DEN 23 FEBRUARI - omoral som stöder ondska

Jag hade tänkt försöka skriva positivt om FN. Claudia Rosetts artikel ”The U.N.´s Most Devastating Failure” i Wall Street Journal (23/2) gjorde det omöjligt. FN behöver ifrågasättas inte på grund av små, löjliga skandaler som Ruud Lubbers sexuella ofinhet mot en kvinnlig anställd i Geneve utan därför att FN och UNHCR inte sköter sin viktiga uppgift att skydda de svagaste och mest utsatta flyktingarna, bl a de från Kim Jong IIs Nordkorea.

”Tyst diplomati” har varit UNHCRs arbetsmetod de senaste 10 åren. Den har kännetecknats av byråkratisk okänslighet, som till slut blir till hjälp för ondska och onda regimer.

UNHCRs kontor i Beijing ska enligt FNs flyktingkonvention skydda de nordkoreanska flyktingarna från att skickas tillbaka till Nordkorea. De som återvänder till Kim Jong hotas av arkebusering, tvångsarbete, slavläger och en död av svält. UNHCR har en årlig budget i Beijing på 4,4 miljoner dollars och Kina har undertecknat konventionen. Flyktingar som de nordkoreanska ska skyddas, men kineserna bryter öppet mot fördraget och UNHCR nöjer sig med ”tyst diplomati”. Resultatet är katastrofalt. Över 300 000 koreaner vistas illegalt i Kina med utvisningshotet hängande över sig. Oerhört pressade flyktingar har dock ibland med desperata medel kunnat tvinga fram konkret hjälp av UNHCR.

Ett exempel är den nordkoreanska familj som stormade UNHCRs kontor och hotade att äta dödligt råttgift, om de tvingades ut på gatan. De fick hjälp med transitering genom Kina. Efter denna händelse skaffade dock UNHCR kinesiska säkerhetsvakter för att skydda sig och sina lokaler mot dem de har betalt för att ge hjälp och skydd.

Claudia Rosett vände sig till UNHCR i Geneve för att få helt färska uppgifter om den koreanska flyktingfrågan. Hon hamnade mitt i FNs stora Lubberkris och taleskvinnan frågade stressat: Varför just i dag? Jo, skriver Rosett, därför att flyktinghjälpen under mer än 10 år har kännetecknats av ”mjuk diplomati”. Först för två år sedan gav Lubbers offentlighet åt de svåra koreanska problemen. Det var allt. Inget mer hände och människor dör samtidigt som UNHCRs topporganisation hanterar det verkligt stora problemet: Ruud Lubbers sexskandal och avgång.

Förvånande i en organisation som har till uppgift att garantera mänskliga rättigheter och som haft Libyen som ordförandeland för Kommissionen för mänskliga rättigheter? Nej inte alls. Hyckleri blir nämligen snabbt omoral och omoralen stödjer lätt ondskan.

DEN 22 FEBRUARI - unga, modiga och tänker själv

I söndags höll MUF-distriktet i Stockholm stämma. Stämman sa nej till EUs konstitution och kommer att verka för att detta beslut också ska bli partiets linje.

Friskt vågat är hälften vunnet!

MUFs unga medlemmar är värda honnör, stöd, uppmuntran och beundran för att de vågar tänka själv och att de vågar ha i partiet obekväma åsikter. De bör ha beröm för att de inte dogmatiskt godkänner partitoppens politik och för sitt mod att säga högt vad en stor majoritet av svenska folket tycker - EUs konstitution bryter mot svensk demokrati.

De har kurage för de utsätter sig för partipiskan. Den slår hårt ju yngre opponenterna är. Det är ju viktigare - och kanske lättare - att kuva de unga. Gamla hundar är svårare att lära sitta och dessutom har de inte så många år kvar.

Ordföranden Lars Rådén och hans distrikt riskerar att få en kämpig tid, men ge inte efter. Stå upp för era åsikter och ni vinner respekt. Vill moderata partiledningen också vinna respekt avstå från att använda den makt partipiskan ger.

