Väljarnas dom och politikernas svar"

VÄLJARNAS DOM OCH POLITIKERNAS SVAR (31/3 2005)

Till början av serien

Till Del 3



DEL 4



Valresultat och regeringsbildning


Utfall av valen 1995 och 1994


..................1995....................1994
m...............19 %...................22,4%
s................37 %...................45,3%
fp................8 %.....................7,2%
c..................8 %.....................8,6%
kds..............8 %.....................4,1%
mp..............6 %......................5 %
nd...............7 %.....................1,2%
v.................7 %......................6,2%



Valrörelsen var olika det mesta i valrörelseväg. Väljarna var valtrötta. På mindre än ett halvår hade de kallats till valurnorna tre gånger. Ingen förvånade sig över att valdeltagandet blev lågt, 73%.


Det var framför allt de allra äldsta och yngsta samt invandrarna, som avstått från att rösta. Å andra sidan kännetecknades valrörelsen av gott humör. Och i motsats till de senaste 20 årens valrörelser bemödade sig politikerna, inte minst socialdemokraternas och moderaternas partiledare, att svara på frågor och sakligt försöka förklara Sveriges ekonomisk/politiska problem och hur de uppkommit. Kanske var politikernas ändrade beteende ren självbevarelsedrift. Slogans och patentsvar togs inte väl emot av väljarna.


Efter den stora ekonomiska krisen och ”politikerkraschen” direkt efter valet 1994, var det inte underligt att väljarna krävde trovärdiga och seriösa förklaringar till den negativa utveckling som kännetecknat Sverige de senaste fem åren. Att de också krävde besked om hur de ekonomiska problemen skulle lösas säger sig självt.


Valrörelsen var en lågbudget valrörelse med valmöten, dörrknackning, radio och närradio, telefonbearbetning men få annonser och endast få och enkla trycksaker. Mer hade partierna inte råd med och ingen saknade glättade reklambroschyrer och av PR-konsulterna ”designade politiker” med ungefär samma intetsägande svar på viktiga frågor. Partiledare och riksdagskandidater fick sköta sina kampanjer betydligt mer självständigt än som varit vanligt under de tidigare valrörelserna. Givetvis blev allt mer amatörmässigt men fördelen var att väljare och valda fick bättre kontakt med varandra. Inte minst passade väljarna på att själv ringa upp sina kandidater för att ställa frågor och få klara besked. För riksdagskandidaterna fanns det inte längre några ostörda kvällar eller lördag-söndagar.


(s) och (m) tappade i valet som framgår av siffrorna ovan, men det var väntat. Det låga valdeltagandet innebar att (s) tappade något mer än (m). Lars Tobisons kunniga insats och stora beredskap att svara på alla frågor - även de argsinta och kritiska - gjorde honom mer populär än partiet någonsin vågat hoppas på. Sven Hulterströms kunniga och lugna sätt gjorde honom till en omtyckt och respekterad profil. Valrörelsen skapade en ”nygammal” typ av partiledare. Kunniga, mogna, litet allvarliga men ibland kunde också humorn blixtra till.


Valresultatet skapade däremot ett ”besvärligt resultat” under förutsättning att partierna höll fast vid blockpolitiken. Men borde man göra det? Hade inte Sveriges problem visat sig vara så sammansatta att det just nu krävdes mer av gamla tiders samarbete?


Socialdemokraternas gamla politiska partner (c) räckte inte för att skapa ett godtagbart regeringsunderlag. Sven Hulterström som kom från industri- och handelsstaden Göteborg hade också svårt för Olof Johanssons industrinegativa och näringslivsfientliga linje både vad gällde energi och miljö. Varför inte pröva en finsk lösning? I Finland hade socialdemokraterna och moderaterna bildat regering och det hade fungerat. Dessutom hade Sven Hulterström fått bra kontakt med Lars Tobison under valrörelsen. Att rätta till vad som gått snett och att utjämna gamla motsättningar var viktigt för att få fart på tillväxten. Det senare var det viktigaste målet för Hulterström. Med hans bakgrund satt det i ”ryggmärgen” att de som hade det minst gott ställt skadades mest av dåliga tider och en svag ekonomi.


Talmannen gav Sven Hulterström uppdrag att bilda regering. Som regeringsbildare tog han självklart kontakt med det näst största partiet och föreslog efter samtal med Lars Tobison en diskussion om regeringssamverkan.


Skulle (m) kunna tänka sig att bli ”juniorpartner” i en regering med socialdemokraterna, trots olika syn i en rad frågor?


Tobison avvisade inte inviten och föreslog att de först tillsammans skulle gå igenom vad de kunde och inte kunde samarbeta kring. Om arbetet förlöpte väl, fick en något större grupp av betrodda partirepresentanter delta i det fortsatta samtalen.


För att inte pressen skulle sätta igång spekulationer om en s-m-regering skulle Hulterström samtidigt ha konsultationer med alla de övriga partierna.



Några knäckfrågor

Budgeten skulle för sista gången fastställas under våren. Budgetåret skulle nämligen läggas om till kalenderår och skulle därför gälla från 1/7 1995-31/12 1996. Detta underlättade på sätt och vis budgethanteringen.


Budgeten hade förberetts av departementen under hösten men Ingvar Carlsson expeditionsminstär kunde inte presentera den. Moderaterna visste ganska tidigt vad den innehöll, vilket innebar att knäckfrågorna också var väl kända. Lars Tobisons krav för regeringssamarbete var inga skattehöjningar - definitivt inga högre marginalskatter och inga högre arbetsgivaravgifter. Den s k värnskatten som en del politiker hållit anföranden om skrinlades direkt. Samma gällde förslag om tidigareläggningen av momsbetalningarna. Den under den borgerliga tiden nya taxeringsordningen för fastigheter borde också förändras, så att boendekostnaderna inte sköt i höjden.


Lars Tobison mumlade också något om en återkommunaliserad fastighetsskatt borde övervägas. Det skulle gynna kommunerna, fastighetsägarna och hyresgästerna. Den statliga fastighetsskatten hade inte blivit någon succé.


Moderaternas krav utgjorde inget ”rött skynke” för Hulterström. Han hade ju i samtal med Villy Bergström kommit fram till att det fordrades en radikal omläggning av det som kommit att kallas den ”statliga sparpolitiken”. Den stora offentliga sektorn var på många sätt ett problem, men det primära var trots allt att få igång produktion, företag och sysselsättning. För att komma ur krisen behövdes därför finanspolitiska stimulanser, både i form av skattesänkningar och andra åtgärder. Detta var väl kända ståndpunkter från valrörelsen, ståndpunkter som Hulterström och Tobison i växande utsträckning delade.


De AMS-åtgärder som trots allt måste vidtas fick absolut inte inriktas på ”terapijobb”. Ett sätt att snabbare få arbetslösa in på den ordinarie arbetsmarknaden vore att minska arbetsgivareavgifter för arbetslösa som placeras i reguljära jobb. Nedsättningen kunde antingen gälla för viss tid och/eller inom låglöneyrken. Ett måste var att hindra att en stor kader av långtidsarbetslösa växte fram. De sociala problem som detta gav upphov fanns redan i t ex Frankrike och var väl kända i Sverige genom Ulf af Trolles artiklar om den bakvända och skadliga franska ekonomiska politiken.


Både den socialdemokratiska och moderata ledningen ansåg att budgetunderskottet var för stort liksom statsskulden men att dessa underskott fick betas av efterhand. På så sätt skulle arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten minska. Successivt skulle detta ge staten och den kommunala sektorn bättre ekonomi. Det skisserade politiska vägvalet krävde inte många politiska ingrepp. Det var en politisk kur som byggde på självläkning. Visst stöd av finansiella resurser behövdes men det kunde man skaffa fram genom engångsförstärkningar. Nordea-aktier och annan statlig egendom kunde säljas samtidigt som kommunerna också borde uppmuntras att sälja ut delar av allmännyttan bl a i form av bostadsrätter.


Men inflationen då? Inflationshotet hade i hög grad styrt den ekonomiska politiken sedan slutet av 80-talet. En moderat professor och riksdagsman från Göteborg uttryckte det på sitt kärnfulla sätt: Javisst, ett bränt barn skyr elden, men när faran inte längre är elden bör barnet lära känna igen andra faror. Samma gäller för politikerna. Hotet var inte inflation snarare deflation.


Vad de förhandlande politikerna också snabbt kom överens om var att ”återställare” i socialförsäkringarna inte var önskvärda, åtminstone inte just nu men pensionsreformen skulle fullföljas.


Sven Hulterström kunde redan efter någon dag meddela talmannen att han var beredd att bilda regering tillsammans med moderaterna.


Detta var en sensation både i Sverige och utomlands. Räntorna sjönk direkt och aktiekurserna steg försiktigt. En sådan regeringsbildning var en stor oprövad nyhet för Sverige men det var något nytt och det gav hopp.


Riksdagen godkände regeringsbildningen med acklamation.



Regeringsdeklarationen


Den 1 mars kunde den nye statsministern presentera sin regering och regeringsdeklaration, som såg ut så här i något förkortat skick:


Eders Majestät, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ärade riksdagsledamöter och medborgare


Vi inleder ett nytt riksmöte efter en uppslitande tid och något för Sverige så ovanligt som ett extraval. Vårt land har under 1990-talet haft svåra motgångar. En realräntekris som skapat stora finansiella problem, konkurser och arbetslöshet. Vi har ställts inför chockartade räntehöjningar och en depression som varit lika djup som 1930-talets.


Orsakerna har inte minst berott på gamla politiska felgrepp som vi inte direkt förstått hur vi skulle rätta till. Vi har också haft svårt att snabbt motverka de depressiva krafter som slagit till mot vårt land med stor kraft. Dessa frågor har vi dissekerat i valrörelsen på ett lugnt sätt. Här vill jag ge våra politiker beröm för det goda humör och den vilja som funnits att öppet redovisa vad som gjorts fel och vad som nu kan göras bättre.


Jag och min regering vet att vi har ett svårt, oglamoröst arbete framför oss. Men vi ser ändå med optimism på framtiden. Vi är övertygade om att vi tillsammans med Sveriges medborgare kan skapa ett blomstrande land.


Den första stora uppgiften för regeringen är att skuldsanera den privata sektorn efter den stora realräntekris som orsakades av felgrepp med kredit- och valutaavregleringarna och spekulationsboomen och följande krasch. Detta innebär att vi får räkna med budgetunderskott och en betydande statsskuld. Dock ska hotet med detta inte överdrivas. Sveriges nettoskuld, och det är den som man ska se på, är måttlig i jämförelse med andra länders.


Jag kommer inte att föreslå skattehöjningar, ingen värnskatt, ingen tidigare inbetalning av momsen. Regeringens kommer att fullfölja tidigare förslag att avskaffa förmögenhetsskatten. Det är en skadlig skatt, varför ett avskaffande finansierar sig själv.


90-talets olyckliga utveckling får inte leda till att stora grupper i yrkesaktiv ålder slås ut i permanent arbetslöshet såsom vi sett inom EU. Därför avser vi att göra två satsningar. Den första är att föreslå ett tidsbegränsat borttagande av arbetsgivareavgifter för långtidsarbetslösa som får jobb. För det andra kommer vi att satsa på bra yrkesutbildning för dem som saknar sådan. Det ska vara en krävande utbildning men under tiden ska lärlingslön utgå. De nu nämnda satsningarna ska bekostas av neddragningar i olika AMS-program som varit till mer skada än nytta.


Vi behöver en industrivänlig politik. Socialdemokraterna och moderaterna har kommit överens om att vårt land inte har råd att för närvarande avstå från ren, driftsäker och billig energi. Vi kommer därför avbryta planerade nedläggningar av kärnkraftverk inklusive Barsebäck 1 och 2. Detta kommer att spara statskassan ca 20 miljarder kronor. För att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig måste vi föra en politik som underlättar för företagare och entreprenörer. Vi måste se till att småföretagen inte drunknar under blanketter och regleringar.


En grupp med erfarenheter av skatter, företagande och facklig verksamhet ska arbeta med frågor som framförallt gäller att förbättra villkoren för de mindre, icke börsnoterade företagen. En tidtabell för reformernas genomförande har hög prioritet. Arbetet kommer att underlättas, eftersom vi kommer att ha en bred kompetens både från näringslivet och den fackliga sidan inom regeringen.


Det förändrade utrikespolitiska läget betyder krav på ändringar inom försvarsmakten. Detta får dock inte innebära nedrustning utan satsning på ett försvar som passar en ny tid. Omställningen måste ske lugnt och genomtänkt och försvaret får inte användas som en budgetregulator. Försvaret har stora bundna kostnader. Därför måste omställningen få ta tid.


ATP-systemet har varit socialdemokraternas stolthet och det har gett många gamla stor trygghet. Ett pensionssystem måste bygga på samhörighet mellan generationerna. Tyvärr har ATP utvecklat betydande problem såsom pensionsarbetsgruppen visat. Riksdagen har redan godkänt en principproposition om ett reformerat pensionssystem. Detta arbete ska fortsätta och jag hoppas att det ska fortsätta med samma samarbetsvilja som tidigare. Utlandet har redan börjat berömma oss för ett framsynt reformarbete. Det ska vi vara stolta över och jag kommer att föreslå att även förtidspensionerna kommer att få ett nytt, förbättrat system liksom sjukförsäkringen. Även här vill jag satsa på ett brett samarbete.


Viktiga institutionella frågor gäller riksbanken och budgetstyrningen. Här föreligger redan utredningsförslag som det råder enighet kring. Reformerna ska genomföras så snart som möjligt.


Jag har ytterligare två frågor som jag måste ta upp. Den första gäller Estoniakatastrofen. Det föreligger redan löften och överenskommelser om att katastrofen måste granskas på ett opartiskt och kompetent sätt. I nästa vecka kommer jag att samla partiledarna från alla partier och presentera ett förslag till en utredning med bästa möjliga internationella och svenska expertis. Anhöriggruppen ska särskilt informeras och få ge sina synpunkter.


Medborgarnas nej till EU-medlemskap skapar vissa förhandlingsmässiga problem med EU samt krav på översyn av vår lagstiftning och grundlag.


Jag kommer att föreslå Rolf Ekeus till ny utrikesminister och han ska få mitt uppdrag att ansvara för förhandlingarna med EU, och jag eller utrikesministern kommer att rapportera fortlöpande om arbetet i kammaren.


Ers majestät, Ers kungliga högheter, Fru talman , Ärade riksdagsledamöter och Medborgare.


Vi har genomlevt svåra tider och svårigheterna är ännu inte övervunna. Men trots detta kan vi se på framtiden med hoppfullhet. Det samarbete som börjat växa fram kommer att göra det lättare för oss att skapa en god framtid för vårt land, våra familjer, våra barn och barnbarn.


Tack.


Något som inte brukar hända i svenska riksdagen hände. Alla reste sig och applåderade.


Några ord om regeringsbildningen

Steg för steg arbetades en regeringslista fram. Av 18 statsråd skulle socialdemokraterna ha 11 och moderaterna 7. Lars Tobison blev finansminister, medan Rolf Ekeus blev utrikesminister.


På grund av att framträdande politiker oväntat lämnade politiken - en av orsakerna till extravalet - hade partierna genom extra ordinära regler fått möjlighet att komplettera sina listor inför valet. Folkpartiet kunde således precis som Ny demokrati sätta Maria Leissner respektive Ian Wachtmeister på första plats I Stockholms stad och Stockholms län.


Socialdemokraterna placerade Rolf Ekeus, som man övertalat att komma hem från New York på första plats i Stockholms län och Anders Ferm erbjöds en framträdande plats på Malmölistan.


Moderaternas första namn i Stockholms stad blev en skåning, Göran Ahlström, koncernchef för Sydkraft. Partiet hade lagt ner stor kraft på att övertala honom att ställa upp som riksdagsledamot.


Nu när en statsrådspost erbjöds var det ett lockande anbud. Att han inte hade så långt kvar till pensionsavgången från Sydkraft var både till för- och nackdel. Till nackdel bl a när det gällde pensionsvillkoren. Men med god vilja gick den typen av praktiska problem att ordna. Men var det inte risk att en person med ett så långvarigt förflutet inom energisektorn ensidigt skulle gå kraftbolagens ärenden? Nej, med tanke på de stora kunskaper och den integritet som Göran Ahlström gjort sig känd för, hördes mer lovord än kritik.


Förändringarna i det politiska klimatet gynnade personer med gedigna kunskaper. Kompetens uppskattades mer än ”en korrekt bakgrund” i form av grupptillhörighet, ålder, kön etc.


I Skåne hade också moderaterna fått ett nytt, starkt namn - ekonomi-professorn Lars Söderström.


Att de nu nämnda erfarna personerna skulle få framträdande platser i regeringen var givet. Ekeus och Ferm kompletterade varandra väl på posterna som utrikes- respektive försvarsminister. Här fanns en god samlad kompetens inom säkerhetspolitiken med dess förgreningar till utrikes- och försvarspolitiken.


Under arbetets gång hade regeringsbildarna dessutom bundit sig för två principer: 1. Statsråd skulle ha en plats i riksdagen, kanske med undantag för justitieministern. Här var också hög juridisk kompetens av vikt. 2. Statsråden borde inte endast ha erfarenhet av politik och politisk verksamhet. Det sades inte rakt ut men det var inte önskvärt med statsråd som enbart hade erfarenhet som politiska handläggare (sekreterare) ofta utan fullbordade akademiska studier. (Drop-outs var inte en särskilt hedervärd bakgrund i utlandet, i alla fall inte i Frankrike och i de anglosachsiska länderna.)


Förändringar började också ske inom partierna. Moderaterna rekryterade inte längre sina handläggare enbart från MUF eller Fria Moderata Studentförbundet. Tvärtom sågs alltför ensidig bakgrund som en nackdel.


Regeringen och regeringsdeklarationen togs emot av en positiv press både i Sverige och i utlandet och räntorna började långsamt att sjunka. Samarbetsandan spred sig. Näringsliv och fack inledde samtal hur man skulle förbättra både företagsklimat och arbetsförhållanden och detta fick effekter på både arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas arbete. Den djupa arbetslöshetskrisen hade skapat bitterhet och också otrygghet. Nu gällde det att läka såren. Risken var annars att sjukskrivningarna och förtidspensionerna skulle öka kraftigt igen. Av denna anledning infördes återigen stöd till företagshälsovården och bemanningen på försäkringskassorna och arbetsförmedlingarnas förmedlingsverksamhet förstärktes.


