LITET AV VARJE (31/5)

Maj har varit en händelserik EU-månad.

Ett stort - ett mycket stort - NEJ i Frankrike och nu undrar ”eliten” - den självutnämnda - varför folket röstar nej. De svarar för säkerhets skull själva på frågorna:

1. Folket förstår inte frågorna
2. Folket svarar på andra frågor
3. Folket är egoistisk - tänker bara på sin egen ekonomi
4. Folket är protektionistiskt - tycker inte om konkurrens
5. Folket är obildat, dumt, omodernt ....... m fl invektiv

Naturligtvis kan inte EU-eliten i framtiden tillåta folkomröstningar som ger nej-majoritet. Ett smart förslag från en EU-stofil är att ersätta ordet NEJ med JA obligatoriskt, rakt över. Alla blir nöjda. NEJ-sägarna röstar JA med sina NEJ-sedlar och de välanpassade EU-medborgarna gör som det alltid gjort - följer överheten med ett vackert ”äkta” JA. En sådan reform och Persson och Reinfeldt kan lugnt tillåta både sina kloka väljare och sitt dumma folk att ordna folkomröstningar.

I morgon är det tid för Holland att säga sitt. De senaste siffrorna pekar på ett ännu större NEE än det franska NON - 62%. I avvaktande på en NEE-reform har den holländska regeringen hotat att inte godkänna folkomröstningen om inte NEE blir stort nog. Det låter uppmuntrande - för NEE-anhängarna. Med en sådan sporre ska det mycket till för att inte rösta.

Riksdagen har haft besök av Rapports "Uppdrag granskning" för att pejla riksdagsledamöternas syn på EUs grundlag och folkets tankeförmåga. Våra folkvalda var helt eniga om att ”folket” inte kunde klara EUs konstitution. Folkomröstning var därför utesluten i en så svår fråga! Själv sa de först att de studerat grundlagen men blev efter Rapports ”tentamen” litet osäkra på om de verkligen läst den. Resultatet motsvarade knappast det som kunde förväntas i en riktigt dålig grundskoleklass. Två eller tre fick fullt godkänt. Icke-godkänt var standardbetyget och de flesta fick det med spets = total okunnighet. Hit hörde min efterträdare på Malmöbänken Carl-Axel Roslund. Han har aldrig varit blygsam av sig och avvisade bestämt folkomröstning. Det var ingen lämplig fråga. Lämplig för vem - riksdagsmän eller folket? Tittarna inte Carl-Axel avgör det!

Till sist, EU säger nej till ”Apoteket” och dess monopol. Statsrådet Ylva säger att EU säger ja till monopolet. Kanske har Ylva redan anammat JA/NEJ-reformen? Nej blir helt enkelt alltid ja.

VARFÖR NON PÅ SÖNDAG? (26/5)

LÄS SJÄLV!

BBCs fråga om ja eller nej på söndag i Frankrike har lett till många brev och synpunkter, inte minst från fransmän och holländare. (Svaren finns efter den inledande texten.)

Varför nej?

Man är trött på EU-byråkrater!

Man är trött på politiker som inte lyssnar! Chirac i TV i kväll gör nej en tjänst.

Man är missnöjd med en dåligt skriven och dåligt tänkt konstitution!

Man tycker inte om -ja, man avskyr - EUs överhetssamhälle!

Man är trött på ett EU som halkar efter!

Man vill bli styrd av ”sina egna” - en fransman vill knappast ha Blair som president och en engelsman vill inte se Chirac som sin premiärminister!

Kort sagt, när den politiska och byråkratiska eliten säger att folk inte förstår konstitutionen är det fel även om MSM (de stora medierna) håller med sin elit.

Vanligt folk har förstått konstitutionen alltför väl. De vet att de röstar nej för sin självständighet och sin demokrati. Det visar svaren på BBCs fråga med stor tydlighet.

POLITISK DAGEN EFTER (23.5)

Tyskland
Att SPD skulle förlora stort i Nordrhein-Westfalen det var alla beredda på. Schröders krav på nyval kom dock som en kalldusch, inte minst för alla förbundsdagsledamöter som inte blir omvalda.

Det tyska tidningarnas rubriker och texter var stora, svarta och fyndiga. I Düsseldorf hade man drabbats av ”Düsseldorfer Tsunami” och i Frankfurt ”upplevde man en kanslers politiska självmord för att slippa dödsångesten”.

CDU/CSU är också ”tagna på sängen” och det framtida politiska radarparet Merkel/Westerwelle uppfattas som mer bedagade än fräscha. Stor koalition, en stark CDU/CSU regering eller en återuppstånden, men svag, röd/grön ministär? Osäkerheten är stor och allra mest gäller den hur man ska få tysk ekonomi på fötter igen. Blir det någon skillnad om regeringen är svart, röd/grön eller regnbågsfärgad?

Frankrike
Folkomröstningen om EU-konstitutionen står i fokus. 5000 personer lyssnade på den borgerliga Phillipe de Villiers i lördags. Han försvarar fransk suveränitet på brittiskt maner. Euroskeptiska MEPar uppmanade fransmännen att säga nej och de talade för oss svenskar också, vi som är ”röstlösa” och politiskt stumma. Tjecken Vladimir Selezny, inte Gunnar Hökmark eller Christoffer Fjellner bevakar mina och andra svenskars intressen. Att Charlotte Cederskiöld skulle försvara något annat än sina egna är en utopi! Men Gunnar och Christoffer som kanske har en gnutta idealism kvar bör betänka Fabians Månssons ord ”Vet hut, vet sjudubbelt hut” - lika aktuellt i dag som 1921. Frågan gällde då som nu rösträtt!