Den elaka katten Måns med sina två ekon Bill och Bull har åtminstone aldrig jag uppfattat som skinande ledargestalter och som demokratiska föredömen. I stället är de svenska symboler för mobbning och ett av deras verktyg är likriktningens partipiska! Att tänka annorlunda eller sakna svans om man är katt, kan gå på ett ut.

DEN 21 FEBRUARI - Persson och Pensioner

Göran Persson har varit ute i stora världen, där pensioner är ämnet för dagen. Att statsministern börjar tala pensioner är således inte förvånande men däremot vad han säger:

- Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort.

Vad menar statsministern? Att ATP inte skulle ha anpassats till demografi och ekonomi? Att 30 års arbete ska ge lika hög pension som 40 år? Att avgifterna ska kunna höjas i stället för att vara fasta?

Att lyfta sig i håret är lika omöjligt, som att lova höga, stabila pensioner i ett land i demografisk och ekonomisk kris. Sverige befinner sig inte här. Italien, Tyskland och Spanien gör det. De har vacklande tillväxt . Nativiteten ligger mellan 1,3 och 1,1 barn per kvinna. Italien kommer 2050 med nuvarande utveckling ha 40% av sina medborgare i åldern 60+.

Sverige har en åldrande befolkning men problemen är trots allt hanterliga. Dels har vi en någorlunda acceptabel nativitet, dels anpassar sig vårt nya pensionssystem automatiskt till dålig tillväxt och förändrad livslängd. Om vi blir äldre måste pensionspengarna räcka längre - pensionen blir per år räknat mindre. Men vi har chans att klara av det: genom senare pension, genom eget sparande eller genom att leva billigare. Verklighetens begränsningar kan ingen politiker rå på, men individens möjligheter att planera sitt eget liv kan underlättas . ”Själv är faktiskt bäste dräng”! Det nya pensionssystemet vill öppna för individens egna val. Det finns ingen bestämd pensionsålder och alla som har pensionssparande får årlig information, som ger en plattform för planering. Nästa år kommer det ”orange kuvertet” ha fler uppgifter, bl a om avtalspensionerna. Avkastningen på pensionspengarna redovisas också öppet. Inkomstpensionen har växt med 2,4% och premiepensionen i genomsnitt med 8,4% 2004. Kanske bäst att påminna herr Persson om att ATP-pensionen i bästa fall behöll sitt ursprungliga värde.

Vill statsministern trots allt oroa sig för framtida pensioner finns kontinentens pensionsmara. När statsministern har satt sig in de tyska och italienska problemen är jag är övertygad om att han i all tysthet tackar mig och alla andra EMU-motståndare för nejet till euron.

- Att knyta sig till euron är dårskap med tanke på euroländernas pensionskris, skriver William Rees-Mogg i The Times i dag. Dårskap vill väl ändå statsministern undvika.

DEN 20 FEBRUARI - det går undan i svängarna

I fredags - för två dagar sedan - skrev jag en kommentar till riksdagsledamoten Ingvar Svenssons inlägg i SvD. Sedan kraschade min hårddisk. Så här tyckte jag i alla fall.

Det går inte att föra en EU-debatt om man inte är överens om grundläggande fakta, skriver Ingvar Svensson (kd) i SvD.

Debatten blir i ännu mer meningslös, när debattören Ingvar Svensson inte en gång är överens med sig själv, om vad den nya konstitutionen innebär - betydelsefulla eller bagatellartade förändringar? Bägge kan inte gälla på en gång! Fast Svenssons motsägelser har kanske ett syfte - att blanda bort korten och göra debatten oklar.

Men Jean-Luc Dehaene, EU-konventets vice ordförande och en övertygad anhängare av den stora EU-staten säger exakt som det är:

- Den nya EU-grundlagen är ett stort steg på vägen att göra EU till en sann politisk union.

Men det som är sanning i Bryssel är en politisk bomb i London och kanske i Stockholm också, vilket förklarar Ingvar Svenssons otydlighet, ja tvetalan.