Omställningen av ett land i svår kris till ett nation med en bra sysselsättning och växande välfärd gick förvånansvärt snabbt. Men 90-talet var ett bra årtionde på många håll i världen, framförallt i de anglosachsiska länderna och Sydostasien.


Få krav restes om återställare i socialförsäkringen. Sveriges exportindustri började snart arbeta för högtryck och kronan började stärkas och svenskarnas köpkraft förbättrades dels på grund av den minskande arbetslösheten, dels på grund av en låg inflation och en starkare krona.


De två regeringspartierna pekade också på att det snabba genomförandet av pensionsreformen gav god utdelning i pensionsportföljerna. ”Timingen” var perfekt både för premiepensioner och AP-fondernas placeringar i aktier. Men här manade dock de ansvariga statsråden till försiktighet. Ingen vet hur stor den verkliga vinsten blir förrän den är realiserad, men det var klart en god start för sparandet bör ge bättre utdelning än en dålig. Även om börsen backar finns i regel en betydande del av vinsterna kvar till nästa uppgång.


Det missnöje med Sverige som tidigare hade spritt sig i näringslivet under 80- och första hälften av 90-talet vändes till dess motsats. Nyföretagandet och optimismen ökade, men det sena 80-talets spekulationsexcesser undveks genom betydligt större realism hos banker, finansföretag och börsen. Dot.com-krisen i Sverige blev därför mildare än i USA och Storbritannien.


Estonia-utredningen hade lagt fram sin granskning av förlisningen i början av 1996. Orsaken till haveriet berodde på - precis som en rad sjöfartsexperter tidigare hävdat - fartygets dåliga underhåll, bristfälliga säkerhetsrutiner samt två mycket olyckliga omständigheter - mycket dåligt väder samt en kollision med ett icke identifierat föremål. När alla papper nu fanns på bordet kunde försäkringsersättningar och skadestånd ordnas upp snabbt och i godo. En bärgning av de omkomna skulle också om möjligt ske.


Ett resultat av utredningen gällde krav på översyn av tillsättningen av verkschefer. Politiska meriter skulle inte längre vara utslagsgivande, vilket skapade ett skadligt beroende. Det stod också klart att utkrävande av politiskt ansvar i samband med stora missgrepp av regeringsmedlemmar eller regeringen måste göras striktare. Dessa frågor skulle regeringen återkomma till senare i en grundlagsutredning.


(forts följer)

OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES (30/03 2005)

Till början av serien

Till del 2


Del 3


OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES



Nya partiledare och nyval

Under hela den sista veckan innan riksdagens juluppehåll valde Carlsson att tiga och han teg också under den allra sista dagen före riksdagens stängning inför julen.

Det rådde stor enighet om att statsministern målat in sig i ett hörn precis som i samband med Ebbe Carlsson-affären. Men den här gången hade han ingen justitieminister att offra. Vad skulle han göra nu? Riksdagen surrade av rykten och blev för ovanlighetens skull högintressant för journalistkåren. Men inget hände. Ingvar Carlsson teg och det fanns en förklaring, som en grundlagskunnig ledamot pekade på. Om Carlsson skulle avgå och utlysa nyval, kunde det inte ske förrän 3 månader efter riksdagens öppnande. Carlsson var helt enkelt tvungen att tiga ett tag till.

Juluppehållet fick äntligen ett slut den 9 januari och dagen blev dramatisk.
Carlsson meddelade sin och regeringens avgång och utlyste nyval inom sex veckor. Några timmar senare nåddes också media av nyheten att Ingvar Carlsson skulle avgå som partiledare. Ansvaret för handläggningen av Estonia fann han alltför psykiskt påfrestande och tung att bära.

Hela det svenska politisk landskapet hade nu dramatiskt förändrats.

Carl Bildt hade redan meddelat att han skulle avgå som moderat partiledare efter förlusten i EU-omröstningen. Estonia-skandalen och två valförluster på 2 månader gjorde att han inte klarade pressen. Ny moderatledare skulle väljas vid en extra partistämma i mars, som redan aviserats efter motgången i EU-valet.

Ingvar Carlssons delvis oväntade besked om nyval förvärrade moderaternas dilemma. Tidpunkten för den extra partistämman gick inte att ändra och Carl Bildt kunde inte leda valkampanjen. Lars Tobison var förste vice ordförande och de facto fungerande partiledare fram till partistämman i mars.

Många av de moderata partikamraterna kände oro. Carl Cederskiöld som sedan studentförbundstiden varit Carl Bildts vapendragare hade aldrig dragit jämt med Lars Tobison. Partiets PR-folk var ”Lars-negativa” och undvek aldrig att tala om hur omöjlig han var medialt. Man och man emellan talade de också om möjlig katastrof. Alla var dock inte lika oroade. Detta gällde inte minst riksdagsgruppen som lärt sig respektera Lars Tobison för hans arbetskapacitet, hans kunskaper, och hans ordning och reda. När Gösta Bohmans efterträdare, först Ulf Adelson och nu Carl Bildt kastat moderaterna in i kriser, var det Lars Tobison som lugnt och klokt gjorde vad som var möjligt att göra. Dessutom innebar Lars Tobisons nya roll i partiet en viss upprättelse för de föraktade ”vanliga riksdagsledamöterna”. Riksdagskansliet som var befolkat med unga ”politruker” tolererade enbart ledamöterna som en del i en nödvändig försörjning. Politiken skulle dock överlåtas till de unga med sin större förståelse för modern politik och mer av politisk fingerkänslighet. Lars Tobison krävde dock även andra kvaliteter - erfarenhet, gedigna kunskaper, logik och god förmåga att skriva klart och korrekt. Därför använde han ofta väl pålasta riksdagsledamöter i stället för de självsäkra handläggarna. Det var således inte förvånande att Lars Tobison trots partiskvallret hade bra stöd bland riksdagsmän och partifolket ute i landet.

Bengt Westerberg hade avgått som partiledare för (fp) direkt efter valet. Ny partiledare skulle väljas i januari. Mycket tydde på att det skulle bli Maria Leisner. Situationen uppfattades av många inom folkpartiet mer som en mardröm än en dröm.

Ian Wachtmeister, Ny Demokrati hade också tröttnat på politiken men han övertalades att ställa upp ännu en gång. Showbusiness och turné var trots allt lockande.

Gudrun Schyman som efterträdde Lars Werner 1993 hade däremot lyckats bra med partiets nya inriktning på kvinnliga anställda inom offentliga sektorn och EU-motståndet. Miljöpartiet hade försvunnit ur riksdagen 1991, men EU-omröstningen hade gett partiet ny betydande uppmärksamhet.

Men vem skulle ta över efter Ingvar Carlsson? Det fanns ingen given kandidat. Jan Nygren hade väl ansetts vara en tänkbar påläggskalv, men ålder och visst engagemang i samband med Estonia gjorde att han inte kom i fråga. För socialdemokraterna gällde det att hålla kvar sin image av ett självklart regeringsparti och det krävde en erfaren partiledare. Detta krav var nu större än någonsin. De katastrofala ekonomiska misslyckandena 1990-91, regeringsförlusten i 1991 års val och den onödiga inblandningen i Estoniaskandalen och förlusten i EU-omröstningen fanns i bakgrunden trots de stora valframgångarna 1994.

Var fanns trygga socialdemokrater av den gamla skolan? Svaret var utanför Stockholm bland kretsen av vana, ärrade kommunalpolitiker. Göteborg kunde ställa upp med två: Göran Johansson och Sven Hulterström som båda hade ett bra förflutet som kommunalråd.

Hulterström hade dessutom varit kommunikationsminister 1988-1991. Göran Johansson var mer folklig och många hade hellre sett honom som partiledare men Sven Hulterströms lugna sätt och erfarenhet var heller inte till nackdel. Till nackdel var att han satt i partiets valberedning men saken fick ordnas på ett praktiskt sätt.

Till Hulterströms fördel talade också hans regeringserfarenhet och riksdagsplats. Ingen av kandidaterna trivdes i Stockholm, men Göran Johansson var bättre på att säga nej än Sven Hulterström.

Den enighet som alla hoppades på var dock skenbar. Den elaka men högt uppskattade pressrösten ”Tysta Mari” hade mycket att förtälja i sin spalt i DN. Hon hade hört det viskas att Sven Hulterström inte var ett särskilt populärt namn, framförallt inte bland den kommande generationen av yngre karriärsugna politiker. Viskningarna gällde allt från att han var en svag beslutsfattare till att han som statsråd missbrukat sitt ”statliga” kontokort för privata inköp och restaurangbesök och det var synder som inte kunde accepteras i en tid, med moralisk upprustning som ett måste bland politikerna.

Men så tystnade plötsligt ”Tysta Mari”. Rapporter om kritiska viskningar försvann, medan partiets stöd för Hulterström både i storstads- och landsortspressen tycktes öka. Som kvitto på denna utveckling kom så ”Tysta Maris” slutliga avslöjanden om hörsägner om den socialdemokratiska maktstriden och viskningskampanjen.

”Tysta Mari” hade erfarit att Göran Johansson blivit ”störtförbannad” och haft ett öppenhjärtigt samtal, nästan i stalinistisk anda med en f d minister från Katrineholm och kretsen av hans anhängare. Den före detta hade fått höra att han borde trampa omkring försiktigt med tanke på det minst sagt usla renommé han hade bland landets lärare. Det var en yrkesgrupp som tidigare tillhört socialdemokraternas trognaste väljare men det hade ”en del” lyckats ändra på. Viskningskampanjer var inget för socialdemokrater och vi från Göteborg har inget till övers för sådana later och så slutade avbasningen - allt enligt Tysta Mari och hennes anonyma källor - ”Nu tiger ni ungtuppar. Annars får ni söka efter er politiska framtid ute i någon liten kommun eller varför inte i kyrkan.”

Göran Johansson brukade få som han ville och det fick han också nu. Allt blev lugn, frid och fröjd inom det stora partiet och Hulterström utsågs av VU och partistyrelsen att ta ansvaret för partiet i valrörelsen.

De två största, men skadeskjutna partierna, hade fått var sin göteborgare som ”tillförordnade” partiledare för tiden räckte inte till för extra kongress eller stämma. De två nya ”extra” partiledarna som skulle leda det ”extra”valet hade dock mycket olika bakgrund. Men det göteborgska påbrået skulle visa sig ha större betydelse än någon räknat med Den speciella ”göteborgsandan” var känd som en politisk realitet. I Göteborg försökte man hålla någorlunda goda kontakter över blockgränsen. I Stockholm fanns mycket litet kvar av en äldre tids samarbetsanda.

Denna skillnad skulle prägla extravalet!


Extravalet

Extravalet hade kommit som en blixt från klar himmel. Partikassorna var tomma och valförberedelserna lika med noll. Att damma av valretoriken och ta fram affischerna från september 1994 visade sig mindre välbetänkt åtminstone för (s) och (m). Det första som krävdes av de två partierna var att någorlunda hedersamt desarmera Estonia-skandalen.


Estonia
En ordentlig, oberoende utredning, kommission, var en nödvändighet. Detta föreslog Sven Hulterström vid en första kontakt och Lars Tobison instämde snabbt. Det bästa vore att utse internationella sakkunniga utredare. Givetvis skulle alla partier få möjlighet att påverka kommissionens direktiv och sammansättning liksom representanter för de anhöriga. Tillsättningen av kommissionen borde dock anstå till efter valet även om kommunikations- och utrikesdepartementen skulle börja förberedelsearbetet. Utrikesdepartementets roll berodde på att tre olika länder berördes.


1994 års valrörelse och därefter
1994 års valrörelse hade handlat om de borgerligas misslyckade regeringspolitik. Ur socialdemokratisk synpunkt var arbetslöshet och urholkade statsfinanser borgarnas fel. Deras historieskrivningen hade aldrig gått längre tillbaka än till 1991. De borgerliga hade försökt föra in 1980-talet i debatten, men misslyckats.

Efter valet september 1994 hade ekonom-historikern, professor Johan Myhrman bok ”Hur Sverige blev rikt”. börjat uppmärksammas trots ny regering och Estoniaskandalen. I boken behandlade ju ett brännbart politiskt ämne som låg nära i tiden, nämligen den akuta ekonomiska kris som började 1990 och som 1992 blev lika djup som depressionen på 1930-talet.

Hans T:son Söderström som inspirerat Carl Bildt, Bengt Westerberg och Ann Wibble när det gällde den borgerliga normpolitiken, började omvärdera sina egna råd. Det skedde först i samband med hans studier av Finlands ekonomiska kris. Han fann att försök att svälta sig ur en skulddeflationskris inte har utsikter att lyckas. Han föreslog också i föredrag 1993 att Finland borde välja en mer expansiv väg ur krisen. Detta väckte stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom Finland framställts som en viktig förebild för Sverige. Det fanns en del som drog slutsatsen att han också ville ha en mer expansiv politik i Sverige men att han aktade sig för att säga det rakt ut.

Hans T:son Söderström kom senare igen till sina Finlandsstudier. Det ha sa var omstörtande. Finanspolitiska åtstramningar som bedrevs med stor kraft och beslutsamhet skulle ge bestående skador på sysselsättningen! Söderströms analyser av Finlands kris och realräntekrisen i Sverige publicerades sedan i boken ”Normer och ekonomisk politik” SNS 1996.

Lars Tobison diskuterade rent informellt Söderströms synpunkter med Hulterström och nationalekonomen Villy Bergström och en försiktig samsyn började växa fram att finanspolitiskt sparande inte var den primära uppgiften just nu för en svensk regering. Att skuldsanera den privata sektorn efter den våldsamma realräntechocken var betydligt mer överhängande. Först när vi fått en finansiellt starkare privat sektor kunde investeringar, produktion, konsumtion och sysselsättning återhämta sig. Det var viktigt att den svenska ekonomins tillfrisknande inte fick ett onödigt utdraget förlopp.

Myhrman som var aktuell på en rad seminarier efter EU-valet hade en något annan betoning när det gällde Sveriges kris. 1990-talets problem har gamla och djupa rötter, framhöll han. Realräntechocken var mer att betrakta som en slutpunkt. De politiska missgreppen grundlades på 1970-talet för att sedan döljas av rekorddevalveringen 1982. Men det som är dolt i snö kommer upp i tö och det gällde i hög grad de många svenska strukturfelen. En dåligt genomförd avreglering av kreditmarknaden spädde på problemen som tillsammans skapade realräntekrisen.

Vad den innebar och hur den skulle kunna bemästras förstod vare sig socialdemokraterna eller borgarna. I stället förvärrade moderaterna och folkpartiets de svenska finans- och arbetsmarknadspolitiska problemen genom sin orubbliga normpolitik med fast växelkurs. Hjälpen kom - fast politikerna insåg det inte - när de utländska valutamarknaderna tvingade Sverige att överge knytningen till ECU-n och införa en flytande växelkurs. Storbritannien hade gjort samma erfarenhet av den fasta växelkursen och knytningen till ERM. Skillnaden var att Storbritanniens finansminister Lamont upplevde sin lyckligaste dag, när punder fick flyta fritt. Det var första gången på länge han sjöng högt och ljudligt i badet, har han berättat senare. Hade Ann Wibble sett på den rörliga växelkursen som sin kollega i England hade antagligen den svenska politiken lett till samma snabba återhämtning som i Storbritannien.

Men händelserna i Sverige i november 1992 uppfattades som en ekonomisk härdsmälta. Katastrofen ansågs ligga nära. När kronan väl blivit flytande började visserligen en del ekonomer helt ändra mening om fast och rörlig valuta. Men så kom nya recept - stram penningpolitik och bekämpning av budgetunderskottet framförallt.

Det fanns dock några få avvikande ekonomer som ordinerade helt motsatt medicin - finanspolitiska stimulanser, inte minst genom skattesänkningar. T:son Söderström tycktes tillhöra det lägret.

Sven Hulterström och Lars Tobison började i all tysthet granska alla råd som ekonomer och finansanalytiker hade utfärdat och de gnagdes av tvivel. Hur kunde namnkunniga ekonomer vända från en ytterlighetsståndpunkt till en annan - från fast växelkurs som den enda absoluta normen till total laissez-faire. I sitt stilla sinne började de två undra om inte det svenska politiska etablissemanget alltför mycket lyssnat till trosvissa charlataner.

Oberoende av varandra fann de att det enda rätta var att i valrörelsen försöka förklara varför det gått som det gått och att erkänna politiska misstag. Samtidigt såg de också hoppfulla ekonomiska tecken. Inflationen var låg och den flytande kronan tycktes fungera bra.

T:son Söderströms förenklade förklaring var att den offentliga sektorn vid krisens början inte hade någon nettoskuld och att det egna kapitalet ungefär motsvarade sektorns realtillgångar, ca 1 300 miljarder. Det innebar att Sverige tillsammans med Norge och Finland vid den tiden hade bland de starkaste balansräkningarna inom OECD. Vad skulle hända om statsskulden ökade med 1 000 miljarder, innan den privata sekttorn kom i balans, frågade T:son Söderström. Då skulle den offentliga sektorns realtillgångar vara 300 miljoner om inte statens tillgångar hade minskat i värde. En mer realistisk bild var kanske att hela den offentliga sektorns sparande utplånats. Kunde en sådan åderlåtning av den offentliga sektorn fungera? Det finns inget svar på den frågan, varför Söderström vände något på resonemanget. Han jämförde de svenska förhållandena med dem i andra OECD-länder.

Sverige låg visserligen vid mitten av 1990-talet sämst till när det gällde bruttoskulden för den offentliga sektorn. Men är verkligen bruttoskulden ett relevant mått? Bör man inte i stället se på den offentliga nettoskulden? Då låg Sverige förhållandevis väl till. Storbritannien, Tyskland och USA hade en något sämre ställning. Söderströms resonemang ledde till några konstateranden. Det är fel att tro att statens budgetunderskott har varit huvudorsaken till 1990-talskrisen och det är också fel att tro att förhållandena varit bättre om statsskulden inte fått öka så snabbt. Detta var radikala synpunkter. Hela etablissemanget - regering, riksdag, riksbank, media, utlandet och IMF - ansåg att den snabba ökningen av budgetunderskotttet låg bakom krisen. Men orsakerna till krisen var andra:

Den privata sektorns snabba skuldsättning i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ursprunget till problemen. När sedan de privata skulderna flyttades över till den offentliga sektorn kom det snabbt växande budgetunderskottet. Men samtidigt kom vissa ljusare signaler. Exportöverskotten ökade snabbt, vilket minskande de utländska skulderna. Att den offentliga sektorn temporärt tog över en del av den privata sektorns skulder var antagligen till fördel - skadeverkningarna på produktion och arbetsmarknad genom stigande och/eller bestående arbetslöshet kunde begränsas.