De franska opinionsundersökningarna tyder på ett NEJ men med franska röstregler har det något av hasard över sig. På Korsika anser väljarna att de döda har rätt att rösta och ”Dom Toms”, de franska besittningarna bortom haven, röstade fram fransmännens euro 1992. Samma kan gälla konstitutionen på söndag. Wayampli-indianerna i Amazonas djungler är mycket entusiastiska både för konstitutionen och för att rösta. Det är också bananodlarna på Guyana och befolkningen i Cayenne. Vallusten uppmuntras av Chiracs generositet, fast de mer handfasta detaljerna, pengarna, står EU och de franska skattebetalarna för.

Holland
tycks rösta ”NEE” och nejet har blivit allt större och alltmer bestämt efter eurovisionens schlagertävlan. ”Östra Europa förfalskar resultatet (genom att favorisera sina egna låtar)” löd holländarnas dom och samma dom gäller nu också EU-politiken. Rackarspel som rackarspel! Euroschlagern och EU-politiken är nu lika illa sedda. Ett nej i Holland kan bli ett stort nej.

Bryssel
Det råder split och strid över EUs budget. Budgetmakarna - Barroso m fl -kräver 35% i påökning. Britterna, vi i Sverige, Tyskland, Österrike och några till säger nej. Fast sedan är enigheten förbrukad också på ”sparsidan”. Sverige pucklar på Storbritannien som bör ge bort sin ”rabatt” och Straw hotar med veto och dödläge. Beskurna regionalfonder utlöser hårda skrik och förbannelser, särskilt högt skriker Spanien. Budgetsammanträdena i Bryssel börjar få likheter med ”kalabaliken i Bender” eller med de stridigheter som förr kännetecknade fördelningen av svenska kommun- och landstingspengar. Må det hela sluta fredligt som på bibelns tid. EU-byggarna drar då hem var och en till sitt och Bryssel får förfalla precis som Babels torn. Fransmän och holländare får inte bakläxa utan guldstjärnor för att de röstat nej, tyskarna får tid att ägna sig åt sina egna dåliga affärer och Blair och Brown fortsätter att vårda sin rabatt hemma på sin ö.

En dröm? Visst! Inte ger sig EU-federalisterna så lätt!

”YACHTGATE” OCH ”5 LIVVAKTER OCH 10 LÖNER” (19/5)

är bara några av de önskerubriker som ordförande Barroso med rubriknamnet ”Kapten Katastrof” bjudit på den senaste veckan.

Barroso och hans mäktiga allierade i EU-parlamentet har gjort allt för att stoppa publiciteten kring ”yachtgate”.

Barrosos eventuella intressekonflikter i samband med lyxkryssningen som gäst hos superrike greken Latsis är politiskt känsliga och bör inte diskuteras öppet i EU-parlamenet, om de lojala gruppledarna, Pöttering, Schultz och Cohn-Bendit får bestämma. Deras ”övertalningsförsök” (läs hot) bl a mot fem rättänkande konservativa brittiska MEParna, som ställt sig bakom kravet på att Barroso ska komma till EU-parlamentet för ”förhör” har misslyckats. Nya Barroso-frågetecken har dessutom kommit i dagen. Det gäller Barrosos livvakter och deras dubbla löner.

* Varför behöver Barroso fem livvakter och varför portugisiska?’
* Varför kan inte Barroso nöja sig med EUs livvakter?
* Varför får Barrosos livvakter dubbel lön, €6000 från Portugal och €2 600-3 900 från EU?
* Varför är EU-adminstrationen okunnig om anställningarna?
* Hur kan livvakterna fått ut lön från EU, när EU-adminstrationen inget vet?
* Är EUs lönerutiner så bristfälliga, att man kan betala ut löner till inte anställda anställda?
* Innebär inte ”dubbla löner” dessutom att kommissionen brutit EUs anställningsregl. 11(II)?

Många EU-medborgare, dvs många svenskar, danskar och britter anser att den här typen av administrativa regelbrott är allvarliga. På kontinenten är bedömningen mer lättvindig. Alltför många svenska MEPare tycks ha blivit smittade av kontinental administrativ laissez-faire. Har de också börjat smittas av andra sedvänjor inom EU-sfären?

I dagens WSJ konstateras att Grekland är Europas ”sista marxistiska stat”. Grekland kännetecknas nämligen av en tung, stor, dominerande stat och en sådan stat utgör en utmärkt jordmån för mutor. Grekland ligger snäppet efter Italien i korruptiontsligan enligt WSJ, och har en mutkultur slagit rot är den svår att utrota och är dessutom smittsam.

”Dåligt sällskap fördärvar goda seder” konstaterade redan greken Manander och hans ord gäller än i dag. Kanske kan vi tycka att när Barroso faller för en bjudresa är det en småsak även om gåvan var värd bortemot 200 000 kr. Den intressekonflikt han kan hamna i gäller dock inte bara småsaker. I potten kan ligga miljardbidrag i form av penningströmmar och EU-tillstånd som gynnar Grekland och stora grekiska näringslivsintressen.

Det finns således frestelser. Små frestelser har en tendens att växa och bli allt större precis som barnvisan lärde små svenska barn redan för 300 år sedan:

Nappa, snappa knappenål
Lyktas med en silverskål

HISTORIA - DET ÄR TRENDRIKTIGT (15/5)

Den senaste veckan har gått i ”historiens tecken”. Ledarskribenter och krönikörer har gett sitt tyckande en ”historisk touch”. Jag följer deras exempel på mitt sätt.

Det aktuella Grekland
Ordförande Barroso (och Grekland) är högaktuella ämnen. Grekland är som allt annat en produkt av sin historia. Låt oss därför börja med en ögonblicksbild från Grekland 1916. Vi har två kompetenta historiska guider, dåvarande chefen för det brittiska kontraspionaget i Aten, författaren Compton Mackenzie och Frans G Bengtssons som i ”Pandemonium i Athen” i koncis form ger oss en uppfattning om Mackienzies Aten.

Grekiska armén var mobiliserad; Aten sjöd som en häxkittel, under många flitiga trollkarlars omröring; kupper och motkupper ruvades i stort antal; centralmakternas och ententens legationer, agenter, köpta inhemska spioner, hemliga emissarier, mutfördelare och propagandaskribenter deltogo med liv och lust i detta, under beslutsam strävan att eliminera varandra ....”

Visst ser Grekland annorlunda ut i dag men en del av den gamla kulturen tycks fortfarande leva kvar, om vi ska tro Christopher Bookers kartläggning av penningströmmarna från EU till Greklands storslagna infrastrukturprojekt men också vänskapsförbindelser och intriger. Att ordföranden i EU-kommissionen lätt kan trampa fel i en sådan gammal kulturell miljö är kanske inte förvånande.

Mackenzies Aten 1916 * kännetecknades av organisatoriskt trassel och vedermödor utan all like. Stoffet var så rikligt att Mackenzie hade svårt att få plats med hela året 1916 i en volym. Barrosos ”grekiska vedermödor” uppvisar liknande drag. Jag ska försöka bringa så stor reda som möjligt i det händelseförlopp som blir ämnet för EU-parlamentets ”förhör” med Barroso den 25 maj. Om det blir av?!


Flygplatsen Spata i Aten
MEParna Dr Gabriele Stauner från Tyskland, Freddy Blak från Danmark och Bashir Khanbhai från Storbritannien försökte tidigt få klarhet om flygplatsen Spatas finansiering. Basil Coronakis, redaktör från Aten hjälpte dem.

Flygplatsen finansierades med EU-bidrag och lån. Kostnaderna beräknades till 2,3 miljarder euro, dvs egentligen steg de från €878 miljoner 1992 till €973 miljoner 1996. I april 2003 angav kommissionen beloppet till €1,8 miljarder och samma månad beräknade Hochtief kostnaderna till €2,3 miljarder.

Hochtief, ett tyskt företag, skulle bygga flygplatsen. Hochtiefs egen insats var € 133 miljoner, trots att företaget ägde 45% av aktierna i projektet. Hochtief fick dessutom ensamrätten till driften av flygplatsen i 30 år. Den övriga finansieringen såg ut så här: EUs skattebetalare € 250 miljoner, Europeiska investeringsbanken lån med grekiska statens garanti €997 miljoner. Resten finansierades med grekiska skattemedel. Spata har varit dubbelt så dyr att bygga som det lika stora italienska Malpensa.

Sauner och hennes två kolleger i EU-parlamentet har sedan maj 2003 krävt att få fram dokument om Spatas finansiering. Dåvarande kommissionsordförande Prodi nekade att släppa kontrakten därför att de "innehåller ekonomisk och teknisk information, som skulle skada företagsintressen.” I juli 2004 lovade dåvarande kommissionären Michel Barnier att överlämna detaljerade handlingar men inget har hänt.


Lyxsemester ledde till nytt grävande
Barrosos lyxsemester med Spiro Latsis har lett till nytt ”grävande” och en rad intressekonflikter har kommit upp i ljuset. Barrosos taleskvinnan följde den vanliga - men dåliga taktiken - att förneka alla affärsmässiga samband mellan EU och Latsis. Hade Barroso varit klok hade han direkt rättat henne.

Han måste ha vetat att EU-kommissionen vägrat svara på frågor om Spata flygplats samt om Hochtief- och Latsis-gruppernas gemensamma affärsprojekt. Eller är Barrosos kunskaper om de stora aktörerna inom europeisk ekonomi och företagsamhet lika bristfälliga som vår svenska Margots om historia och oerhört mycket annat.

Barroso borde vetat att Prodi gjort stora ansträngningar att stänga ”Spata portföljen” juli 2004 men att hans försök stupade på det grekiska valet och en ny regering som lovat undersöka Spatas affärer. Denna nya utmaning ledde till antydningar från kommissionen att en undersökning av Spata skulle kunna leda till återkrav från EU på miljarder euro.


Någon började sjunga!
Men historierna om märkliga affärer bara fortsätter och fortsätter. En grekisk tjänsteman,Teresakis, som arbetar i direktoratet för energi och transporter och som reser mellan Aten och Bryssel ca 45 gånger per år blev upprörd över Spata´s oerhört höga flygplatskostnader. (Han betalade nämligen en hel del av biljetterna själv.)