Sammanfattningsvis konstaterade Söderström att problemet med budgetunderskottet inte borde uppfattas som det primära strukturfelet. Visst kommer smärtsamma nedskärningar inom den offentliga verksamheten att krävas. Men de långsiktiga problemen löses bäst utan ”panikåtgärder”. Att hela tiden titta på budgetunderskottet skapar en kortsiktig politik.

Både Hulterström och Tobison började tänka om och förklarade för väljarna att det första steget i saneringen var att åstadkomma en skuldsanering i den privata sektorn, så att investeringar, konsumtion och produktion skulle kunna hämta sig. Man fick ta ökad skuldsättning i den offentliga sektorn men det skulle inte uppfattas som ett oöverstigligt hot.

Nu kom väljarnas och journalisternas frågor. Men detta var ju HOTET i 1994 års val? Och så förvandlades valrörelsen till en intressant lektion om statens bruttoskuld, nettoskuld och vad dessa mått innebar och hur Sveriges skuldsituation såg ut i förhållande till USAs, Storbritanniens, Tysklands, Italiens och Belgiens.

Hulterström-Tobison uppfattades mer som intressanta lärare än som partiledare som slog argument i huvudet på varandra. Det var en förvånande, men också charmerande, valrörelse.

Argumenten från de två största partierna gick in i varandra. Tobison konstaterade med stor trovärdighet och pondus att budgetunderskottet inte var Sveriges stora problem. Politiken måste i stället inriktas på större flexibilitet och en smidigare arbetsmarknadspolitik och bättre förhållande för framförallt nyföretagandet. Hulterström betonade med samma pondus vikten av att klara av sysselsättningsproblemen och det krävde bättre förhållanden inom servicesektorn och kanske t o m en försiktig ny syn på omsorg och vård.

En principöverenskommelse om att reformera ATP fanns redan mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna men pensionsfrågan hade dolts under valrörelsen 1994. Nu var politikerna betydligt mer frimodiga och ärliga och man gav sig tid att förklara hur pensionerna skulle beröras och varför en förändring var nödvändig.

Hur såg man på nejet till EU? Inte heller här kom ”domedagspredikningar”. Eventuella problem kunde bemästras med en klok ekonomisk politik och vissa fördelar fanns det med ”utanförståendet”. Sverige hade genomfört en besvärlig av jordbruket med bra resultat. Nejet till EU-medlemskap betydde att vi inte behövde riva upp jordbruksreformen, som kostat så stora ansträngningar.

Valdagen kom snabbt efter en rekordkort valrörelse. Det gav både stora överraskningar och mindre förändringar än vad de politiska analytikerna hade förutspått.


Till Del 4

Del 2: Ett politiskt haveri (29/03 2005)

Till Del 1



DEL 2


EN FÖRLISNING OCH ETT POLITISKT HAVERI

Låt oss börja med ett axiom - Estoniaolyckan har aldrig blivit tillfredsställande utredd. I den här historien har vi därför föreställt oss en annan bakgrund och orsak till katastrofen än den officiella olycksorsaken. Vi beskriver dessutom skeendet och olika tänkta händelser kring olykan ”inifrån” för att göra skildringen mer läsvärd. Läsaren bör dock lägga märke till att ”utifrån” hade händelserna sett likadana ut som i verkligheten ända tills ytterligare en olycka inträffade.


Ett fartyg förliser

Natten den 28:e september 1994 sjönk passagerar- och bilfärjan M/S Estonia på resa från Tallin till Stockholm. Olyckan orsakades av en kollision mellan Estonia och en container som flöt i hennes färdväg och som inte observerats på grund av den hårda sjögången. Containern träffade bogvisiret och följde sedan med längs Estonias skrov och slog av en stabilisatorfena på styrbordssida vilket orsakade en reva i skrovet under vattenlinjen. Det resulterande läckaget upptäcktes ganska snart av besättningen. Länspumpar startades och andre kapten som var högste befäl på bryggan vid tillfället slog om strömbrytarna som aktiverade stängning av dörrarna mellan de vattentäta avdelningarna. Det sistnämnda var en ovanlig åtgärd; passagerarfartyg som går i trad i öppen sjö måste alltid segla med stängda vattentäta skott. Det var bara en av de avvikelser från gällande sjösäkerhetsreglemente som gällde på Estonia. Faktum var att underhåll och rutiner ombord var så undermåliga att inspektörer från svenska sjöfartsverket klassat henne som icke sjövärdig så sent som eftermiddagen innan hon seglade från Tallin. Ledningen för sjöfartsverket i Sverige hade ändå gett henne klartecken för denna resa. Varför?


Hemlig last

M/S Estonia hade trafikerat rutten mellan Stockholm och Tallin sedan 1993. Under större delen av denna tid hade hon gjorts tillgänglig för svenska försvaret för smuggling av militärteknisk utrustning från det sönderfallande sovjetiska imperiet. Just denna resa skulle en mycket viktig last transporteras med Estonia; en radar- och stridsledningsenhet som svenska försvaret och svensk försvarsteknisk industri hade arbetat länge för att komma över. Inom både estniskt och svenskt underrättelseväsende befarades det att ryska intressen skulle göra sitt yttersta för att förhindra att denna utrustning skulle hamna i utländska händer. Det hade till och med förekommit rykten om sabotageplaner mot Estonia, och därför vågade man inte fördröja transporten. Den 27:e september kördes radarutrustningen lastad i två lastbilar och eskorterad av estnisk militär ombord på färjan.

På grund av den ovanliga lasten och risken för sabotage hade Estonias kapten, Arvo Andresson, vidtagit vissa speciella säkerhetsåtgärder. Bland annat hade han strax efter det att Estonia lagt ut från kaj låtit stänga ett antal av skottdörrarna. Tyvärr hade andre kapten aldrig blivit underrättad om detta. När han nu helt enligt de instruktioner som gällde för Estonia, slog om strömbrytarna så stängde han inte alla dörrarna utan öppnade en del av dem. En stor del av det undre däcket kunde därför fyllas med vatten och Estonia började sjunka.

Få av de cirka tusen passagerarna kunde ta sig upp på däck och lämna den sjunkande båten. Dödsfall orsakades dessutom av den undermåliga livräddningsutrustningen som inte kunde skydda de överlevande vare sig mot drunkning eller mot kyla. Trots ett heroiskt räddningsarbete under natten och tidiga morgontimmar kunde knappt 150 passagerare räddas.


Nyheten når Stockholm

När SÄPO kontaktade statsministern kvart över två på natten med beskedet om Estonias förlisning så kände man inte till orsakerna till haveriet. Det snabba förloppet gjorde att sabotage inte kunde uteslutas. Det fanns alltså en hel del för statsminister Carl Bildt att begrunda dessa tidiga morgontimmar. Om det visade sig att Estonia hade sänkts av en utländsk säkerhetstjänst på grund av sin last skulle ansvaret falla tungt på de myndigheter som tillåtit Estonia att smuggla militär utrustning och då ytterst också på regeringschefen själv. Alla visste att han hade varit djupt engagerad och väl informerad om det mesta som gällde säkerhetspolitik, försvarspolitik och utrikespolitik, det vill säga de områden som han alltid varit intresserad av. Estonias haveri kunde innebära risk för ett abrupt slut på Bildts politiska bana. Hans tidigare så lyckosamma karriär hade ju dessutom nyligen stött på motgång, då den borgerliga regeringskoalitionen hade förlorat det just genomförda valet. Men det fanns andra problem att fundera över. Sveriges förhållande till främmande makt skulle kunna rubbas kraftigt. Ja, hela den politik som man hade fört gentemot de numera fria staterna i Baltikum kunde gå i stöpet. Det var ju det kraftiga engagemanget för de baltiska staterna som hade varit både förevändning och orsak till den EG-vänliga politik som numera omfattades av alla de stora riksdagspartierna. I och med att folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU stod för dörren riskerade även denna hörnsten i Bildts politik att omintetgöras. En Estoniaskandal beroende på politiska misstag och felaktigt hanterande av myndigheter med förluster av hundratals människoliv skulle med all säkerhet få svenska folket att rösta nej till EU.

Det var just dessa problem som innebar både ett memento och en ljuspunkt. Den nytillträdande statsministern Ingvar Carlsson hyste ingen större vänskap för Carl Bildt. Dessutom fanns det anledning att misstänka att han gärna skulle ge igen för gammal ost. Carlsson hade ju själv varit inblandad i en smugglingshärva i samband med Ebbe Carlsson affären. Den skandalen hade varit nära att kosta honom hans politiska karriär och moderaterna hade varit pådrivande när det gällde att utkräva politiskt ansvar. KU-förhören med Anders Björck innehöll några ögonblick som Carlsson för alltid ville glömma.

Det fanns med andra ord ingen anledning för Bildt att förvänta sig hjälp från Carlssons sida. Men skulle Carlsson vilja ta över regeringsmakten i en situation där Sveriges förhållande till Ryssland skulle vara värre än till och med under Catalina affären? Inte heller skulle han vilja börja sin regeringsperiod med att förlora en viktig folkomröstning.

Det fanns alltså möjligheter för Carl Bildt om att komma överens med Ingvar Carlsson om hur haveriet skulle hanteras. Det första samtalet dem emellan som ägde rum på morgonen den 28:e avlöpte till och med bättre än Bildt kunnat förvänta sig. Eller som Carlsson själv uttryckte det i en intervju strax innan skandalens vågor började torna upp sig: ”Jag tror aldrig jag och Carl Bildt var oeniga i några beslut gällande Estonia”.


Hur förlisningen skulle handläggas

Under det här hektiska första dygnet lät Bildt bilda en krisgrupp bestående av ett flertal av ministrarna i den avgående regeringen samt några av Bildts egna ”rörmokare” eller ”krishanterare”. Efter att på detta sätt säkrat hemmafronterna begav sig så Carl Bildt till Åland för att träffa Finlands och Estlands statsministrar. Alla regeringscheferna var överens om att det fanns anledning att vara sparsamma med vad man befarade vara sanningen om orsakerna till Estonias förlisning. Den estniske statsministerns enda förbehåll var att kritik inte fick riktas mot Estland och de estniska sjömännen. Även om detta förbehåll initialt upplevdes som en besvärande omständighet insåg Bildt och hans medarbetare ganska snart att esternas krav skulle komma att fungera som en utomordentlig täckmantel. Alla konstigheter i samband med den framtida utredningen skulle kunna tillskrivas en överdriven svensk altruism gentemot ett fattigt och nyligen befriat grannland.

Två konkreta beslut blev resultatet av Ålandsmötet. Eftersom förlisningen hade ägt rum på internationellt vatten och Estonia drivits av ett estniskt rederi hade inte Statens Haverikommission behörighet att utreda olyckan. Istället tillsattes en internationell haverikommission som skulle kunna arbeta under sekretess och utan öppen kommunikation med utländsk expertis. På så sätt undvek man också behovet att hålla ett offentligt sjöförhör.

Dessutom övertygade man varandra om den mest troliga olycksorsaken. Ett antal tidigare färjekatastrofer hade orsakats av att vatten hade läckt in genom öppna bogportar. Teorin att Estonias bogvisir varit för klent och lossnat i den hårda sjögången vann tilltro. Att en sådan olycka skulle lett till en omedelbar kapsejsning men inte någon förlisning var något man förbisåg eller inte förstod. När statsministrarna sent omsider blev upplysta om detta, såg man dock inte detta som ett allvarligt dilemma, eftersom man räknade med att ha tillgång till ett stort antal experter som med rätt incitament skulle kunna fås att förklara den omständigheten.

De följande dagarna skrev tidningarna om bogvisirets klena låsanordning. Vittnesredogörelserna från överlevande handlade främst om de hemska timmarna i vattnet i väntan på räddning. Vissa artiklar baserade på vittnesmål som motsade den officiella historiken tonades ner av försiktiga chefredaktörer och tillskrevs vittnenas chocktillstånd.

Det fanns därför all anledning att tro att den officiella olycksorsaken skulle uppfattats som den korrekta historieskrivningen. Men då, bara några dagar senare, inträffade ännu en olycka.


Ytterligare en olycka och följderna

Estonias vrak lokaliserades av den finska kustbevakningen på morgonen den 30:e september. Den första undersökningen av vraket visade att bogvisiret satt kvar i fören. Det blev därför nödvändigt att i all hemlighet låta avlägsna visiret för att inte den officiella olycksorsaken skulle omintetgöras. Svenska marinen fick uppdraget.

Om olyckan hade hänt några år tidigare så hade marinen haft goda resurser för en sådan uppgift. Men det gamla dykerifartyget Belos hade avrustats. Marinens nya dykerifartyg låg på varv för omfattande renoveringsarbete. Det saknades således dykkapacitet med vilka undersökningarna kunde genomföras i enlighet med gängse djupdykningsmetoder. Istället utnyttjades frisimmande dykare som andades komprimerad luft. Problemet med att andas luft på det djup det var frågan om, mellan 55 och 80 meters djup, är att luften blir berusande, vilket lätt leder till att även erfarna dykare gör misstag. Detta hände också. Den 2:e september utlöstes en sprängladdning för tidigt. Två dykare var i vattnet och skadades allvarligt. Skadorna var så komplicerade att de inte kunde behandlas vid någon av marinens tryckkammare utan dykarna fick flygas med helikopter till Karolinska sjukhuset -KS - i Stockholm.

Även i vanliga fall är ju dykolyckor sensationella nyheter. Vid det här tillfället var det naturligtvis ännu mer intressant. Journalisterna flockades till KS. Nyheten att dykarna hade varit nere på Estonia spreds snabbt. ”Krishanterarna” fick sättas i arbete. Dementier skedde i Rapports direktsändning och tidningarnas förstasidor sattes om. Men två dagar efter olyckan avled den svårast skadade dykaren. Några journalister råkade finnas i närenheten när brodern till den förolyckade dykaren fick dödsbeskedet. Han hade själv tjänstgjort som röjdykare i marinen och hade fått information om olyckan av tidigare kollegor. I förtvivlan och ilska över förlusten av sin yngre broder anklagade han nu marinen för att ha mörklagt den egentliga olycksorsaken. De flesta journalister hade inte möjligheter att skriva om frågan – etermedierna kände outtalade krav på tystnad högt uppifrån och det gjorde också de stora dagstidnigarna. Det fanns emellertid två relativt oberoende medier, Finanstidningen och det i England baserade TV3.

Knut Carlqvist i Finanstidningen vågade stå emot det tryck som riktades mot honom och tidningen och skrev ett antal artiklar om de hemliga dykningarna på Estonia. TV3:s ställningstagande kom något senare. TV-kanalen hade ju aldrig varit känd som en seriös nyhetskanal men Jan Stenbeck som hade tagit det ovanliga steget att ringa sin syster Margareta af Ugglas, utrikesminister i den just avgångna borgerliga regeringen, bestämde att man skulle driva Estonia affären hårt. Malisen antydde att Stenbecks engagemang snarare berodde på vad systern trodde sig ha hemlighållit för honom än vad hon hade sagt. I vilket fall som helst, under oktober och november sände TV 3 ett flertal program som kritiserade handläggningen av Estoniautredningen. Framför allt riktades mycket skarp kritik mot det faktum att man inte tänkte hålla ett offentligt sjöförhör.

Internet hade inte slagit igenom fullt ut men mycket av den information som inte förmedlades av en dagspress som ålagt sig självcensur började spridas via olika så kallade ”bulletin boards” eller BBSer. Den granskande funktion som media inte tycktes upprätthålla började nu medborgarna ta på sig. I och med att det pågick en valrörelse var politikerna tvungna att än en gång konfronteras med ”folket”.


Smugglingen avslöjas

Slutet av EU valrörelsen blev en pärs för Carl Bildt. Han ansattes hela tiden med frågor om Estoniaolyckan. Kulmen kom en vecka innan valdagen då Finanstidningen publicerade en intervju med en tjänsteman från ett företag som bl a arbetade med militär elektronik och som erkände att man tagit emot rysk militärteknik som smugglats på Estonia. Den avslutande veckan innan folkomröstningen handlade nästan enbart om Sverige verkligen var på väg att överge sin neutralitetspolitik och om inte detta var en av orsakerna till att nästan 500 svenskar drunknat. I den stora TV debatten före valet var Ingvar Carlsson och Carl Bildt visserligen på samma sida, men Carlsson gjorde sitt bästa för att hålla distans mot Bildt. Resultatet var förödande för ja sidan.


... många politiska efterspel

Den 13:e november röstade svenskarna med överväldigande majoritet mot ett EU-medlemskap (58% – 37%). Två dagar senare avgick Carl Bildt som partiledare för moderata samlingspartiet.

Det var ett hårt slag för ett politiskt parti som visserligen hade gått framåt något i det senaste valet, men som nu inom en period av två månader hade förlorat regeringsmakten, en folkomröstning och sin populäre partiledare. Partistyrelsen bestämde sig för att hålla en extraordinär partistämma i mars för att utse en ny partiledare. Anledningen till den långa interimsperioden var att ett antal av de män som stått Bildt närmast behövde tid för att förstärka sitt personliga stöd bland partiets medlemmar.

Kommunikationsminister Ines Uusman och Ingvar Carlsson lovade nu en fullständig utredning om Estonias förlisning och hoppades därmed att kunna avföra Estonia från den aktuella dagordningen. Men så blev de inte. Avslöjandena om Estoniaaffären fortsatte i en aldrig sinande ström.

Finanstidningen kunde redovisa att det norska dykeriföretaget Stolt-Comex-Seaway bara dagar efter förlisningen hade erbjudit sig att bärga kropparna för självkostnadspris, ca 3,5 miljoner kronor. För dykeriundersökningarna av vraket som skulle genomföras i december hade staten istället anlitat ett annat företag, Rockwater, som begärde mer än dubbelt så mycket för att endast göra inspektionsdykningar.