Hans kostnader för avgifter uppgick till mer än € 7 000 per år. Teresakis anmälde fallet för OLAF och frågade bl a varför flygplatsbygget inte hade belagts med moms. OLAF svarade givetvis inte. I april 2004 krävde OLAF däremot att Terezakis skulle ”inställa sig” och svara på frågor. Han vägrade. Anmälan var privat och inget tjänsteärende.

Terezakis anklagades då för att vara ”whistleblower” - ”fientlig mullvad” men han framhärdade och vände sig i september till ECJ för att få de begärda dokumenten. Det var hans rätt som privat medborgare.

Kommissionens administrativa vakthund begärde då att han skulle inställa sig inför en discplinnämnd. Han vägrade. Hans frågor om Spata skedde inte i tjänsten.

Varför har kommissionen så ömma tår? Varför är ärendet Spata så känsligt?


En naiv fråga?
Kanske, kanske inte. Här finns några förklaringar:

1. Latsis´konglomeratet har nära förbindelser med Hochtief både vad gäller bygg- och konstruktiosarbeten samt driften av Spata.

2. Latsis har byggt en EU-finansierad pipeline till Spata för Hellenic Petroleum, i vilken det ryska bolaget LUKoil är delägare. Hellenic Petroleum sköter oljeleveranserna för Spata.

3. Ett Latsis-ägt bolag har en 50%-ig andel i det kontrakt som gäller flygplatsservicen på Spata.

4. Lamda och Hochtief samarbetar i olika delfinansierade EU-projekt gällande grekiska motorvägar.

5. Nyligen bekantgjorde kommissionen att EFG, Eurobank Ergasis Banking Group, kontrollerad av Latsis-familjen ska ha exklusiv rätt att hantera EU-fonder som betalas till Grekland, ca €28 miljarder.

6. Latsis är en förtroendeman (trustee) i Friends of Europe, en lobby-organisation som arbetar för snabb politisk integration. (Carl Bildt tillhör samma transnationella jet-set.)

7. Barroso sköter f n temporärt ”shippingportföljen”. Latsis är en av de större shippingmagnaterna.

8. Momsen på Spata - betalad eller inte?

Latsis och EU har helt uppenbart betydande ekonomiska förbindelser och det innebär att Barrosos semester skapar någon slags intressekonflikt. Det kan han inte förneka lika litet som Margot Wallström kan undgå hård och i mitt tycker rättvis kritik för sitt uppseendeväckande tal på sin hemsida.

Och så tillbaka till de utlovade historiska anknytningarna: Det var inte lätt att att orientera sig i den grekiska världen 1916 med heder och bibehållet anseende. Det är inte heller helt lätt nu. Framstående, högt uppsatta politiker vill ha hedrande eftermälen och inte sådana som Mackenzie tillskrev den befälhavande franske amiralen i de egeiska farvattnen 1916 eller den engelska underrättelsetjänstens förmågor vid samma tid. Hans omdömen om dem var kärnfulla och antagligen sanna:

”Kompletta idioter eller farligt nära gränsen till samma kategori.”


Censur och tystnad
Mackenzies tredje bok från Grekland beslagtogs, inte för den var omoralisk utan därför att den var för moralisk - den stred mot företeelser som skyddades av ”The Official Secrets Act”.

Även i detta avseende är 2005 inte så olikt 1932 (utgivningsår för del 3).
När Nick Farage, MEP såg till att mer än 72 av hans kollegor krävde att Barraso skulle komma till EU-parlamentet för att svara på frågor om eventuella intressekonflikter, blev det oro bland den europeiska överheten.

EPPs gruppledare Pöttering krävde disciplin. Socialisternas ledare Schultz fick telefonsamtal från Schröder i Berlin som krävde samma sak - disciplin. Tänkbar orsak? De grekiska affärerna är för delikata för EU-medborgarnas öron, allrahelst nu när fransmännen ska folkomrösta. Precis som det var viktigt att beslagta Mackenzies tredje volym om Aten, måste den aktuella EU-debatten ske inför lyckta dörrar.

Och så ännu ett historiskt perspektiv: Frågan om censur eller censurliknande beteenden var aktuell 1916, 1932 och fruktar jag nu också år 2005. Sverige har också historiska minnen, som visar att öppenhet är svårt. De yngre mössorna som kom till makten 1760 i vårt land, var i ett hänseende ett radikalt parti. De la fram en tryckfrihetsförordning och försökte dessutom få den skånske Niklas von Oelreich att frivilligt lägga ned sitt ämbete som censor.** Men det dröjde inte länge innan de ”radikala mössorna” började känna sig oerhört besvärade över allt som skrevs och trycktes av ”hattarna i opposition”. Snart blev den svenska frihetstidens politiska förvecklingarna så komplicerade att partierna bad om kungamaktens beskydd (och litet mindre tryckfrihet). Både Barroso och Margot Wallström har talat stort och brett om mer av transparens och öppenhet inom EU ”så att EU kommer närmare människorna”. Menar de verkligen vad det säger? Om det skulle bli bönhörda, skulle de inte snart ångra sig precis som de ”radikala mössorna”?

* Frans G Bengtsson: För nöjes skull, Stockholm 1947 s.62-71
** Alf Henriksson: Svensk Historia del 2, Stockholm 1963 s.685-686

SE UPP FÖR DJUPT VATTEN - DET ÄR LÄTT ATT DRUNKNA (12/5)

Den 12 maj har gett EU-parlamentet stora nyhetsrubriker. Jag är övertygad om att våra MEPar från våra vanligaste svenska partier trivs bättre i den grå vardagens jämna lunk.

Att hela 74 ledamöter reagerar adekvat, när EUs ordförande Barroso har hamnat i en allvarlig intressekonflikt hedrar dem. De som tiger, beter sig som de gamla kända aporna - inget ser, inget hör och inget säger - de riskerar att tappa sin politiska heder. Men vilket är viktigast - hedern eller att undgå den kristdemokratiske EPP-gruppens ledare herr Pöttering, när han hotar med den sjusvansade varianten av partipiskan?

Herr Pöttering kräver i auktoritär germansk anda att alla som tillhör EPP-gruppen ska ”rätta in sig i ledet” och ge avkall på sina egna moraliska värden. Jag är övertygad om att politiker som Daniel Hannan och Roger Helmer inte viker en tum - om de gör det, har den återstående resten av den representativa demokratins anständighet förlorats. Det får inte ske.

DEN ABSOLUTA POLITISKA DÖDSSYNDEN ÄR ATT FÖRNEKA SANNINGEN

Vet Margot Wallström, kommissionären det? Jag tror inte det. Hennes tal i Theresienstadt, har nu lett till följande fråga i EU-parlamentet:

James Hugh Allister (NI). – Has the Commission no shame in trying to ride to success in the referendum campaign on the back of emotion and sentiment, such as the Commissioner deployed in her speech at the commemoration ceremony for the liberation of the concentration camp of Terezin at the weekend? Does the Commission not have any appreciation that the opponents of the Constitution are just as proud of the defeat of Nazism as anyone else and that we take great offence when she tries to hijack and monopolise that sentiment in order to advance the political agenda of seeking to promote this Constitution?

Margot Wallström, Vice-President of the Commission. -I am sorry, but do the UK media have no shame in publishing such absolutely desperate lies? I never said such a thing, but it does not help if they have written it. They have lied; they have made things up. I just feel sorry for you because you have been misled by pure lies in the British media. I just want everybody here to know that this is a pure lie. They have made up some kind of title or headline in the newspapers that is totally wrong. A lot of people were there, so you will know exactly what I said.

Margot Wallströms svar och uppskruvade tonläge, visar att hon är ute på djupt vatten. (Läs och förstå varför.) Är det förvånande att hon har trampat fel. Nej, hon har avancerat för snabbt för högt. Margot är ännu ett empiriskt bevis på ”Peters princip”.

Vilka orsakerna än är till propagandakommissionärens problem, följderna blir sannolikt allvarliga. Att fatta felaktiga politiska beslut och att göra politiska dumheter det må vara en sak, men att försöka sopa igen spåren och sedan förneka sina dumheter - på vardagsspråk - att ljuga, det får ofta mindre bra konsekvenser. Det finns det många exempel på, men ett kan räcka: Nixon föll inte på Watergate - han föll på att ljuga om Watergate.

Journalisten på The Spectator, Peter Oborne, har just kommit ut med en bok ”The Rise of Political Lying”. Han slutar sin bok så här:

- Vi kan låta bli att göra något åt det politiska ljugandet. Vi kan forsätta att luras och bedra varandra, men då växer det också fram en ökande vrede bland allmänheten, alienation och avsky. Vi kan redan i dag se en fortskridande devalvering av en anständig demokratisk politik och den snabba framväxten av brännvinsadvokater och bedragare och kanske fortare än vi anar, något mycket värre.

Men Peter Oborne hyser också ett visst hopp:

- Vi kan försöka handla anständigt och hederligt. Det gäller oss alla - politiker, journalister och medborgare. Storbritannien har en fantastisk tradition av offentlig integritet och medborgerligt engagemang som kan återvinnas och förbättras - och här vill jag tillägga: Samma gäller Sverige.

Samtidigt kan jag inte underlåta att ställa en fråga - som den internationella politiska klassen kan uppfatta som impertinent:

Gäller detta också EU?

PS EU-parlamentets ordförande har beslutat att ta emot skrivelsen från de 74 parlamentsledamöterna. EU-kommissionens ordförande kommer att svara på frågorna om ”intressekonflikterna” fyra dagar före Frankrikes folkomröstning.

Pötterings partipiska kan ställas in i sin skrubb igen.

GJUTJÄRN INTE SMIDE (12/5)

Sverige ska göra EU öppnare och ärligare är de svenska EU-parlamentarikernas raison d´etre. Ordet ”öppet” är signalord för mindre korruption och bättre användning av EUs pengar. Men vallöften devalveras nu i allt snabbare takt.

EU-kommissionens ordförande José Barroso är föremål för misstankar om korruption - eller med svagare ord "intressekonflikt" eller ”vänskapskorruption”. Jag har skrivit om frågan ett antal gånger under rubriker som ”Frestelser”, "Feta katter är svaga för grädde" och "Fingrarna i syltburken”. 74 rättänkande MEPar har nu skriftligen krävt att Barroso ska komma till EU-parlamentet för att redogöra för sina förehavanden. Men bland dessa 74 finns inte någon representant från Moderaterna och folkpartiet och endast en från socialdemokraterna, Anna Hedh, som kom in på ett ”personligt mandat”. Heder åt henne.