Svenska Dagbladet som efter Bildts avgång åter tagit undersökande journalistik till heders följde upp med två viktiga scoop; dels att hamnstatsprotokollet hade förfalskats för att dölja den kritik som riktats mot Estonias sjövärdighet av de svenska inspektörerna, dels att UD hade agerat i all hemlighet för att få esterna att lämna ifrån sig ordförandeskapet i haverikommissionen till Sverige.

Efter nästan tre månaders utredande bestämde regeringarna i Finland, Estland och Sverige att inte bärga Estonia. Den 15:e december förklarade Ingvar Carlsson och Carl Bildt i Riksdagen att beslutet enbart grundades på etiska överväganden. Naturligtvis nämndes inte SvDs uppgifter i plenisalen.

Samma dag avslöjade TV3 att dykare från svenska marinen i all hemlighet återigen hade deltagit i de just avslutade dykningarna på Estonia. Tydligen hade man bland annat haft i uppdrag att bärga en dokumentportfölj som tillhörde en rysk medborgare; en man som hette Alexander Voronin och som enligt TV3 var vapenhandlare.

Nästa dag och den följande veckan demonstrerade anhörigföreningen på Mynttorget utanför Riksdagen. Även tidigare obrottsligt lojala tidningar som de stora dagstidningarna började kritisera regeringen.

Tystnadens konformism började nu brytas till och med i Riksdagen. Det var inte längre bara de vanliga dissidenterna som kritiserade sina respektive partiledningar. Inom varje parti bildades enklaver av riksdagsledamöter som krävde offentliga förhör om Estonia. Regeringen hotades med misstroendevotum om man inte tillät en extra debatt om Estonia.

Till Del 3

OM OM INTE VARIT

Introduktion


Det finns inte ett enda sätt att laga en omelett. Det finns inte heller en enda mall för en blogg. Det vore urbota tråkigt om bloggens variationer inte vore oändliga.

Bloggen uppfattas som modern och inne, följetongen som förlegad och ute. Varför inte kombinera det gamla och nya, bloggen och följetongen?

En konventionell blogg redogör för vad som verkligen hänt. Men varför inte också låta bloggen berätta om vad som kunde ha hänt om inte om ....

- Att en liten tuva kan välta ett stort lass, är en accepterad sanning. Konstigt nog är inte alternativ historia, det vill säga studier om vad som kunde hänt ”om inte tuvan kommit i vägen” lika accepterad. De inflytelserika motståndarna till ”om inte historia” är många. Förvånande? Inte alls. Alternativ historia kräver fantasi och tankens rörlighet Determinister från höger till vänster känner sig mer hemma i en värld beroende av högre makter, ödet, klasskampen, tron på den enda vägens politik etc.

En beprövad pedagogisk metod är ”learning by doing”. Vi försöker tillämpa den genom att visa ett exempel på tänkt, virtuell historia Vad kunde ha hänt om svenskarna totalt tappade sin tilltro till det politiska etablissemanget i samband med Estonias haveri? Om-inte-om-historia har mängder av variationer. Det är bara att fortsätta och leka själv.

Vår ”Om-inte-om” följetong har fem avsnitt. Första avsnittet kommer i dag (se nedan) och handlar om alternativ historia och sista avsnittet kommer på fredag. Varje nytt avsnitt kan läsas separat men också samlat. Det är bara att följa länkarna före och efter varje avsnitt.





DEL 1

AACHEN MEMORANDUM

Hade historikern och författaren Andrew Roberts och hans bok ”Aachen Memorandum” varit bestseller i Sverige 1994, hade Per Garhtons varningar för den ”europeiska superstaten” tagits på blodigt allvar och den svenska folkomröstningen om medlemskap i EG hade gett ett tydligt nej och inte ett knappt ja.

”Aachen memorandum” är på en gång en thriller, satir och framtidsskildring Den är välskriven, rolig och spännande och skulle ha kunnat bli lika populär som Harry Potter även om läsekretsen varit något äldre. Boken handlar om den korrupta och byråkratiska europeiska superstaten, som både eliminerat de gamla ländernas självständighet, suveränitet, och deras historiska arv. Jacques Delors står staty på det som förr var Trafalgar Square och har ersatt sjöhjälten Horatio Nelson. Nationalhjältar har ingen plats i framtidens EU och torget heter givetvis numera Delors Square. Det historiska sjöslaget, där den engelska flottan segrade över Frankrike har medvetet raderats ut ur engelsk historia. Det har varit ett viktigt EU-krav.

Hjälten i boken är Horatio Lestoq, överviktig akademiker från Oxford, en astmatisk intelligenssnobb och ”kroppsligt” feg, som har svårt att klara sig i en superstat som ser ned på kunskap och föraktar fetma och dålig hälsa. Hjältinnan är den vackra Cleo anställd i den hemliga polisen.

Av en ren händelse snubblar Lestoq på EU:s stora skandal. Hur Storbritannien men också Danmark, Nederländerna, Portugal och Sverige genom valfusk -av långt mer avancerat slag än det i Ukraina - kom att godkänna ”Aachen Memorandum”, dvs Europas Förenta Stater och dess konstitution. Godkännandet innebär att Europas gamla nationalstater försvann. Kvar blev ett stort antal nya europeiska regioner.

Andrew Roberts blev tidigt euroskeptiker och kritiserade den allt snabbare europeiska integrationen. Han insåg precis som Lord Salisbury 133 år tidigare, att om han skulle kunna få sina landsmän att se, frukta och bekämpa ett stort hot, i detta fall från EU-superstaten, måste han skriva en thriller, inte en politisk pamflett eller en lärd historisk artikel.

Roberts skrev en spännande, instruktiv rysare, som dessutom är rik på en rad detaljerade varningar om de kommande decenniernas politiska förhållanden.

Roberts målar upp en framtidsbild, som kännetecknas av virulent feminism, elektronisk övervakning och kontroll via videotelefon in i privatlivets intimaste detaljer. Den elektroniska posten står vidöppen för den ”nyfikna staten” och ständig positionsbestämning av bilar gör det omöjligt att undkomma överheten. I sista hand äger myndigheterna våra gener i kontrollmedlet framför alla - ett fullständigt PKU-register över varje EU-medborgare.

De styrandes kamp mot medborgarnas fetma, dåliga kondition och svaga fysik skildras också ingående. Dessa detaljer tillhör inte en gång science fiction i dag. En del är nämligen redan verklighet. Andra ingrepp i människors civila liv ligger redan på EU-byråkraternas ritbord. Har Andrew Roberts missat något, är det snabbheten i EU-statens utveckling. Händelserna i boken tilldrar sig nämligen först 2045 även om de ”reformer” som han tar upp kommit successivt sedan 2011.

Orwells ”1984” stärkte västländernas motstånd mot kommunismen under 1950-talet. ”Aachen Memorandum” borde ha varit euroskeptikernas motsvarighet redan i den svenska folkomröstningen 1994.

Vad hade hänt om någon svensk bokförläggare hade haft mer näsa för nyheter? Först och främst hade förläggaren kunnat gjort ett ekonomiskt klipp samtidigt som Sverige hade förblivit ett EES-land som Norge. Inte fy skam.

Aachen Memorandum ligger i gränsskiktet mellan science fiction och alternativ historia. Roberts senaste publikation, en antologi, är ett exempel på renodlad alternativ, tänkt, historia.


”What Might Have Been” - Alternativ Historia berättade av 12 ledande historiker

Andrew Roberts är historiker. Den senaste boken publicerades 2004 och den engelska titeln är ”What Might Have Been” - Imaginary History From Twelve Leading Historians. Roberts är redaktör och författare till bokens introduktion.

Tänkt historia, alternativ eller virtuell historia eller mer vardagligt ”Om inte-historia.” är inte endast en intellektuell lek. Tänkt historia har också som syfte att hjälpa oss att förstå olika skeenden och kanske till och med lära oss vad som gick ”historiskt fel eller rätt” och hur utomordentligt knappa de historiska marginalerna ofta varit.

För vissa historiker, exempelvis Carr, Thompson och Hobsbawm (alla tillhörande vänstern) är alternativ historia en avart, en historisk förlöpning. Detta är en naturlig marxistisk inställning. Marxism bygger ju på att människor handlar i enlighet med den förutbestämda dialektiska materialismen. Tillfälligheter eller en lycklig slump hör således inte hemma i den marxistiska världsbilden.

Dagens eurofederalister som längtar efter den europeiska superstaten har mycket gemensamt med gårdagens marxister. De är liksom marxisterna determinister. Målet ”ever closer union” är förutbestämt. Enstaka folkomröstningar kan inte få hindra superstatens framväxt. Slump och tillfälligheter måste elimineras.

För oss som har en mer flexibel syn på den politiska och historiska utvecklingen utgör däremot slump, tillfälligheter och tur viktiga inslag i livet - både i privatlivet, i människors vardagsliv och i politiken.

”Tur” men också målmedvetenhet och små detaljer kan i hög grad påverka det historiska skeendet. Roberts ger många exempel på detta. Vi lånar endast ett exempel från hans introduktion på hur en historisk ”småttighet” kan få avgörande betydelse för det världshistoriskas förloppet.

Engelsmännen lyckades framställa en ny metallegering vintern 1938/1939 som användes i propellrarna i deras Spitfires. Detta gjorde det brittiska jaktplanet snabbare än Hitlers Messerschmitt, tillräckligt för att ha en avgörande roll i ”slaget om Storbritannien”. Utan den nya legeringen, hade Hitler antagligen vunnit kriget i dess första skede!


”Om inte” - för inget är förutbestämt


”Om inte” bör ha en stor plats i historisk och politisk analys enligt Roberts, bl a därför att ”Om inte-historia” påminner oss om att ingen händelse eller utveckling är förutbestämd.

Vill vi lära oss något om beslutsfattande och olika händelsers dynamik bör vi studera alternativ historia. Den ger oss givetvis inte svar på hur vi ska handla i ett visst läge men de historiska studierna skapar ”historisk känsla”, som gör det lättare att se alternativa skeenden och framtida risker. Tänkt historia lär oss helt enkelt att arbeta med historiska fantasier.

Historiska studier blir ett drama, där vi bland annat granskar motsättningar, motiv, idéer och motstående ekonomiska och sociala kraftfält. Tänkt historia lär oss att se de viktiga vägskälen i beslutsfattandet och att det ”historiskt oundvikligt” inte existerar.

För många av oss är sättet att se på historien i perspektivet alternativ historia något avgörande nytt. Därför presenteras först några exempel med utgångspunkt från Andrew Roberts antologi.

Roberts har låtit Anne Somerset fundera över vad som skulle hänt om den Spanska Armadan segrat över England 1588. Vi hakar på hennes tankegångar men sätter in de historiska effekterna i ett svenskt perspektiv.

Simon Heffer ägnar sig åt en betydligt mer modern händelse, nämligen IRAs kraftiga bombattack mot Grand Hotell i Brighton den 13 oktober 1984, där det konservativa partiet just höll partikongress. Den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher skadades inte, men tänk om..

Även här försöker vi också komplettera med ett svenskt perspektiv.

Det tredje exemplet lånas också från Andrews antologi. Det handlar om presidentvalet i USA 2000. Hur hade världen sett ut om rollerna blivit ombytta, dvs om Al Gore hade vunnit istället för Bush? David Frum, tidigare talskrivare hos George W Bush presenterar sina tankar om detta. Hade en demokrat eller en person som tillhört den europeiska mediaklassen gjort motsvarande skildring, skulle vi se betydande skillnader i de alternativa historieskildringarna. Denna aspekt är viktig. En alternativ historieskildring får aldrig uppfattas som om den beskriver annat än tänkta händelser och tänkta reaktioner från i och för sig autentiska personer. Tänkt historia är ett tankeexperiment och får aldrig blandas samman med vad som verkligen, dokumenterat, har skett och vad de personer som var inblandade i de verkliga händelserna företog sig, vad de tänkte, vad de fruktade eller hur de reagerade.



Den segerrika spanska Armadan

Anne Somerset har när hon skrivit sin alternativa historia om den Spanska Armadan utgått från Francis Drakes bakgrund och liv. Han var inte enbart sjöhjälte. Han hade också levt ett liv som dådkraftig, fräck och girig pirat och han var en spelare till sin natur.

När Somerset skissar på en stor, tidig engelsk förlust i kampen mellan Filip II av Spanien och Elisabeth I i England ger hon Francis Drake ”skulden” för den engelska katastrofen, som bygger på en rad klart belagda händelser. Lord Amiralen Howard förirrade sig i dimman in bland den spanska flottans huvudstyrka den 1 augusti 1588. De spanska skeppen Rosario och San Salvador kolliderade och blev sjöodugliga. De förföljdes av enheter från den engelska flottan. Om Drake deltog i jakten och försöken att plundra Rosario är historiskt omtvistat, men den bristande kommunikationen mellan Drakes skepp och Lord Amiralens kunde ha blivit ödesdiger på det sätt som Somerset beskriver.

Engelska flottans flaggskepp och de två fartyg som skulle undsätta Howard övermannades liksom två andra fartyg som kom till Lord Amiralens undsättning i Somersets skildring. Engelsmännen förlorade ytterligare fartyg och den 7 augusti krävdes desperata åtgärder. De sände ”brinnande skepp” mot Armadan men misslyckades stoppa den på grund av stiltje. England kunde erövras snabbt. Elisabeth avsattes och halshöggs och landet blev återigen katolskt. Filip II var obesegrad.

Vad innebar detta för Englands och Europas utveckling. Somerset förutspår trots allt att engelsmännen skulle bevara sitt självförtroende och sin utvecklingskraft. Här kan vi tänka oss litet andra scenarios.

Europa blev katolskt. Den spanska kulturen och centralismen blev den förhärskande. De kalvinistiska holländarna omvändes och samma gällde de franska hugennotterna. Oväntat fördröjdes Hollands utveckling som handelsnation. De finansiella innovationerna som hade sitt ursprung i Nederländerna kom att försenas eller kom aldrig att utvecklas.

Ett så avlägset land som Sverige kom också att beröras. I vårt land pågick redan striden mellan de lutherska Vasarna och de katolska, Johan III och Sigismund. Den nya politiska situationen i Europa gav Johan och Sigismund ett maktövertag över den kung vi vant oss kalla Karl IX. Gustav II Adolf och drottning Kristina blev inga huvudaktörer i svensk historia.

Att effekterna skulle bli betydande även för Sverige är inte långsökt - effekterna fick långsiktiga följder genom den katolska kulturen men också genom införandet av det romersk-katolska rättssystemet och kontinentens centraliseringen.



Två modernare avsnitt - Heseltine och Al Gore som politiska ledare


Det var en sinkadus att Margaret Thatcher inte sprängdes i luften vid IRA-attentatet i Brighton 1984. Hade bomben placerats litet skickligare och varit en aning mer potent, hade dessutom större delen av Torypartiets ledande personer skadats svårt eller omkommit. Storbritannien hade stått inför en ledarskapskris av stora mått.


Premiärminister Michael Heseltine

En ledande politiker hade emellertid under alla omständigheter varit oberörd av olyckan, Michael Heseltine. Han hade nämligen befunnit sig i Rom på ett Natomöte. Det sargade konservativa partiet hade inga utsikter att genomföra en ”stoppa Heseltine-kampanj”, trots att alla visste att han skulle överge Margaret Thatchers marknadsinriktade politik, som hade börjat ge partiet politisk styrka. Heseltine blev premiärminister och började föra - som befarats - en politik som på många områden liknade Wilsons. Hans politiska uppfattning hade sedan tidigare många socialdemokratiska drag, bl a var han förespråkare för en aktiv näringspolitik. Endast Thatchers privatiseringspolitk lämnades orörd, men detta räckte inte för att hindra framväxten av tidigare statsfinansiella problem. Till detta kom att Heseltine, precis som Heath, som konservativ premiärminister, var mycket EG-vänlig. Det var således ur Heseltines synpunkt helt följdriktigt med en snabb anslutning till ERM. Detta skapade stor splittring inom regeringspartiet och efter nästa val kunde Kinnock ta över regeringsmakten.

Storbritanniens ekonomi försvagades och EG fick ännu en ekonomisk svag socialdemokratisk medlem.

För Sveriges del innebar det att de politiska impulser som vi fått från England uteblev och vår ekonomi fortsatte att utvecklas på det sätt som Kjell-Olof Feldt beskrev i sina memoarer. Carl Bildts mycket positiva inställning till EG kunde inte heller utvecklas till en livskraftig politik. Inte endast den snabbt växande arbetslösheten i Frankrike och Italien utan nu också i Storbritannien verkade avskräckande. Trots socialdemokraternas stora politiska misstag blev det inget regeringsskifte i Sverige 1991.


President Al Gore

Al Gore blev USAs president år 2000. De äldre väljarna i Florida hade inte förvirrats av presidentvalets tredje kandidat och hade inte heller haft svårt med Floridas valmaskiner, trots att många väljare var nykomlingar från New York.

När ”11 september 2001” inträffade var Al Gore president och hans grundläggande politiska värderingar var betydligt annorlunda än Bush´s.

Han var till sin natur en som ville blidka sina fiender - en ”apeacer”. Anfallet - för överfallet av Trade Center var ett fientligt anfall - skulle lösas inom FNs ram. Att rikta kritik mot Afghanistan och Irak var inte lämplig politik. Vad blev resultatet av Al Gores beslut? Fler terrordåd och Israel ställning blev allt mer prekär. Oljepriserna sköt i höjden och världsekonomin fick allt svårare att hämta sig. De alltmer sviktande finansmarknaderna skapade bankkriser. Arbetslösheten ökade snabbt även i USA. 1930-talets kris tycktes få en efterföljare år 2002. Alan Greenspan lämnade in sin avskedsansökan från Federal Reserv.


Alternativ historia och de verkliga politiska aktörerna

De ovanstående tre exemplen har här utformas på litet olika sätt. Det första är relativt detaljerat. Syftet med detta är att visa att det ofta är många olika faktorer med motsatta effekter, som kan påverka de verkliga historiska förloppen.