Men var finns Gunnar Hökmark? Varför är han inte aktiv när det gäller att beivra maktmissbruk i EU? Är det för obehagligt att sätta sig upp mot EPPs partipiska? Eller är det så att Gunnar fortfarande har svårt att hitta rätt i EU-parlamentets alla lokaliteter och bland EU-pappren? *

Men Charlotte Cederskiöld, moderat MEP, är ju sedan många år hemtam i Bryssel. Hon kan inte skylla på att hon inte hittat Nick Farage och hans lista. Min slutsats är att maktens olika ”oarter” kvittar henne lika. Altruism har aldrig legat för Charlotte, men Christopher Fjellner då, ung ungmoderat? Det är nog ohemult att begära av en så ung ledamot med en så lång politisk karriär framför sig, att offra den på en så farlig politisk fråga som "intressekonflikter".

Men vem kan vi lita på? Se själv på hela listan som finns publicerad på eureferendum och ”bookmark” adressen direkt. Eureferendum har avslöjat hela Barroso-härvan och mycket annat kring EU. Heder bl a åt Richard North.

Men varför rubriken ”Gjutjärn inte smide”. Den är hämtad från Frank Heller, när han skildrade sina egna moraliska brister. Hans karaktär var mer lik gjutjärn och saknade smidets fasthet och styrka. Samma tycks gälla alla de stora partierna inom EU och här hemma. Om nu politiska partier kan ha ”karaktär och moral”.

PS EU-parlamentet prioriterar knappast frågan om Barroso.

* Gunnar Hökmark har undgått att rösta a) genom att inte hinna med att trycka på knappen b) att inte hitta sin plats i plenisalen. Den senare frågan gällde ansvarsfrihet eller inte med anledning av stora, under lång tid kända brister i EUs redovisningssystem. Bristerna avslöjades av Martha Andreasen som avskedas på grund av sin kritik.

DEN NÖDVÄNDIGA HISTORIEN (10/5)

En bekännelse: Jag blev inte i första hand moderat för att jag avskydde socialdemokrater, tyckte att skatterna var för höga, att Palme var totalt fel som statsminister. Jag blev inte heller aktiv moderat därför att jag trodde att framtiden låg i politiken och att den gav lätt förtjänta pengar. Nej, mitt altruistiska mål med politiken var ”bättre historiekunskaper till våra elever i skolan”.

Att det var ett värdigt mål blir mer och mer uppenbart. Vice ordföranden i EU-kommissionen är som bekant Margot Wallström med EU-propaganda som sitt ansvarsområde. Hennes aktiviteter den senaste månaden ger så här i efterhand empiriska bevis för att jag hade absolut rätt politisk ”gut feeling” vad gäller faran med historisk obildning.

Wallströms historiska kunskapsbrister avslöjas nu på EUs politiska scen. I bästa fall skrattar vi åt henne och hennes fadäser. Skratt, satir och ironi är överlägset effektivt, när det gäller att oskadliggöra politisk obildning, dumhet, grumliga analyser och tankelättja. Av denna anledning rekommenderar jag en läsning av ”The Anglo Saxon Chronicle”; detta trots att den ansvarige utgivaren för publikationen varnar för en ”brutal och elak" läsning.

Jag är helt övertygad om att Margot ”den välluktande” Wallström* endast har dimmiga begrepp om Goebbels, än mindre har läst hans artiklar eller tal. Men en sak har de gemensamt även om 60 år skiljer deras skrifter åt, ansvaret för ”propagandan”.

Satir blir ännu mer effektiv om den kombineras med analys. Detta sker i
”Vocabulary Words: Eurosceptic, Eurocrat, Euroseptic”. Analysen gällande Wallströms och EUs aktiviteter och de bångstyriga européerna kommer från vänner på andra sidan Atlanten.

PS. En tanke: Ansvarig för propaganda, minister för propagandan, ansvarig för propagandan för EUs konstitution, Agiprop etc ... sådant eller liknande brukar väl inte finnas i ”vanliga regeringar”? .... eller har jag inte följt med min tid?

* de engelska bloggarnas "smeknamn" på kommissionären Wallström i svensk översättning.

FÖR 60 ÅR SEDAN ....... (8/5)

Varför tar jag så ofta upp händelser som gäller EU-bedrägerier samt korruption och inkompetens inom EU i min blogg?

Är jag ”skandalhungrig”? Nej, mina motiv är betydligt allvarligare.

I dag högtidlighålls 60 års dagen av slutpunkten för en av förra århundradets värsta totalitära makter, Nazi-Tyskland. Samma fråga som ställdes för 60 år sedan men som borde ha ställts långt tidigare, bör också ställas i dag: Hur uppkommer totalitära system? Hur ser farorna ut?

F A Hayek var en av förra århundradets stora liberala individualister. Han varnade tidigt för politisk maktkoncentration och kollektivism.

Kollektivismens verkliga styrka var, ansåg han, driften att samla makt hos en liten styrande grupp, som kräver att individen ska underordnas staten eller imperiet. Underordning är ett logiskt krav för kollektivistiska strömningar. Det utgör garantin för styrka och överlevnad. Dissidenter inom en organisation skadar däremot den styrande gruppens makthegemoni. För att stärka de kollektivistiska strömningarna krävs, påpekade Hayek, propaganda och en allt mindre fri press.