Den spanska armadan förlorade men det var ingen oundviklig förlust. Det två regenternas svagheter i form av försiktighet och ombytlighet tog delvis ut varandra. Problemen att föda manskapet på för den tiden mycket stora flottenheter skapade svåra krissituationer både för angripare och försvarare. Väder och vind betydde mycket för flottornas möjligheter att använda sina naturliga fördelar liksom befälhavarnas både goda och dåliga egenskaper. Det var knappa marginaler som gjorde att Filip II Armada besegrades. Med litet mer tur, med något bättre befälsföring och något litet fler misstag från den engelska motståndarnas sida hade förhållandena varit omvända.

De två modernare exemplen visar hur tillfälligheter kan skapa helt olika politik och politiska resultat. Här kommer ett lands ledare i blickpunkten - hans politiska men också ekonomiska värderingar och synsätt, intressen och personlighet.

Beskrivningarna av Heseltine och Al Gore får enbart uppfattas som en projektion, en lek med fantasin. Ingen vet hur den verkliga Michael Heseltine eller Al Gore skulle fungerat under de aktuella kritiska politiska förhållanden.

När vi nu i det följande bygger upp en svensk alternativ historieskildring är det också fråga om en ”tankelek” - det kan inte ofta nog betonas - för att visa att Sverige inte är bunden till att för evigt styras av socialdemokratiska minoritetsregeringar samt att Sverige inte med nödvändighet behöver ingå i ett integrerat EU.

Motsvarande diskussioner återfinns i många politiska pamfletter och i en rad seriösa politiska artiklar och statsvetenskaplig studier. Men - och här delar vi Lord Salisbury´s och Andrew Roberts syn på hur man kan påverka medborgarna - det krävs spänning, fantasi och en miljö, som läsaren känner igen. Det är därför verkliga politiker uppträder i tänkta fantasiroller. De bör absolut inte känna sig berörda och uppfatta skildringarna som kritik. Det är absolut inte syftet med vår tankelek - vår virtuella historia. Syftet är att visa hur vårt land kunde ha haft en helt annan politisk utveckling.

Den fortsatta framställningen kommer att domineras av ”om inte” historia men det i finns också drag av framtidsskildringar som närmar sig science fiction.


DEL 2


EN FÖRLISNING OCH ETT POLITISKT HAVERI

Låt oss börja med ett axiom - Estoniaolyckan har aldrig blivit tillfredsställande utredd. I den här historien har vi därför föreställt oss en annan bakgrund och orsak till katastrofen än den officiella olycksorsaken. Vi beskriver dessutom skeendet och olika tänkta händelser kring olykan ”inifrån” för att göra skildringen mer läsvärd. Läsaren bör dock lägga märke till att ”utifrån” hade händelserna sett likadana ut som i verkligheten ända tills ytterligare en olycka inträffade.


Ett fartyg förliser

Natten den 28:e september 1994 sjönk passagerar- och bilfärjan M/S Estonia på resa från Tallin till Stockholm. Olyckan orsakades av en kollision mellan Estonia och en container som flöt i hennes färdväg och som inte observerats på grund av den hårda sjögången. Containern träffade bogvisiret och följde sedan med längs Estonias skrov och slog av en stabilisatorfena på styrbordssida vilket orsakade en reva i skrovet under vattenlinjen. Det resulterande läckaget upptäcktes ganska snart av besättningen. Länspumpar startades och andre kapten som var högste befäl på bryggan vid tillfället slog om strömbrytarna som aktiverade stängning av dörrarna mellan de vattentäta avdelningarna. Det sistnämnda var en ovanlig åtgärd; passagerarfartyg som går i trad i öppen sjö måste alltid segla med stängda vattentäta skott. Det var bara en av de avvikelser från gällande sjösäkerhetsreglemente som gällde på Estonia. Faktum var att underhåll och rutiner ombord var så undermåliga att inspektörer från svenska sjöfartsverket klassat henne som icke sjövärdig så sent som eftermiddagen innan hon seglade från Tallin. Ledningen för sjöfartsverket i Sverige hade ändå gett henne klartecken för denna resa. Varför?


Hemlig last

M/S Estonia hade trafikerat rutten mellan Stockholm och Tallin sedan 1993. Under större delen av denna tid hade hon gjorts tillgänglig för svenska försvaret för smuggling av militärteknisk utrustning från det sönderfallande sovjetiska imperiet. Just denna resa skulle en mycket viktig last transporteras med Estonia; en radar- och stridsledningsenhet som svenska försvaret och svensk försvarsteknisk industri hade arbetat länge för att komma över. Inom både estniskt och svenskt underrättelseväsende befarades det att ryska intressen skulle göra sitt yttersta för att förhindra att denna utrustning skulle hamna i utländska händer. Det hade till och med förekommit rykten om sabotageplaner mot Estonia, och därför vågade man inte fördröja transporten. Den 27:e september kördes radarutrustningen lastad i två lastbilar och eskorterad av estnisk militär ombord på färjan.

På grund av den ovanliga lasten och risken för sabotage hade Estonias kapten, Arvo Andresson, vidtagit vissa speciella säkerhetsåtgärder. Bland annat hade han strax efter det att Estonia lagt ut från kaj låtit stänga ett antal av skottdörrarna. Tyvärr hade andre kapten aldrig blivit underrättad om detta. När han nu helt enligt de instruktioner som gällde för Estonia, slog om strömbrytarna så stängde han inte alla dörrarna utan öppnade en del av dem. En stor del av det undre däcket kunde därför fyllas med vatten och Estonia började sjunka.

Få av de cirka tusen passagerarna kunde ta sig upp på däck och lämna den sjunkande båten. Dödsfall orsakades dessutom av den undermåliga livräddningsutrustningen som inte kunde skydda de överlevande vare sig mot drunkning eller mot kyla. Trots ett heroiskt räddningsarbete under natten och tidiga morgontimmar kunde knappt 150 passagerare räddas.


Nyheten når Stockholm

När SÄPO kontaktade statsministern kvart över två på natten med beskedet om Estonias förlisning så kände man inte till orsakerna till haveriet. Det snabba förloppet gjorde att sabotage inte kunde uteslutas. Det fanns alltså en hel del för statsminister Carl Bildt att begrunda dessa tidiga morgontimmar. Om det visade sig att Estonia hade sänkts av en utländsk säkerhetstjänst på grund av sin last skulle ansvaret falla tungt på de myndigheter som tillåtit Estonia att smuggla militär utrustning och då ytterst också på regeringschefen själv. Alla visste att han hade varit djupt engagerad och väl informerad om det mesta som gällde säkerhetspolitik, försvarspolitik och utrikespolitik, det vill säga de områden som han alltid varit intresserad av. Estonias haveri kunde innebära risk för ett abrupt slut på Bildts politiska bana. Hans tidigare så lyckosamma karriär hade ju dessutom nyligen stött på motgång, då den borgerliga regeringskoalitionen hade förlorat det just genomförda valet. Men det fanns andra problem att fundera över. Sveriges förhållande till främmande makt skulle kunna rubbas kraftigt. Ja, hela den politik som man hade fört gentemot de numera fria staterna i Baltikum kunde gå i stöpet. Det var ju det kraftiga engagemanget för de baltiska staterna som hade varit både förevändning och orsak till den EG-vänliga politik som numera omfattades av alla de stora riksdagspartierna. I och med att folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU stod för dörren riskerade även denna hörnsten i Bildts politik att omintetgöras. En Estoniaskandal beroende på politiska misstag och felaktigt hanterande av myndigheter med förluster av hundratals människoliv skulle med all säkerhet få svenska folket att rösta nej till EU.

Det var just dessa problem som innebar både ett memento och en ljuspunkt. Den nytillträdande statsministern Ingvar Carlsson hyste ingen större vänskap för Carl Bildt. Dessutom fanns det anledning att misstänka att han gärna skulle ge igen för gammal ost. Carlsson hade ju själv varit inblandad i en smugglingshärva i samband med Ebbe Carlsson affären. Den skandalen hade varit nära att kosta honom hans politiska karriär och moderaterna hade varit pådrivande när det gällde att utkräva politiskt ansvar. KU-förhören med Anders Björck innehöll några ögonblick som Carlsson för alltid ville glömma.

Det fanns med andra ord ingen anledning för Bildt att förvänta sig hjälp från Carlssons sida. Men skulle Carlsson vilja ta över regeringsmakten i en situation där Sveriges förhållande till Ryssland skulle vara värre än till och med under Catalina affären? Inte heller skulle han vilja börja sin regeringsperiod med att förlora en viktig folkomröstning.

Det fanns alltså möjligheter för Carl Bildt om att komma överens med Ingvar Carlsson om hur haveriet skulle hanteras. Det första samtalet dem emellan som ägde rum på morgonen den 28:e avlöpte till och med bättre än Bildt kunnat förvänta sig. Eller som Carlsson själv uttryckte det i en intervju strax innan skandalens vågor började torna upp sig: ”Jag tror aldrig jag och Carl Bildt var oeniga i några beslut gällande Estonia”.



Hur förlisningen skulle handläggas

Under det här hektiska första dygnet lät Bildt bilda en krisgrupp bestående av ett flertal av ministrarna i den avgående regeringen samt några av Bildts egna ”rörmokare” eller ”krishanterare”. Efter att på detta sätt säkrat hemmafronterna begav sig så Carl Bildt till Åland för att träffa Finlands och Estlands statsministrar. Alla regeringscheferna var överens om att det fanns anledning att vara sparsamma med vad man befarade vara sanningen om orsakerna till Estonias förlisning. Den estniske statsministerns enda förbehåll var att kritik inte fick riktas mot Estland och de estniska sjömännen. Även om detta förbehåll initialt upplevdes som en besvärande omständighet insåg Bildt och hans medarbetare ganska snart att esternas krav skulle komma att fungera som en utomordentlig täckmantel. Alla konstigheter i samband med den framtida utredningen skulle kunna tillskrivas en överdriven svensk altruism gentemot ett fattigt och nyligen befriat grannland.

Två konkreta beslut blev resultatet av Ålandsmötet. Eftersom förlisningen hade ägt rum på internationellt vatten och Estonia drivits av ett estniskt rederi hade inte Statens Haverikommission behörighet att utreda olyckan. Istället tillsattes en internationell haverikommission som skulle kunna arbeta under sekretess och utan öppen kommunikation med utländsk expertis. På så sätt undvek man också behovet att hålla ett offentligt sjöförhör.

Dessutom övertygade man varandra om den mest troliga olycksorsaken. Ett antal tidigare färjekatastrofer hade orsakats av att vatten hade läckt in genom öppna bogportar. Teorin att Estonias bogvisir varit för klent och lossnat i den hårda sjögången vann tilltro. Att en sådan olycka skulle lett till en omedelbar kapsejsning men inte någon förlisning var något man förbisåg eller inte förstod. När statsministrarna sent omsider blev upplysta om detta, såg man dock inte detta som ett allvarligt dilemma, eftersom man räknade med att ha tillgång till ett stort antal experter som med rätt incitament skulle kunna fås att förklara den omständigheten.

De följande dagarna skrev tidningarna om bogvisirets klena låsanordning. Vittnesredogörelserna från överlevande handlade främst om de hemska timmarna i vattnet i väntan på räddning. Vissa artiklar baserade på vittnesmål som motsade den officiella historiken tonades ner av försiktiga chefredaktörer och tillskrevs vittnenas chocktillstånd.

Det fanns därför all anledning att tro att den officiella olycksorsaken skulle uppfattats som den korrekta historieskrivningen. Men då, bara några dagar senare, inträffade ännu en olycka.


Ytterligare en olycka och följderna

Estonias vrak lokaliserades av den finska kustbevakningen på morgonen den 30:e september. Den första undersökningen av vraket visade att bogvisiret satt kvar i fören. Det blev därför nödvändigt att i all hemlighet låta avlägsna visiret för att inte den officiella olycksorsaken skulle omintetgöras. Svenska marinen fick uppdraget.

Om olyckan hade hänt några år tidigare så hade marinen haft goda resurser för en sådan uppgift. Men det gamla dykerifartyget Belos hade avrustats. Marinens nya dykerifartyg låg på varv för omfattande renoveringsarbete. Det saknades således dykkapacitet med vilka undersökningarna kunde genomföras i enlighet med gängse djupdykningsmetoder. Istället utnyttjades frisimmande dykare som andades komprimerad luft. Problemet med att andas luft på det djup det var frågan om, mellan 55 och 80 meters djup, är att luften blir berusande, vilket lätt leder till att även erfarna dykare gör misstag. Detta hände också. Den 2:e september utlöstes en sprängladdning för tidigt. Två dykare var i vattnet och skadades allvarligt. Skadorna var så komplicerade att de inte kunde behandlas vid någon av marinens tryckkammare utan dykarna fick flygas med helikopter till Karolinska sjukhuset -KS - i Stockholm.

Även i vanliga fall är ju dykolyckor sensationella nyheter. Vid det här tillfället var det naturligtvis ännu mer intressant. Journalisterna flockades till KS. Nyheten att dykarna hade varit nere på Estonia spreds snabbt. ”Krishanterarna” fick sättas i arbete. Dementier skedde i Rapports direktsändning och tidningarnas förstasidor sattes om. Men två dagar efter olyckan avled den svårast skadade dykaren. Några journalister råkade finnas i närenheten när brodern till den förolyckade dykaren fick dödsbeskedet. Han hade själv tjänstgjort som röjdykare i marinen och hade fått information om olyckan av tidigare kollegor. I förtvivlan och ilska över förlusten av sin yngre broder anklagade han nu marinen för att ha mörklagt den egentliga olycksorsaken. De flesta journalister hade inte möjligheter att skriva om frågan – etermedierna kände outtalade krav på tystnad högt uppifrån och det gjorde också de stora dagstidnigarna. Det fanns emellertid två relativt oberoende medier, Finanstidningen och det i England baserade TV3.

Knut Carlqvist i Finanstidningen vågade stå emot det tryck som riktades mot honom och tidningen och skrev ett antal artiklar om de hemliga dykningarna på Estonia. TV3:s ställningstagande kom något senare. TV-kanalen hade ju aldrig varit känd som en seriös nyhetskanal men Jan Stenbeck som hade tagit det ovanliga steget att ringa sin syster Margareta af Ugglas, utrikesminister i den just avgångna borgerliga regeringen, bestämde att man skulle driva Estonia affären hårt. Malisen antydde att Stenbecks engagemang snarare berodde på vad systern trodde sig ha hemlighållit för honom än vad hon hade sagt. I vilket fall som helst, under oktober och november sände TV 3 ett flertal program som kritiserade handläggningen av Estoniautredningen. Framför allt riktades mycket skarp kritik mot det faktum att man inte tänkte hålla ett offentligt sjöförhör.

Internet hade inte slagit igenom fullt ut men mycket av den information som inte förmedlades av en dagspress som ålagt sig självcensur började spridas via olika så kallade ”bulletin boards” eller BBSer. Den granskande funktion som media inte tycktes upprätthålla började nu medborgarna ta på sig. I och med att det pågick en valrörelse var politikerna tvungna att än en gång konfronteras med ”folket”.


Smugglingen avslöjas

Slutet av EU valrörelsen blev en pärs för Carl Bildt. Han ansattes hela tiden med frågor om Estoniaolyckan. Kulmen kom en vecka innan valdagen då Finanstidningen publicerade en intervju med en tjänsteman från ett företag som bl a arbetade med militär elektronik och som erkände att man tagit emot rysk militärteknik som smugglats på Estonia. Den avslutande veckan innan folkomröstningen handlade nästan enbart om Sverige verkligen var på väg att överge sin neutralitetspolitik och om inte detta var en av orsakerna till att nästan 500 svenskar drunknat. I den stora TV debatten före valet var Ingvar Carlsson och Carl Bildt visserligen på samma sida, men Carlsson gjorde sitt bästa för att hålla distans mot Bildt. Resultatet var förödande för ja sidan.


... många politiska efterspel

Den 13:e november röstade svenskarna med överväldigande majoritet mot ett EU-medlemskap (58% – 37%). Två dagar senare avgick Carl Bildt som partiledare för moderata samlingspartiet.

Det var ett hårt slag för ett politiskt parti som visserligen hade gått framåt något i det senaste valet, men som nu inom en period av två månader hade förlorat regeringsmakten, en folkomröstning och sin populäre partiledare. Partistyrelsen bestämde sig för att hålla en extraordinär partistämma i mars för att utse en ny partiledare. Anledningen till den långa interimsperioden var att ett antal av de män som stått Bildt närmast behövde tid för att förstärka sitt personliga stöd bland partiets medlemmar.

Kommunikationsminister Ines Uusman och Ingvar Carlsson lovade nu en fullständig utredning om Estonias förlisning och hoppades därmed att kunna avföra Estonia från den aktuella dagordningen. Men så blev de inte. Avslöjandena om Estoniaaffären fortsatte i en aldrig sinande ström.

Finanstidningen kunde redovisa att det norska dykeriföretaget Stolt-Comex-Seaway bara dagar efter förlisningen hade erbjudit sig att bärga kropparna för självkostnadspris, ca 3,5 miljoner kronor. För dykeriundersökningarna av vraket som skulle genomföras i december hade staten istället anlitat ett annat företag, Rockwater, som begärde mer än dubbelt så mycket för att endast göra inspektionsdykningar.

Svenska Dagbladet som efter Bildts avgång åter tagit undersökande journalistik till heders följde upp med två viktiga scoop; dels att hamnstatsprotokollet hade förfalskats för att dölja den kritik som riktats mot Estonias sjövärdighet av de svenska inspektörerna, dels att UD hade agerat i all hemlighet för att få esterna att lämna ifrån sig ordförandeskapet i haverikommissionen till Sverige.

Efter nästan tre månaders utredande bestämde regeringarna i Finland, Estland och Sverige att inte bärga Estonia. Den 15:e december förklarade Ingvar Carlsson och Carl Bildt i Riksdagen att beslutet enbart grundades på etiska överväganden. Naturligtvis nämndes inte SvDs uppgifter i plenisalen.

Samma dag avslöjade TV3 att dykare från svenska marinen i all hemlighet återigen hade deltagit i de just avslutade dykningarna på Estonia. Tydligen hade man bland annat haft i uppdrag att bärga en dokumentportfölj som tillhörde en rysk medborgare; en man som hette Alexander Voronin och som enligt TV3 var vapenhandlare.

Nästa dag och den följande veckan demonstrerade anhörigföreningen på Mynttorget utanför Riksdagen. Även tidigare obrottsligt lojala tidningar som de stora dagstidningarna började kritisera regeringen.

Tystnadens konformism började nu brytas till och med i Riksdagen. Det var inte längre bara de vanliga dissidenterna som kritiserade sina respektive partiledningar. Inom varje parti bildades enklaver av riksdagsledamöter som krävde offentliga förhör om Estonia. Regeringen hotades med misstroendevotum om man inte tillät en extra debatt om Estonia.



Del 3

OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES


Nya partiledare och nyval

Under hela den sista veckan innan riksdagens juluppehåll valde Carlsson att tiga och han teg också under den allra sista dagen före riksdagens stängning inför julen.

Det rådde stor enighet om att statsministern målat in sig i ett hörn precis som i samband med Ebbe Carlsson-affären. Men den här gången hade han ingen justitieminister att offra. Vad skulle han göra nu? Riksdagen surrade av rykten och blev för ovanlighetens skull högintressant för journalistkåren. Men inget hände. Ingvar Carlsson teg och det fanns en förklaring, som en grundlagskunnig ledamot pekade på. Om Carlsson skulle avgå och utlysa nyval, kunde det inte ske förrän 3 månader efter riksdagens öppnande. Carlsson var helt enkelt tvungen att tiga ett tag till.

Juluppehållet fick äntligen ett slut den 9 januari och dagen blev dramatisk.
Carlsson meddelade sin och regeringens avgång och utlyste nyval inom sex veckor. Några timmar senare nåddes också media av nyheten att Ingvar Carlsson skulle avgå som partiledare. Ansvaret för handläggningen av Estonia fann han alltför psykiskt påfrestande och tung att bära.

Hela det svenska politisk landskapet hade nu dramatiskt förändrats.

Carl Bildt hade redan meddelat att han skulle avgå som moderat partiledare efter förlusten i EU-omröstningen. Estonia-skandalen och två valförluster på 2 månader gjorde att han inte klarade pressen. Ny moderatledare skulle väljas vid en extra partistämma i mars, som redan aviserats efter motgången i EU-valet.

Ingvar Carlssons delvis oväntade besked om nyval förvärrade moderaternas dilemma. Tidpunkten för den extra partistämman gick inte att ändra och Carl Bildt kunde inte leda valkampanjen. Lars Tobison var förste vice ordförande och de facto fungerande partiledare fram till partistämman i mars.

Många av de moderata partikamraterna kände oro. Carl Cederskiöld som sedan studentförbundstiden varit Carl Bildts vapendragare hade aldrig dragit jämt med Lars Tobison. Partiets PR-folk var ”Lars-negativa” och undvek aldrig att tala om hur omöjlig han var medialt. Man och man emellan talade de också om möjlig katastrof. Alla var dock inte lika oroade. Detta gällde inte minst riksdagsgruppen som lärt sig respektera Lars Tobison för hans arbetskapacitet, hans kunskaper, och hans ordning och reda. När Gösta Bohmans efterträdare, först Ulf Adelson och nu Carl Bildt kastat moderaterna in i kriser, var det Lars Tobison som lugnt och klokt gjorde vad som var möjligt att göra. Dessutom innebar Lars Tobisons nya roll i partiet en viss upprättelse för de föraktade ”vanliga riksdagsledamöterna”. Riksdagskansliet som var befolkat med unga ”politruker” tolererade enbart ledamöterna som en del i en nödvändig försörjning. Politiken skulle dock överlåtas till de unga med sin större förståelse för modern politik och mer av politisk fingerkänslighet. Lars Tobison krävde dock även andra kvaliteter - erfarenhet, gedigna kunskaper, logik och god förmåga att skriva klart och korrekt. Därför använde han ofta väl pålasta riksdagsledamöter i stället för de självsäkra handläggarna. Det var således inte förvånande att Lars Tobison trots partiskvallret hade bra stöd bland riksdagsmän och partifolket ute i landet.

Bengt Westerberg hade avgått som partiledare för (fp) direkt efter valet. Ny partiledare skulle väljas i januari. Mycket tydde på att det skulle bli Maria Leisner. Situationen uppfattades av många inom folkpartiet mer som en mardröm än en dröm.

Ian Wachtmeister, Ny Demokrati hade också tröttnat på politiken men han övertalades att ställa upp ännu en gång. Showbusiness och turné var trots allt lockande.

Gudrun Schyman som efterträdde Lars Werner 1993 hade däremot lyckats bra med partiets nya inriktning på kvinnliga anställda inom offentliga sektorn och EU-motståndet. Miljöpartiet hade försvunnit ur riksdagen 1991, men EU-omröstningen hade gett partiet ny betydande uppmärksamhet.

Men vem skulle ta över efter Ingvar Carlsson? Det fanns ingen given kandidat. Jan Nygren hade väl ansetts vara en tänkbar påläggskalv, men ålder och visst engagemang i samband med Estonia gjorde att han inte kom i fråga. För socialdemokraterna gällde det att hålla kvar sin image av ett självklart regeringsparti och det krävde en erfaren partiledare. Detta krav var nu större än någonsin. De katastrofala ekonomiska misslyckandena 1990-91, regeringsförlusten i 1991 års val och den onödiga inblandningen i Estoniaskandalen och förlusten i EU-omröstningen fanns i bakgrunden trots de stora valframgångarna 1994.

Var fanns trygga socialdemokrater av den gamla skolan? Svaret var utanför Stockholm bland kretsen av vana, ärrade kommunalpolitiker. Göteborg kunde ställa upp med två: Göran Johansson och Sven Hulterström som båda hade ett bra förflutet som kommunalråd.

Hulterström hade dessutom varit kommunikationsminister 1988-1991. Göran Johansson var mer folklig och många hade hellre sett honom som partiledare men Sven Hulterströms lugna sätt och erfarenhet var heller inte till nackdel. Till nackdel var att han satt i partiets valberedning men saken fick ordnas på ett praktiskt sätt.

Till Hulterströms fördel talade också hans regeringserfarenhet och riksdagsplats. Ingen av kandidaterna trivdes i Stockholm, men Göran Johansson var bättre på att säga nej än Sven Hulterström.

Den enighet som alla hoppades på var dock skenbar. Den elaka men högt uppskattade pressrösten ”Tysta Mari” hade mycket att förtälja i sin spalt i DN. Hon hade hört det viskas att Sven Hulterström inte var ett särskilt populärt namn, framförallt inte bland den kommande generationen av yngre karriärsugna politiker. Viskningarna gällde allt från att han var en svag beslutsfattare till att han som statsråd missbrukat sitt ”statliga” kontokort för privata inköp och restaurangbesök och det var synder som inte kunde accepteras i en tid, med moralisk upprustning som ett måste bland politikerna.

Men så tystnade plötsligt ”Tysta Mari”. Rapporter om kritiska viskningar försvann, medan partiets stöd för Hulterström både i storstads- och landsortspressen tycktes öka. Som kvitto på denna utveckling kom så ”Tysta Maris” slutliga avslöjanden om hörsägner om den socialdemokratiska maktstriden och viskningskampanjen.

”Tysta Mari” hade erfarit att Göran Johansson blivit ”störtförbannad” och haft ett öppenhjärtigt samtal, nästan i stalinistisk anda med en f d minister från Katrineholm och kretsen av hans anhängare. Den före detta hade fått höra att han borde trampa omkring försiktigt med tanke på det minst sagt usla renommé han hade bland landets lärare. Det var en yrkesgrupp som tidigare tillhört socialdemokraternas trognaste väljare men det hade ”en del” lyckats ändra på. Viskningskampanjer var inget för socialdemokrater och vi från Göteborg har inget till övers för sådana later och så slutade avbasningen - allt enligt Tysta Mari och hennes anonyma källor - ”Nu tiger ni ungtuppar. Annars får ni söka efter er politiska framtid ute i någon liten kommun eller varför inte i kyrkan.”

Göran Johansson brukade få som han ville och det fick han också nu. Allt blev lugn, frid och fröjd inom det stora partiet och Hulterström utsågs av VU och partistyrelsen att ta ansvaret för partiet i valrörelsen.

De två största, men skadeskjutna partierna, hade fått var sin göteborgare som ”tillförordnade” partiledare för tiden räckte inte till för extra kongress eller stämma. De två nya ”extra” partiledarna som skulle leda det ”extra”valet hade dock mycket olika bakgrund. Men det göteborgska påbrået skulle visa sig ha större betydelse än någon räknat med Den speciella ”göteborgsandan” var känd som en politisk realitet. I Göteborg försökte man hålla någorlunda goda kontakter över blockgränsen. I Stockholm fanns mycket litet kvar av en äldre tids samarbetsanda.

Denna skillnad skulle prägla extravalet!


Extravalet

Extravalet hade kommit som en blixt från klar himmel. Partikassorna var tomma och valförberedelserna lika med noll. Att damma av valretoriken och ta fram affischerna från september 1994 visade sig mindre välbetänkt åtminstone för (s) och (m). Det första som krävdes av de två partierna var att någorlunda hedersamt desarmera Estonia-skandalen.

Estonia
En ordentlig, oberoende utredning, kommission, var en nödvändighet. Detta föreslog Sven Hulterström vid en första kontakt och Lars Tobison instämde snabbt. Det bästa vore att utse internationella sakkunniga utredare. Givetvis skulle alla partier få möjlighet att påverka kommissionens direktiv och sammansättning liksom representanter för de anhöriga. Tillsättningen av kommissionen borde dock anstå till efter valet även om kommunikations- och utrikesdepartementen skulle börja förberedelsearbetet. Utrikesdepartementets roll berodde på att tre olika länder berördes.

1994 års valrörelse och därefter
1994 års valrörelse hade handlat om de borgerligas misslyckade regeringspolitik. Ur socialdemokratisk synpunkt var arbetslöshet och urholkade statsfinanser borgarnas fel. Deras historieskrivningen hade aldrig gått längre tillbaka än till 1991. De borgerliga hade försökt föra in 1980-talet i debatten, men misslyckats.

Efter valet september 1994 hade ekonom-historikern, professor Johan Myhrman bok ”Hur Sverige blev rikt”. börjat uppmärksammas trots ny regering och Estoniaskandalen. I boken behandlade ju ett brännbart politiskt ämne som låg nära i tiden, nämligen den akuta ekonomiska kris som började 1990 och som 1992 blev lika djup som depressionen på 1930-talet.

Hans T:son Söderström som inspirerat Carl Bildt, Bengt Westerberg och Ann Wibble när det gällde den borgerliga normpolitiken, började omvärdera sina egna råd. Det skedde först i samband med hans studier av Finlands ekonomiska kris. Han fann att försök att svälta sig ur en skulddeflationskris inte har utsikter att lyckas. Han föreslog också i föredrag 1993 att Finland borde välja en mer expansiv väg ur krisen. Detta väckte stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom Finland framställts som en viktig förebild för Sverige. Det fanns en del som drog slutsatsen att han också ville ha en mer expansiv politik i Sverige men att han aktade sig för att säga det rakt ut.

Hans T:son Söderström kom senare igen till sina Finlandsstudier. Det ha sa var omstörtande. Finanspolitiska åtstramningar som bedrevs med stor kraft och beslutsamhet skulle ge bestående skador på sysselsättningen! Söderströms analyser av Finlands kris och realräntekrisen i Sverige publicerades sedan i boken ”Normer och ekonomisk politik” SNS 1996.

Lars Tobison diskuterade rent informellt Söderströms synpunkter med Hulterström och nationalekonomen Villy Bergström och en försiktig samsyn började växa fram att finanspolitiskt sparande inte var den primära uppgiften just nu för en svensk regering. Att skuldsanera den privata sektorn efter den våldsamma realräntechocken var betydligt mer överhängande. Först när vi fått en finansiellt starkare privat sektor kunde investeringar, produktion, konsumtion och sysselsättning återhämta sig. Det var viktigt att den svenska ekonomins tillfrisknande inte fick ett onödigt utdraget förlopp.

Myhrman som var aktuell på en rad seminarier efter EU-valet hade en något annan betoning när det gällde Sveriges kris. 1990-talets problem har gamla och djupa rötter, framhöll han. Realräntechocken var mer att betrakta som en slutpunkt. De politiska missgreppen grundlades på 1970-talet för att sedan döljas av rekorddevalveringen 1982. Men det som är dolt i snö kommer upp i tö och det gällde i hög grad de många svenska strukturfelen. En dåligt genomförd avreglering av kreditmarknaden spädde på problemen som tillsammans skapade realräntekrisen.

Vad den innebar och hur den skulle kunna bemästras förstod vare sig socialdemokraterna eller borgarna. I stället förvärrade moderaterna och folkpartiets de svenska finans- och arbetsmarknadspolitiska problemen genom sin orubbliga normpolitik med fast växelkurs. Hjälpen kom - fast politikerna insåg det inte - när de utländska valutamarknaderna tvingade Sverige att överge knytningen till ECU-n och införa en flytande växelkurs. Storbritannien hade gjort samma erfarenhet av den fasta växelkursen och knytningen till ERM. Skillnaden var att Storbritanniens finansminister Lamont upplevde sin lyckligaste dag, när punder fick flyta fritt. Det var första gången på länge han sjöng högt och ljudligt i badet, har han berättat senare. Hade Ann Wibble sett på den rörliga växelkursen som sin kollega i England hade antagligen den svenska politiken lett till samma snabba återhämtning som i Storbritannien.

Men händelserna i Sverige i november 1992 uppfattades som en ekonomisk härdsmälta. Katastrofen ansågs ligga nära. När kronan väl blivit flytande började visserligen en del ekonomer helt ändra mening om fast och rörlig valuta. Men så kom nya recept - stram penningpolitik och bekämpning av budgetunderskottet framförallt.

Det fanns dock några få avvikande ekonomer som ordinerade helt motsatt medicin - finanspolitiska stimulanser, inte minst genom skattesänkningar. T:son Söderström tycktes tillhöra det lägret.

Sven Hulterström och Lars Tobison började i all tysthet granska alla råd som ekonomer och finansanalytiker hade utfärdat och de gnagdes av tvivel. Hur kunde namnkunniga ekonomer vända från en ytterlighetsståndpunkt till en annan - från fast växelkurs som den enda absoluta normen till total laissez-faire. I sitt stilla sinne började de två undra om inte det svenska politiska etablissemanget alltför mycket lyssnat till trosvissa charlataner.

Oberoende av varandra fann de att det enda rätta var att i valrörelsen försöka förklara varför det gått som det gått och att erkänna politiska misstag. Samtidigt såg de också hoppfulla ekonomiska tecken. Inflationen var låg och den flytande kronan tycktes fungera bra.

T:son Söderströms förenklade förklaring var att den offentliga sektorn vid krisens början inte hade någon nettoskuld och att det egna kapitalet ungefär motsvarade sektorns realtillgångar, ca 1 300 miljarder. Det innebar att Sverige tillsammans med Norge och Finland vid den tiden hade bland de starkaste balansräkningarna inom OECD. Vad skulle hända om statsskulden ökade med 1 000 miljarder, innan den privata sekttorn kom i balans, frågade T:son Söderström. Då skulle den offentliga sektorns realtillgångar vara 300 miljoner om inte statens tillgångar hade minskat i värde. En mer realistisk bild var kanske att hela den offentliga sektorns sparande utplånats. Kunde en sådan åderlåtning av den offentliga sektorn fungera? Det finns inget svar på den frågan, varför Söderström vände något på resonemanget. Han jämförde de svenska förhållandena med dem i andra OECD-länder.

Sverige låg visserligen vid mitten av 1990-talet sämst till när det gällde bruttoskulden för den offentliga sektorn. Men är verkligen bruttoskulden ett relevant mått? Bör man inte i stället se på den offentliga nettoskulden? Då låg Sverige förhållandevis väl till. Storbritannien, Tyskland och USA hade en något sämre ställning. Söderströms resonemang ledde till några konstateranden. Det är fel att tro att statens budgetunderskott har varit huvudorsaken till 1990-talskrisen och det är också fel att tro att förhållandena varit bättre om statsskulden inte fått öka så snabbt. Detta var radikala synpunkter. Hela etablissemanget - regering, riksdag, riksbank, media, utlandet och IMF - ansåg att den snabba ökningen av budgetunderskotttet låg bakom krisen. Men orsakerna till krisen var andra:

Den privata sektorns snabba skuldsättning i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ursprunget till problemen. När sedan de privata skulderna flyttades över till den offentliga sektorn kom det snabbt växande budgetunderskottet. Men samtidigt kom vissa ljusare signaler. Exportöverskotten ökade snabbt, vilket minskande de utländska skulderna. Att den offentliga sektorn temporärt tog över en del av den privata sektorns skulder var antagligen till fördel - skadeverkningarna på produktion och arbetsmarknad genom stigande och/eller bestående arbetslöshet kunde begränsas.

Sammanfattningsvis konstaterade Söderström att problemet med budgetunderskottet inte borde uppfattas som det primära strukturfelet. Visst kommer smärtsamma nedskärningar inom den offentliga verksamheten att krävas. Men de långsiktiga problemen löses bäst utan ”panikåtgärder”. Att hela tiden titta på budgetunderskottet skapar en kortsiktig politik.

Både Hulterström och Tobison började tänka om och förklarade för väljarna att det första steget i saneringen var att åstadkomma en skuldsanering i den privata sektorn, så att investeringar, konsumtion och produktion skulle kunna hämta sig. Man fick ta ökad skuldsättning i den offentliga sektorn men det skulle inte uppfattas som ett oöverstigligt hot.

Nu kom väljarnas och journalisternas frågor. Men detta var ju HOTET i 1994 års val? Och så förvandlades valrörelsen till en intressant lektion om statens brutto- skuld, nettoskuld och vad dessa mått innebar och hur Sveriges skuldsituation såg ut i förhållande till USAs, Storbritanniens, Tysklands, Italiens och Belgiens. Hulterström-Tobison uppfattades mer som intressanta lärare än som partiledare som slog argument i huvudet på varandra. Det var en förvånande, men också charmerande, valrörelse.

Argumenten från de två största partierna gick in i varandra. Tobison konstaterade med stor trovärdighet och pondus att budgetunderskottet inte var Sveriges stora problem. Politiken måste i stället inriktas på större flexibilitet och en smidigare arbetsmarknadspolitik och bättre förhållande för framförallt nyföretagandet. Hulterström betonade med samma pondus vikten av att klara av sysselsättningsproblemen och det krävde bättre förhållanden inom servicesektorn och kanske t o m en försiktig ny syn på omsorg och vård.