Tyvärr har EU många av de kollektivistiska drag som Hayek varnade för. Organisationen styrs av teknokrater och de demokratiska inslagen har blivit alltmer försvagade. EU-projektet har dessutom saluförts på ett medvetet oärligt sätt. Ordet ”överstatlighet” fick inte nämnas, när Frankrike accepterade ECEC på 50-talet, när Storbritannien anslöts till EEC på 70-talet och vid Sveriges folkomröstning om EU 1994. Samma dimridåer gäller i dag, när EUs konstitution diskuteras i länder som Sverige, Storbriannien och också Tyskland.



Propaganda
För EU är det livsviktigt att få medborgarna i de olika länderna att "känna samhörighet" med EU och då krävs det propaganda. Vice ordföranden i EU-kommissionen, Margot Wallström, har utsetts till ”propagandakommissionär”. En del av hennes aktiviteter är så anmärkningsvärda att Hayek måste vända sig i sin grav och muttra ”Mensch - vet hon inte vad hon gör!” Men se efter själv - jag vågar faktiskt inte nämna propagandisternas fader vid namn.

Mer Wallström. Hennes senaste förslag går ut på att etablera propagandacentraler (förlåt upplysningscentraler) runt om i Europa. Storbritannien (ja-sidan) har undanbett sig sådana etableringar. (Se Margot is a unhappy bunny) En olycklig Margot kan däremot göra oss här hemma lyckliga: Låt oss slippa propagandan!


Läckor
Korruption och bedrägerier inom EU-byråkratin ska helst inte bli känt av EUs allmänhet. Pressfriheten har därför kommit i kläm och det kan bli värre. Byråkratin skyddas av immunitetsregler, som kan göra enskilda medborgare helt rättslösa. Våra EU-vänner borde repetera ”Vägen till träldom” när tid är.



Demokrati och folkomröstning
Svenska folket får inte folkomrösta men det får fransmännen inklusive alla som bor i de franska utomeuropeiska besittningarna.

"Invånarna på de palmklädda öarna 1000-tals mil från Bryssel kan komma att bestämma Europas framtid" lyder en rubrik i Daily Telegraph men nyheten har självklart inte stått i svenska tidningar.

Martinique, Guadeloupe, Tahiti samt franska Guyana, Reunion, Nya Kaledonien, Polynesien och ytterligare två öar mellan Madagaskar och Mozambique har tillsammans 1,2 miljoner väljare. Mitterand säkrade 1992 med hjälp av de utomeuropeiska besittningarna en majoritet för Maastrichtavtalet. Nu håller Chirac på med samma beprövade röstköpsmetoder. €3,25 miljarder utgår i regionalstöd från EU och inför folkomröstningen har Frankrike fördubblat sitt stöd till €1,17 miljarder.

På öarna säger man ”allt har ett pris” underförstått också röster! Men franska regeringen framhärdar - ”Det är absolut inte mutor!”

Min syn och Chiracs samt Barrosos på vad som är politiskt acceptabla sanningar är som natt och dag. Det må väl vara hänt, om jag inte var beroende av deras tvivelaktiga politiska metoder. Men att vår regering och vår opposition inte skyddar oss mot denna nya - låt mig kalla det - politiska omoral går inte att förlåta. Ett minimikrav som därför måste ställas på vår regering och den politiska opposition är att vi svenskar erhåller samma rättigheter som bananodlarna på Guyana och får rösta om EUs grundlag.

Varför inte e-posta till Persson, Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson, och Hägglund och fråga om de som bor på Martinque är smartare än vi i Sverige, eftersom de får rösta. Konstitutionen är ju som bekant en ”för svår fråga för oss” och herr Hägglund (den obetydligaste inom oppositionen) har förtydligat sitt påstående med att konstitutionen ju inte precis är en serietidning!

FINGRARNA I SYLTBURKEN (8/5)

Lyx och pengar är lockande för de flesta av oss, inte minst för ordföranden Barroso.

Lyx och pengar lockar fram lögner eller om vi ska vara artiga, tendenser att tumma på sanningen. Detta gäller inte minst ordföranden Barroso.

Med emfas har han låtit sin ”talesperson” Francoise de Bail förklara att det inte finns några som helst gemensamma affärsintressen mellan den superrika skeppsredaren Spiros Lathis och EU. Fast sedan visade sig att ett Lathis närstående varv fick en EU-subvention på €10 miljoner, måhända småpengar för de superrika. Nya avslöjande om betydligt ymningare penningströmmar mellan EU och Lathis-familjen skapar allt fler frågetecken kring Barrosos dementier.

Ett ”pipe-line”-projekt mellan Bulgarien och Grekland har godkänts av EU. Vad som ingen tidigare visste var att det också finns ett hemligt avtal, som ger Lathis-familjen ett byggkontrakt på 522 miljoner €.

De ”icke existerande” affärsförbindelserna mellan EU , EU- kommissionens ordförande och Lathis-familjen rör knappast småpengar. Att Barroso dessutom har hand om konkurrensportföljen för ”shipping” försvagar inte frågetecknen kring Lathis gästfrihet. Ska vi svälja ordförande Barrosos försäkringar att hans lyxsemester bara var en personlig gest från Lathis för gammal vänskaps skull och glömma varv, pipe-lines och byggkontrakt? Fast vad sa de gamla romarna? Ceasars hustru får inte ens misstänkas.

Gäller inte samma sanning för EU-kommissionens ordförande?

DET ÖPPNA EU ........sarkasm förstås (7/5)

Nu kommer efterdyningarna efter Sternjournalisten Tillacks avslöjanden av korruption och bedrägeri inom Eurostat och efterdyningarna gäller vem som läcker från EU-byråkratins ”hemliga rum”.