En principöverenskommelse om att reformera ATP fanns redan mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna men pensionsfrågan hade dolts under valrörelsen 1994. Nu var politikerna betydligt mer frimodiga och ärliga och man gav sig tid att förklara hur pensionerna skulle beröras och varför en förändring var nödvändig.

Hur såg man på nejet till EU? Inte heller här kom ”domedagspredikningar”. Eventuella problem kunde bemästras med en klok ekonomisk politik och vissa fördelar fanns det med ”utanförståendet”. Sverige hade genomfört en besvärlig av jordbruket med bra resultat. Nejet till EU-medlemskap betydde att vi inte behövde riva upp jordbruksreformen, som kostat så stora ansträngningar.

Valdagen kom snabbt efter en rekordkort valrörelse. Det gav både stora överraskningar och mindre förändringar än vad de politiska analytikerna hade förutspått.




DEL 4



VÄLJARNAS DOM OCH POLITIKERNAS SVAR


Valresultat och regeringsbildning

Utfall av valen 1995 och 1994

...............1995.............................1994

m............19 %.............................22,4%
s..............37 %............................ 45,3%
fp..............8 %...............................7,2%
c................8 %...............................8,6%
kds............8 %...............................4,1%
mp............6 %................................5 %
nd.............7 %..............................1,2%
v ..............7 %...............................6,2%

Valrörelsen var olika det mesta i valrörelseväg. Väljarna var valtrötta. På mindre än ett halvår hade de kallats till valurnorna tre gånger. Ingen förvånade sig över att valdeltagandet blev lågt, 73%.


Det var framför allt de allra äldsta och yngsta samt invandrarna, som avstått från att rösta. Å andra sidan kännetecknades valrörelsen av gott humör. Och i motsats till de senaste 20 årens valrörelser bemödade sig politikerna, inte minst socialdemokraternas och moderaternas partiledare, att svara på frågor och sakligt försöka förklara Sveriges ekonomisk/politiska problem och hur de uppkommit. Kanske var politikernas ändrade beteende ren självbevarelsedrift. Slogans och patentsvar togs inte väl emot av väljarna.


Efter den stora ekonomiska krisen och ”politikerkraschen” direkt efter valet 1994, var det inte underligt att väljarna krävde trovärdiga och seriösa förklaringar till den negativa utveckling som kännetecknat Sverige de senaste fem åren. Att de också krävde besked om hur de ekonomiska problemen skulle lösas säger sig självt.


Valrörelsen var en lågbudget valrörelse med valmöten, dörrknackning, radio och närradio, telefonbearbetning men få annonser och endast få och enkla trycksaker. Mer hade partierna inte råd med och ingen saknade glättade reklambroschyrer och av PR-konsulterna ”designade politiker” med ungefär samma intetsägande svar på viktiga frågor. Partiledare och riksdagskandidater fick sköta sina kampanjer betydligt mer självständigt än som varit vanligt under de tidigare valrörelserna. Givetvis blev allt mer amatörmässigt men fördelen var att väljare och valda fick bättre kontakt med varandra. Inte minst passade väljarna på att själv ringa upp sina kandidater för att ställa frågor och få klara besked. För riksdagskandidaterna fanns det inte längre några ostörda kvällar eller lördag-söndagar.


(s) och (m) tappade i valet som framgår av siffrorna ovan, men det var väntat. Det låga valdeltagandet innebar att (s) tappade något mer än (m). Lars Tobisons kunniga insats och stora beredskap att svara på alla frågor - även de argsinta och kritiska - gjorde honom mer populär än partiet någonsin vågat hoppas på. Sven Hulterströms kunniga och lugna sätt gjorde honom till en omtyckt och respekterad profil. Valrörelsen skapade en ”nygammal” typ av partiledare. Kunniga, mogna, litet allvarliga men ibland kunde också humorn blixtra till.


Valresultatet skapade däremot ett ”besvärligt resultat” under förutsättning att partierna höll fast vid blockpolitiken. Men borde man göra det? Hade inte Sveriges problem visat sig vara så sammansatta att det just nu krävdes mer av gamla tiders samarbete?


Socialdemokraternas gamla politiska partner (c) räckte inte för att skapa ett godtagbart regeringsunderlag. Sven Hulterström som kom från industri- och handelsstaden Göteborg hade också svårt för Olof Johanssons industrinegativa och näringslivsfientliga linje både vad gällde energi och miljö. Varför inte pröva en finsk lösning? I Finland hade socialdemokraterna och moderaterna bildat regering och det hade fungerat. Dessutom hade Sven Hulterström fått bra kontakt med Lars Tobison under valrörelsen. Att rätta till vad som gått snett och att utjämna gamla motsättningar var viktigt för att få fart på tillväxten. Det senare var det viktigaste målet för Hulterström. Med hans bakgrund satt det i ”ryggmärgen” att de som hade det minst gott ställt skadades mest av dåliga tider och en svag ekonomi.


Talmannen gav Sven Hulterström uppdrag att bilda regering. Som regeringsbildare tog han självklart kontakt med det näst största partiet och föreslog efter samtal med Lars Tobison en diskussion om regeringssamverkan.


Skulle (m) kunna tänka sig att bli ”juniorpartner” i en regering med socialdemokraterna, trots olika syn i en rad frågor?


Tobison avvisade inte inviten och föreslog att de först tillsammans skulle gå igenom vad de kunde och inte kunde samarbeta kring. Om arbetet förlöpte väl, fick en något större grupp av betrodda partirepresentanter delta i det fortsatta samtalen.


För att inte pressen skulle sätta igång spekulationer om en s-m-regering skulle Hulterström samtidigt ha konsultationer med alla de övriga partierna.



Några knäckfrågor

Budgeten skulle för sista gången fastställas under våren. Budgetåret skulle nämligen läggas om till kalenderår och skulle därför gälla från 1/7 1995-31/12 1996. Detta underlättade på sätt och vis budgethanteringen.


Budgeten hade förberetts av departementen under hösten men Ingvar Carlsson expeditionsminstär kunde inte presentera den. Moderaterna visste ganska tidigt vad den innehöll, vilket innebar att knäckfrågorna också var väl kända. Lars Tobisons krav för regeringssamarbete var inga skattehöjningar - definitivt inga högre marginalskatter och inga högre arbetsgivaravgifter. Den s k värnskatten som en del politiker hållit anföranden om skrinlades direkt. Samma gällde förslag om tidigareläggningen av momsbetalningarna. Den under den borgerliga tiden nya taxeringsordningen för fastigheter borde också förändras, så att boendekostnaderna inte sköt i höjden.


Lars Tobison mumlade också något om en återkommunaliserad fastighetsskatt borde övervägas. Det skulle gynna kommunerna, fastighetsägarna och hyresgästerna. Den statliga fastighetsskatten hade inte blivit någon succé.


Moderaternas krav utgjorde inget ”rött skynke” för Hulterström. Han hade ju i samtal med Villy Bergström kommit fram till att det fordrades en radikal omläggning av det som kommit att kallas den ”statliga sparpolitiken”. Den stora offentliga sektorn var på många sätt ett problem, men det primära var trots allt att få igång produktion, företag och sysselsättning. För att komma ur krisen behövdes därför finanspolitiska stimulanser, både i form av skattesänkningar och andra åtgärder. Detta var väl kända ståndpunkter från valrörelsen, ståndpunkter som Hulterström och Tobison i växande utsträckning delade.


De AMS-åtgärder som trots allt måste vidtas fick absolut inte inriktas på ”terapijobb”. Ett sätt att snabbare få arbetslösa in på den ordinarie arbetsmarknaden vore att minska arbetsgivareavgifter för arbetslösa som placeras i reguljära jobb. Nedsättningen kunde antingen gälla för viss tid och/eller inom låglöneyrken. Ett måste var att hindra att en stor kader av långtidsarbetslösa växte fram. De sociala problem som detta gav upphov fanns redan i t ex Frankrike och var väl kända i Sverige genom Ulf af Trolles artiklar om den bakvända och skadliga franska ekonomiska politiken.


Både den socialdemokratiska och moderata ledningen ansåg att budgetunderskottet var för stort liksom statsskulden men att dessa underskott fick betas av efterhand. På så sätt skulle arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten minska. Successivt skulle detta ge staten och den kommunala sektorn bättre ekonomi. Det skisserade politiska vägvalet krävde inte många politiska ingrepp. Det var en politisk kur som byggde på självläkning. Visst stöd av finansiella resurser behövdes men det kunde man skaffa fram genom engångsförstärkningar. Nordea-aktier och annan statlig egendom kunde säljas samtidigt som kommunerna också borde uppmuntras att sälja ut delar av allmännyttan bl a i form av bostadsrätter.


Men inflationen då? Inflationshotet hade i hög grad styrt den ekonomiska politiken sedan slutet av 80-talet. En moderat professor och riksdagsman från Göteborg uttryckte det på sitt kärnfulla sätt: "Javisst, ett bränt barn skyr elden, men när faran inte längre är elden bör barnet lära känna igen andra faror." Samma gäller för politikerna. Hotet var inte inflation snarare deflation.


Vad de förhandlande politikerna också snabbt kom överens om var att ”återställare” i socialförsäkringarna inte var önskvärda, åtminstone inte just nu men pensionsreformen skulle fullföljas.


Sven Hulterström kunde redan efter någon dag meddela talmannen att han var beredd att bilda regering tillsammans med moderaterna.


Detta var en sensation både i Sverige och utomlands. Räntorna sjönk direkt och aktiekurserna steg försiktigt. En sådan regeringsbildning var en stor oprövad nyhet för Sverige men det var något nytt och det gav hopp.


Riksdagen godkände regeringsbildningen med acklamation.


Regeringsdeklarationen

Den 1 mars kunde den nye statsministern presentera sin regering och regeringsdeklaration, som såg ut så här i något förkortat skick:


Eders Majestät, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ärade riksdagsledamöter och medborgare


Vi inleder ett nytt riksmöte efter en uppslitande tid och något för Sverige så ovanligt som ett extraval. Vårt land har under 1990-talet haft svåra motgångar. En realräntekris som skapat stora finansiella problem, konkurser och arbetslöshet. Vi har ställts inför chockartade räntehöjningar och en depression som varit lika djup som 1930-talets.


Orsakerna har inte minst berott på gamla politiska felgrepp som vi inte direkt förstått hur vi skulle rätta till. Vi har också haft svårt att snabbt motverka de depressiva krafter som slagit till mot vårt land med stor kraft. Dessa frågor har vi dissekerat i valrörelsen på ett lugnt sätt. Här vill jag ge våra politiker beröm för det goda humör och den vilja som funnits att öppet redovisa vad som gjorts fel och vad som nu kan göras bättre.


Jag och min regering vet att vi har ett svårt, oglamoröst arbete framför oss. Men vi ser ändå med optimism på framtiden. Vi är övertygade om att vi tillsammans med Sveriges medborgare kan skapa ett blomstrande land.


Den första stora uppgiften för regeringen är att skuldsanera den privata sektorn efter den stora realräntekris som orsakades av felgrepp med kredit- och valutaavregleringarna och spekulationsboomen och följande krasch. Detta innebär att vi får räkna med budgetunderskott och en betydande statsskuld. Dock ska hotet med detta inte överdrivas. Sveriges nettoskuld, och det är den som man ska se på, är måttlig i jämförelse med andra länders.


Jag kommer inte att föreslå skattehöjningar, ingen värnskatt, ingen tidigare inbetalning av momsen. Regeringens kommer att fullfölja tidigare förslag att avskaffa förmögenhetsskatten. Det är en skadlig skatt, varför ett avskaffande finansierar sig själv.


90-talets olyckliga utveckling får inte leda till att stora grupper i yrkesaktiv ålder slås ut i permanent arbetslöshet såsom vi sett inom EU. Därför avser vi att göra två satsningar. Den första är att föreslå ett tidsbegränsat borttagande av arbetsgivareavgifter för långtidsarbetslösa som får jobb. För det andra kommer vi att satsa på bra yrkesutbildning för dem som saknar sådan. Det ska vara en krävande utbildning men under tiden ska lärlingslön utgå. De nu nämnda satsningarna ska bekostas av neddragningar i olika AMS-program som varit till mer skada än nytta.


Vi behöver en industrivänlig politik. Socialdemokraterna och moderaterna har kommit överens om att vårt land inte har råd att för närvarande avstå från ren, driftsäker och billig energi. Vi kommer därför avbryta planerade nedläggningar av kärnkraftverk inklusive Barsebäck 1 och 2. Detta kommer att spara statskassan ca 20 miljarder kronor. För att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig måste vi föra en politik som underlättar för företagare och entreprenörer. Vi måste se till att småföretagen inte drunknar under blanketter och regleringar.


En grupp med erfarenheter av skatter, företagande och facklig verksamhet ska arbeta med frågor som framförallt gäller att förbättra villkoren för de mindre, icke börsnoterade företagen. En tidtabell för reformernas genomförande har hög prioritet. Arbetet kommer att underlättas, eftersom vi kommer att ha en bred kompetens både från näringslivet och den fackliga sidan inom regeringen.


Det förändrade utrikespolitiska läget betyder krav på ändringar inom försvarsmakten. Detta får dock inte innebära nedrustning utan satsning på ett försvar som passar en ny tid. Omställningen måste ske lugnt och genomtänkt och försvaret får inte användas som en budgetregulator. Försvaret har stora bundna kostnader. Därför måste omställningen få ta tid.


ATP-systemet har varit socialdemokraternas stolthet och det har gett många gamla stor trygghet. Ett pensionssystem måste bygga på samhörighet mellan generationerna. Tyvärr har ATP utvecklat betydande problem såsom pensionsarbetsgruppen visat. Riksdagen har redan godkänt en principproposition om ett reformerat pensionssystem. Detta arbete ska fortsätta och jag hoppas att det ska fortsätta med samma samarbetsvilja som tidigare. Utlandet har redan börjat berömma oss för ett framsynt reformarbete. Det ska vi vara stolta över och jag kommer att föreslå att även förtidspensionerna kommer att få ett nytt, förbättrat system liksom sjukförsäkringen. Även här vill jag satsa på ett brett samarbete.


Viktiga institutionella frågor gäller riksbanken och budgetstyrningen. Här föreligger redan utredningsförslag som det råder enighet kring. Reformerna ska genomföras så snart som möjligt.


Jag har ytterligare två frågor som jag måste ta upp. Den första gäller Estoniakatastrofen. Det föreligger redan löften och överenskommelser om att katastrofen måste granskas på ett opartiskt och kompetent sätt. I nästa vecka kommer jag att samla partiledarna från alla partier och presentera ett förslag till en utredning med bästa möjliga internationella och svenska expertis. Anhöriggruppen ska särskilt informeras och få ge sina synpunkter.


Medborgarnas nej till EU-medlemskap skapar vissa förhandlingsmässiga problem med EU samt krav på översyn av vår lagstiftning och grundlag.


Jag kommer att föreslå Rolf Ekeus till ny utrikesminister och han ska få mitt uppdrag att ansvara för förhandlingarna med EU, och jag eller utrikesministern kommer att rapportera fortlöpande om arbetet i kammaren.


Ers majestät, Ers kungliga högheter, Fru talman , Ärade riksdagsledamöter och Medborgare.


Vi har genomlevt svåra tider och svårigheterna är ännu inte övervunna. Men trots detta kan vi se på framtiden med hoppfullhet. Det samarbete som börjat växa fram kommer att göra det lättare för oss att skapa en god framtid för vårt land, våra familjer, våra barn och barnbarn.


Tack.



Något som inte brukar hända i svenska riksdagen hände. Alla reste sig och applåderade.


Några ord om regeringsbildningen

Steg för steg arbetades en regeringslista fram. Av 18 statsråd skulle socialdemokraterna ha 11 och moderaterna 7. Lars Tobison blev finansminister, medan Rolf Ekeus blev utrikesminister.


På grund av att framträdande politiker oväntat lämnade politiken - en av orsakerna till extravalet - hade partierna genom extra ordinära regler fått möjlighet att komplettera sina listor inför valet. Folkpartiet kunde således precis som Ny demokrati sätta Maria Leissner respektive Ian Wachtmeister på första plats I Stockholms stad och Stockholms län.


Socialdemokraterna placerade Rolf Ekeus, som man övertalat att komma hem från New York på första plats i Stockholms län och Anders Ferm erbjöds en framträdande plats på Malmölistan.


Moderaternas första namn i Stockholms stad blev en skåning, Göran Ahlström, koncernchef för Sydkraft. Partiet hade lagt ner stor kraft på att övertala honom att ställa upp som riksdagsledamot.


Nu när en statsrådspost erbjöds var det ett lockande anbud. Att han inte hade så långt kvar till pensionsavgången från Sydkraft var både till för- och nackdel. Till nackdel bl a när det gällde pensionsvillkoren. Men med god vilja gick den typen av praktiska problem att ordna. Men var det inte risk att en person med ett så långvarigt förflutet inom energisektorn ensidigt skulle gå kraftbolagens ärenden? Nej, med tanke på de stora kunskaper och den integritet som Göran Ahlström gjort sig känd för, hördes mer lovord än kritik.


Förändringarna i det politiska klimatet gynnade personer med gedigna kunskaper. Kompetens uppskattades mer än ”en korrekt bakgrund” i form av grupptillhörighet, ålder, kön etc.


I Skåne hade också moderaterna fått ett nytt, starkt namn - ekonomi-professorn Lars Söderström.


Att de nu nämnda erfarna personerna skulle få framträdande platser i regeringen var givet. Ekeus och Ferm kompletterade varandra väl på posterna som utrikes- respektive försvarsminister. Här fanns en god samlad kompetens inom säkerhetspolitiken med dess förgreningar till utrikes- och försvarspolitiken.

Under arbetets gång hade regeringsbildarna dessutom bundit sig för två principer: 1. Statsråd skulle ha en plats i riksdagen, kanske med undantag för justitieministern. Här var också hög juridisk kompetens av vikt. 2. Statsråden borde inte endast ha erfarenhet av politik och politisk verksamhet. Det sades inte rakt ut men det var inte önskvärt med statsråd som enbart hade erfarenhet som politiska handläggare (sekreterare) ofta utan fullbordade akademiska studier. (Drop-outs var inte en särskilt hedervärd bakgrund i utlandet, i alla fall inte i Frankrike och i de anglosachsiska länderna.)