EUs jakt på läckor bedrivs nu så intensivt att risken är stor för ”byråkratiska inbördeskrig”.

Bakgrunden är misstankar om att två höga tjänstemän, Franchet och Byk, är skyldiga till omfattande bedrägeri och korruption

Franchet och Byk har stämt EU-kommissionen för att de har blivit suspenderade från sina befattningar.

Franchets och Byks advokater har fått tillgång till utkast sammanställda av sekretariatet för Olafs styrelse. Dokumenten visar att Olaf inte skött sina uppföljningar på ett acceptabelt sätt och att Olafs arbetssätt är undermåligt

EU-kommissionen begär nu uppgifter om de läckta (?) dokumenten och kräver att ordföranden för Olafs styrelse Edmondo Bruti-Liberati ska undersöka fallet

Bruti-Liberati håller på att undersöka eventuella läckor, meddelar kommissionären för administration, revision och (anti)bedrägeri Slim Kallas´ ”talesperson” Valeri Rampi

Olafs sekretariat (4 personer) förnekar allt ansvar för eventuella läckor. Dokumenten kan ha blivit stulna; de kan t o m blivit "kidnappade", säger Sergio Spadafora som tjänstgör i sekretariatet.

Och Sergio Spadafora konstaterar att det inte är första gången generaldirektören Franz-Herman Brüner beskyller sekretariatet för läckor för att själv slippa kritik ... och striden om läckor, hemligheter och EUs öppenhet går vidare.

Lägg märke till att den undersökande journalisten, Claudio Gatti, som sammanställt notisen ”EU anti-fraud agency riven by internal battles” i FT (6/5) arbetar från New York. Kanske en tillfällighet eller en gärd av försiktighet för att undgå arrestering och beslagtagna hårddiskar à la Tillack. New York är säkert men det är knappast Bryssel.

Margot Wallström, den av brittiska bloggare så uppmärksammade kommissionären, säger att hon vill slåss för ett öppnare EU. Är det läckorna hon menar?

Och varför finns inte EUs immunitetsbestämmelser med i den svenska folkupplagan av EU-grundlagen? Vill Sören Lekberg (s) och Gunilla Carlsson (m) inte att vi svenskar ska känna till med vilka medel EUs rättsväsende kan bli Kafkas mardröm?

FETA KATTER ÄR SVAGA FÖR GRÄDDE (3/5)

Vår ”nya EU-överhet” eller mer vardagligt ”våra feta katter i Bryssel” fallet lätt för frestelser. Den 19 april skrev jag om Barrosos och Mandelsons problem att hålla sig kvar på den rätta vägen.

Barrosos semester på biljonären Spiros Latsis lustjakt utgjorde en helt vanlig gästfrihet gamla vänner emellan, hette de så snart pressen fått nys om resan. Kanske det, men nya detaljer med anknytning till Lamda Skeppsvarvs affärer och Dr Spiros Latsis finansiella intressen i varvet öppnar nya mindre oskyldiga perspektiv på lyxsemestern.

Lamda skeppsvarv hade ursprungligen utlovats ett bidrag från EU-fonden för regionalt stöd på €10 349 269 av Mario Monti (september 2004, efter ansökan 2003). Ännu på sommaren 2005 hade inte bidraget betalats ut. Det hade tydligen uppstått problem. Sedan började saker och ting hända efter Barrosos semester ombord på den gamle vännen Latsis lyxjakt. Den 28 juni hade representanter för Lamda skeppsvarv ett möte med kommissionen och därefter togs nya kontakter med den grekiska regeringen. Bidraget betalades ut i september av grekiska staten efter EU-kommissionens godkännande.

Tillfälligheter? Kanske. Full öppenhet? Knappast. När Barrosos semester blev en fråga för pressen deklarerade hans informationssekreterare Francoise le Bail att vad hon visste hade Barrosos värd Spiros Latsis inte några affärsförbindelser med EU. Nej, hon visste kanske inte eller så hade hon kanske glömt vad hon tidigare vetat, men Latsis är knuten till EU via subventionerna till Lamda och än allvarligare är att eventuella byråkratiska knutar löste snabbt efter Barrosos kryssningssemester. Sanningen borde ha kommit fram liksom hur subventionerna användes; för de super-superrikas lyxfartyg på de grekiska skattebetalarnas bekostnad.

Men det verkligt allvarliga är inte Barrosos lyxsemester och egentligen inte heller halvsanningar och bortförklaringar i samband med bjudresan utan den inbyggda omoral som är en del av hela EU-systemet.

Monnet visste tidigt hur ”ett nytt Europa” skulle se ut. En överstatlig regering med befattningshavare utan nationella lojaliteter och fri från all politisk och demokratisk kontroll. De nationella regeringarna skulle få finnas kvar men med en begränsad makt. EUs styre börjar alltmer likna Monnets vision med en statslös byråkrati utan lojaliteter utom möjligen till den nya internationella överklassen. Hade Monnet varit engelsman skulle kanske lord Actons ord ”All power corrupts, absolute power corrupts absolutely” gjort att hans europeiska plan sett annorlunda ut. I stället har han fått många proselyter Spaak, Kohl, Mitterand, Delors, Bildt, Fischer m fl som träget arbetar för en byråkratisk överstat utan demokratisk kontroll och slutresultatet kan bara bli ett - maktmissbruk.