Förändringar började också ske inom partierna. Moderaterna rekryterade inte längre sina handläggare enbart från MUF eller Fria Moderata Studentförbundet. Tvärtom sågs alltför ensidig bakgrund som en nackdel.


Regeringen och regeringsdeklarationen togs emot av en positiv press både i Sverige och i utlandet och räntorna började långsamt att sjunka. Samarbetsandan spred sig. Näringsliv och fack inledde samtal hur man skulle förbättra både företagsklimat och arbetsförhållanden och detta fick effekter på både arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas arbete. Den djupa arbetslöshetskrisen hade skapat bitterhet och också otrygghet. Nu gällde det att läka såren. Risken var annars att sjukskrivningarna och förtidspensionerna skulle öka kraftigt igen. Av denna anledning infördes återigen stöd till företagshälsovården och bemanningen på försäkringskassorna och arbetsförmedlingarnas förmedlingsverksamhet förstärktes.


Omställningen av ett land i svår kris till ett nation med en bra sysselsättning och växande välfärd gick förvånansvärt snabbt. Men 90-talet var ett bra årtionde på många håll i världen, framförallt i de anglosachsiska länderna och Sydostasien.


Få krav restes om återställare i socialförsäkringen. Sveriges exportindustri började snart arbeta för högtryck och kronan började stärkas och svenskarnas köpkraft förbättrades dels på grund av den minskande arbetslösheten, dels på grund av en låg inflation och en starkare krona.


De två regeringspartierna pekade också på att det snabba genomförandet av pensionsreformen gav god utdelning i pensionsportföljerna. ”Timingen” var perfekt både för premiepensioner och AP-fondernas placeringar i aktier. Men här manade dock de ansvariga statsråden till försiktighet. Ingen vet hur stor den verkliga vinsten blir förrän den är realiserad, men det var klart en god start för sparandet bör ge bättre utdelning än en dålig. Även om börsen backar finns i regel en betydande del av vinsterna kvar till nästa uppgång.


Det missnöje med Sverige som tidigare hade spritt sig i näringslivet under 80- och första hälften av 90-talet vändes till dess motsats. Nyföretagandet och optimismen ökade, men det sena 80-talets spekulationsexcesser undveks genom betydligt större realism hos banker, finansföretag och börsen. Dot.com-krisen i Sverige blev därför mildare än i USA och Storbritannien.


Estonia-utredningen hade lagt fram sin granskning av förlisningen i början av 1996. Orsaken till haveriet berodde på - precis som en rad sjöfartsexperter tidigare hävdat - fartygets dåliga underhåll, bristfälliga säkerhetsrutiner samt två mycket olyckliga omständigheter - mycket dåligt väder samt en kollision med ett icke identifierat föremål. När alla papper nu fanns på bordet kunde försäkringsersättningar och skadestånd ordnas upp snabbt och i godo. En bärgning av de omkomna skulle också om möjligt ske.


Ett resultat av utredningen gällde krav på översyn av tillsättningen av verkschefer. Politiska meriter skulle inte längre vara utslagsgivande, vilket skapade ett skadligt beroende. Det stod också klart att utkrävande av politiskt ansvar i samband med stora missgrepp av regeringsmedlemmar eller regeringen måste göras striktare. Dessa frågor skulle regeringen återkomma till senare i en grundlagsutredning.



DEL 5


DEN ÄRORIKA REVOLUTIONEN


1998 års val blev likt 1995

Återigen upplevde Sverige en ovanlig valrörelse. De som skulle opponera mot varandra samarbetade, trots att de gick fram med olika valprogram. Valresultatet innebar förstärkningar både för (s) och (m), mest för (m). De två regeringspartierna blev alltmer jämnstora. Orsaken till utjämningen var att Ny Demokrati och Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen. De lättrörliga men borgerliga nydemokraterna ansåg återigen att moderaterna var deras parti. Samma gällde den borgerliga falangen inom miljöpartiet


Regeringssamarbetet fortsatte. Moderaterna fick ytterligare en statsrådspost och politikens inriktning var i huvudsak densamma, men de partiaktiva både inom socialdemokraterna och inom moderaterna började bli otåliga och ville se den egna politiken få mer svängrum. Detta började smitta av sig på allmänheten. Vilken politik och vilka löften skulle egentligen gälla i det långa loppet?


Fristående debattörer och statsvetare började också oroa sig för en ”ny enpartistat med två partier” och ledande företrädare för regeringspartierna insåg farorna med ett långt obrutet samarbete utan - eller med en väldigt svag - opposition.


Allt oftare började skrivas om hur Sverige såg ut på 50-talet då centern och socialdemokraterna samregerade. Det var då - påpekade ett antal historiker - som viss rättsröta inom regering och statsförvaltning började göra sig gällande. De s k ”affärena” var många liksom överträdelser av de regler som uppfattats som ”fasta normer och moral” inom den statliga och även kommunala förvaltningen. Andra historiker påpekade dock att det fanns en stor, fundamental skillnad. På 50-talet samverkade två partier som på sina program hade som mål att skydda stora egna grupper, industriarbetarna och bönderna. Detta ledde till snäva och inte så sällan stötande kompromisser. ”Grispremier” till bönderna kunde ge helt andra typer av favörer till arbetarpartiet på arbetsmarknadens eller beskattningens område. Denna typ av ”kohandel” var mindre aktuell i 90-talets samarbete mellan socialdemokrater och moderater. Men det fanns, det var alla överens om, allvarliga demoraktiska risker.


Det fanns egentligen två framtidsscenarier. Det första och det mest sannolika var att regeringspartierna i högre grad började prioritera sina egna frågor. Socialdemokraterna: mer pengar till kommunerna för skola, vård och omsorg. Moderaterna: mer enskilda alternativ och lösningar med ”checkar” och försäkringar. Även på andra områden började skilda uppfattningar komma fram, t ex på den högre utbildningens område men också när det gällde betygsfrågan inom grundskolan och gymnasiet.


Den andra vägen som kunde väljas var något som mer liknade Schweiz med regler som i högre grad gynnade folkomröstningar och som underlättade delning av kommunerna till mindre enheter, dvs åtgärder som skulle leda till en mer decentraliserad politisk makt. Denna väg hade sannolikt varit möjlig på 60-talet, före de sista stegen i de stora kommunreformerna men på 90-talet för att inte tala om 2000-talet skulle det nog vara svårt att återgå till den gamla småskaliga kommunsektorn, men visst började större acceptans växa fram för folkomröstningar även i ett land som Sverige som haft en grundmurad tilltro till den representativa demokratin.


Diskussioner om politiska attityder och framtidsprogram hade återigen börjat bli livligare inom de två regeringspartierna. Socialdemokraterna ville ha en mindre - men stark och effektiv stat. Moderaterna ville ha en ännu mindre stat. Den stora skärningspunkterna fanns, där de alltid funnits, inom beskattningen och socialförsäkringarna. Här började nu klara skiljelinjer skönjas. Sjukvårdens organisation blev den känsligaste frågan - och politiskt intressantaste - eftersom problemet både var ideologiskt/politiskt men också geografiskt. Hur skulle gledbygdsborna och de mer avlägsna småorterna tillförsäkras god sjukvård. Här menade moderaterna att den moderna tekniken kom till hjälp. Minsta vårdcentral - privat eller kommunal - skulle kunna ha kontakt med de främsta specialisterna med ny teknik vid diagnoser, terapi och t o m övervakning. Transporter av sjuka till avancerad specialistvård kunde utvecklas med bl a helikoptertransporter såsom långt tidigare skett i Schweiz.


Socialdemokraterna vågade inte tro på en sådan utveckling och fruktade att den skulle skapa onödiga olikheter för de sjuka beroende på var de bodde. De politiska skiljelinjerna hängde djupast sett samman med tilltron till nya möjligheter och förändringar och det var ganska naturligt att moderaternas och de borgerliga väljargrupperna i högre grad såg positivt på de nya tekniska möjligheterna, som skulle ge mer dynamik på områden som just dessa väljargrupper var engagerade i.


1995 års ”ärorika och tysta” revolution

Omvälvningen 1995 återskapade några av de krafter som tidigare bidragit till att göra Sverige framgångsrikt. De ekonomiska drivkrafterna för tillväxt hade stärkts för alla - den minskande arbetslösheten, möjligheter att byta jobb utan att äventyra s k ”anställnigstrygghet” och allt fler möjligheter till avancemang genomsyrade i högre grad både näringsliv och den offentliga sektorn.


När jobben kändes tryggare, vågade man i högre grad släppa lös konkurrensen. Friskolor började uppmuntras av kommunalpolitikerna liksom fritidspraktiker och enskilda läkarhus och detta fick positiva smittoeffekter på de kommunala skolorna och vårdhemmen. Som redan påpekats låg dock det gamla tvistefröet latent - kan marknaden få släppas in i sjukvården.


Pensionsreformen hade ökat kunskaperna om företagande och aktie- och fondplaceringar och det nya systemet bidrog till att sprida kunskaper om IT till allt bredare folklager. Introduktionen av det nya pensionssystemet kom också rätt i tiden - pensionsspararna fick var med om de bra börstiderna i slutet av 90-talet och nedgången i början av 2000-talet kom i mindre grad att påverka placeringarna både för AP-fonderna och premiepensionerna. Och inte minst viktigt människor började gärna ”jobba över” normal pensionsålder.


Framgång skapar nya problem och problemen var politiska. Att koalitionen mellan s och m inte skulle överleva ännu ett val var en uppfattning som delades av allt fler. En mer normal demokrati med en regering och en opposition värd namnet uppfattades mer som en normalisering än ett hot, men hur skulle politiseringen avarter från andra hälften av 1900-talet kunna undvikas?


Statsvetarna och ekonomerna men också de politiker som mindes den tiden pekade på den olyckliga konstitution som Sverige fick 1970 med sitt första riksdagsval 1973 till den enda kammaren. Att själva valet avslöjade en fadäs gjorde det inte bättre. Riksdagen blockerade sig själv genom 175 socialdemokratiska (socialistiska) mandat och 175 borgerliga. Detta var egentligen en av de mindre bristerna. De fundamentala principerna som ska ge en konstitution stadga, hade knappt diskuterats. Debatten hade enbart varit juridisk-teknisk och partipolitisk. Sällan har ett beslut i en så grundläggande principiell konstitutionell fråga tagits på så svagt underlag. Frågor som maktdelning, krav på regeringsmakten och kontrollmakten hade partipolitikerna inte velat ta upp till granskning.


En dålig konstitution tillsammans med en rad politiska problem som nådde vårt land utifrån, oljekrisen, Bretton Woods sammanbrott, inflation i tvåsiffriga tal etc utgjorde det nästan glömda ursprunget till 1995 års svenska kris för det politiska etablissemanget. Förhandlingsekonomin, särintressen som gynnades alltmer, den ofta låsta ställningen mellan blocken som tillät småpartier som (v), (mp), (c) och (nd) få oproportionerligt inflytande. Deras marginella röstinnehav gjorde det möjligt att driva igenom beslut som ofta innebar betydande kapitalförstöring och/eller hinder för modern vetenskaplig och teknisk utveckling. När en regering släpper igenom beslut som uppfattas av en majoritet av medborgarna som uppenbart bisarra får detta återverkningar utanför politiken. Det går inte att samtidigt genomdriva uppenbart felaktiga beslut för maktens skull och samtidigt behålla integritet, ansvarskänsla och moral. Ett utflöde av detta blev att de politiska utnämningarna inom statsförvaltningen började dominera samtidigt som medborgarnas cynism visades alltmer öppet. När sedan ”vallöften” i växande utsträckning offrades, inte minst för att hålla de små men nödvändiga samarbetspartierna nöjda skapades en ny form av moralupplösning som ju på sitt sätt dokumenterades av den internationella Estoniaundersökningen.


Hela regeringen var nu ense om att vare sig (s) och (m) skulle gå skilda vägar eller inte, hade de en viktig uppgift kvar och det var att arbeta för en genomgripande grundlagsreform.


Men såg med förfäran på hur på kontinenten EU förde politik som i princip påminde om de svenska storkommunreformerna, som hade fått ytterst skadliga effekter i form av centralism och snabbt ökande skattetryck. Vidare förskräcktes man av de snabba institutionella förändringarna, som i mångt och mycket påminde om de sämsta dragen i den svenska modellen innan sammanbrottet - inklusive normupplösning och bristande kotrollmakt och en begynnande rättsosäkerhet. Denna utveckling förstärkte kraven på en grundlagsreform för att om möjligt hindra ”smittoeffekter”.


Några krav uppfattades som viktigare än andra. Återinförande av en ”första kammare”; en stark och i ordets egentliga bemärkelse självständig kontrollmakt som självständigt skulle pröva och ingripa mot eventuella brott mot grundlagen samt införandet av i vissa fall beslutande folkomröstningar. För kontrollmakten måste speciella tillsättningsregler, mandattider och förbud mot omval gälla.


I folkomröstningsfrågan var både socialdemokraterna och framförallt Lars Tobisson mycket tveksamma. Frågan borde dock prövas allsidigt och seriöst. Beslut fattades om att tillsätta en grundlagsutredning och direktiven diskuterades ingående med riksdagens mindre partier. Utredningen tillsattes med företrädare från alla partier sent år 2000.


Resultatet med fem års samregering

Hulterström-regeringens ”image” av kunskaper, ansvarsanda och erfarenhet gav respekt och denna anda smittade av sig till förvaltning och näringsliv i form av bättre moral och arbetsmoral. En orsak till denna ”klimatförändring” som ingen talade om utan alla tog för given, var att avancemang inte minst i offentlig tjänst återigen byggde på de gamla principerna om ”förtjänst och skicklighet”. Politiska utnämningar blev allt ovanligare. Företag och företagare som lyckades, blev lika hedrade som våra företagspionjärer i början av 1900-talet.


Förändringarna 1995 uppfattades inte som ett systemskifte - ingen kom över huvd taget på idén att ta ordet i sin mun. Men visst, 1995 skapade stora positiva förändringar, men de växte upp underifrån. Med den nya politiken flyttade ”den osynliga handen” tillbaka till Sverige. Riksdagen fick mindre att göra. Riksdagsledamöterna kunde precis som förr både sköta sina gamla vanliga yrken och ha ett av de finaste förtroendeuppdragen, nämligen riksdagsledamotens. Redan utan grundlagsutredning blev Sveriges politik mer anpassad till en livskraftig marknadsekonomi.



EFTERORD

Historien om Estonias förlisning och de politiska förvecklingar som olyckan skapade visar både på möjligheterna och svårigheterna med att skriva alternativ historia. Meningen med den här essän var att försöka belysa resultatet av att ersätta den i Sverige förhärskande politikertypen, det vill säga de TV-mässiga, verbalt begåvade personer som gjort karriär inom politiksfären sedan barnsben, med politiker med något mer allsidig livserfarenhet och sakligare läggning. Dessutom ville vi föreställa oss ett Sverige som kunde föra sin egen politik utan att vara avhängigt regler och förordningar från Bryssel. Det senare var ju det lättaste.


Opinionen var mot ett svenskt EG/EU-medlemskap både före och efter folkomröstningen. Endast mindre förändringar i det verkliga skeendet hade behövts för att det skulle ha blivit ett nej i folkomröstningen 1994.


Svårare är det att tänka sig Sverige med omdömesgilla människor i ledningen för de stora politiska partierna. För att åstadkomma detta måste författarna vid tiden för historiens början avlägsna de då ledande politikerna och deras givna efterföljare. Det kunde ju ha åstadkommits på många olika sätt. Man skulle kunna ha tänkt sig en matförgiftning med C. Botulinum i riksdagsrestaurangen eller ett bombattentat mot Nobelmiddagen. Att vi inte valde något av dessa eller andra ännu blodtörstigare alternativ har delvis att göra med vår godmodiga läggning och dels att sådana dramatiska händelser hade riskerat att ta över huvudrollen i vår historia.


Vi sökte i stället det som Alfred Hitchcock döpt till McGuffin, det vill säga en intrig eller en detalj i intrigen som gör det möjligt att föra historien framåt men som i sig inte har betydelse för historien som helhet. Estoniaolyckan föreföll då vara ett självklart val. Katastrofen var ett stort nationellt trauma och efterspelet visade på ett mycket osäkert handlag hos både politiker och ämbetsmän vilket gav upphov till ett antal skandaler. Att vi i vår berättelse har komprimerat tidsaspekterna och på så sätt kunnat använda oss av Estonia-affärens efterdyningar, istället för verklighetens långt mer utdragna och plågsamma förlopp ansåg vi var ett mindre ingrepp i samtidshistorien än andra mer dramatiska och konstruerade händelser.


Historien skrevs under sommaren 2004. Så sent som under november 2004 kom nya fakta i dagen som visar att Estonia verkligen användes för vapensmuggling från Estland till Sverige. Det ändrar i och för sig inget för vår del. Det vi har skrivit är och förblir en saga. Dock ska sägas att vår beskrivning av Estonias skeppsbrott har inspirerats av Anders Björkmans hemsida om Estonia (heiwaco.tripod.com).


Björkman har gjort en gedigen teknisk analys av Estonias förlisning. Att kommissionens slutsatser inte tål en kritisk utvärdering är uppenbart för var och en som jämfört kommissionens slutrapport och Björkmans analys. Det är bara att hoppas att framtida utredningar utförda med större oväld och noggrannhet kommer att klarlägga vad som verkligen hände under den stormiga natten på Östersjön mellan den 27:e och 28:e september 1994.


En första början är kanske den förnyade utredning som regeringen nu tillsatt för att klarlägga förloppet när Estonia sjönk. Även om det tar tid kommer sanningen säkerligen fram till slut, vilket de riksdagsledamöter som inte vågade stödja en fullständig ny utredning bör beakta.


Vårt syfte med vår alternativa historia var ett annat - det var att visa att vår politiska framtid kan utvecklas på många olika sätt. Här har vi försökt visa på några mekanismer som skulle kunna hjälpa oss att få både ett bättre politiskt och civilt samhälle.


Stockholm 1 april


Margit Gennser.....................Mikael Gennser