Men allt går så snabbt - att EUs grundlag är en liten konstitutionell petitess ”köper” inte svenska folket. Hela 58% vill enligt Rapport ha folkomröstning och statsvetarna talar om ett nästan enormt förtroendegap mellan väljare och riksdag. Märks inte detta alls innanför riksdagens murar?

Men så går det ännu mer undan i svängarna. Det socialdemokratiska studentförbundet i Lund har läst sitt partis stadgar och gjort en upptäckt.
5% - 7 000 av partiets medlemmar kan begära en medlemsomröstning om folkomröstning om EUs grundlag.

EMU har fått svenska folket att gilla folkomröstningar. Deras politiker ogillar dem desto mer, men det hjälps inte.

Göran, Fredrik, Lars, Maud och Göran har fått något att tänka på:

Är det bäst att ta tjuren i hornen krypa till folkomröstningskorset och är det bäst att göra det först och inte sist?

SVEN RYDENFELT - hans kamp för frihet lever vidare

Sven Rydenfelt har gått bort men hans minne och hans böcker lever kvar.

Han vågade slåss för frihetliga och liberala värden, när idéerna om blandekonomi var allenarådande. Han visade med övertygelse och logik att regleringar och överbeskattning gjorde oss både intellektuellt och materiellt fattigare. Men han vek inte från sin övertygelse även om det ledde till stora personliga offer.

Sven Rydenfelt var en föregångsman. Han visade redan på 40-talet att regleringarna av bostadsmarknaden skapat stora skadeverkningar, som skulle förvärras år från år om inte politikerna tänkte om. Nu mer än 50 år senare har vi facit. Sven Rydenfelt hade rätt som så många gånger senare - när han kritiserade höga skatter, ett allt sämre företagsklimat, en felaktig jordbrukspolitik och många andra företeelser som hänger samman med allt för litet frihet för medborgarna och allt för mycket makt till den politiska sektorn. Sven Rydenfelt var ofta en ensam röst för marknadsliberala och frihetliga värden i vårt land. Sven Rydenfelt var inte enbart ekonom han var framförallt en frihetens talesman och visionär. Hans stora betydelse för oss i Sverige fick han bevis för, när han blev medlem i Mont Pèlerin Society .

Men för Sven Rydenfelt slutade aldrig kampen för friheten. När tidigare EEC alltmer utvecklades till en stor politisk byråkrati med allt mindre demokratisk legitimitet ställde han upp och stödde oss motståndare mot EMU och det EU-projekt som i snabb takt förlorade kontakten med sina ursprungliga inspiratörer och idégivare - Hayek, Röpke, Rüstow och Freiburgskolan. I stället tog Jean Monnets byråkratiska och anti-liberala idéer över.

Sven Rydenfelt blev hedersordförande i Medborgare mot EMU. Vi som ville se ett friare samarbete i Europa i stället för en alltmer byråkratisk stat kände stor styrka, när Sven Rydenfelt ställde sig bakom vår kamp. Den kampen kommer vi att fortsätta i Sven Rydenfelts anda och för att hedra hans minne.

Margit Gennser




-

DEN 16 FEBRUARI - jag måste erkänna

att Mark Steyn är en av dagens mest läsvärda politiska skribenter. Sådana som Mark Steyn finns inte längre i svensk press, men de fanns en gång. Jag hoppas några ännu minns Gunnar Unger, Stig Ahlgren och Bertil Östergren. Som skribenter var de roande och chockerande och avskydde det politiska hyckleriet. Det är skönt att Mark Steyn allt att döma har många år kvar som krönikör. Att han skriver på engelska eller kanske är det amerikanska får vi vänja oss vid. Finns det inte bröd får vi äta kakor!

Daily Telegraph publicerade i går en av Mark Steyns styggare krönikor. Det förvånar knappast att den handlar om FN. ”UN forces - just a bunch of thugs?”

Inledningen var stygg, nästan ouppfostrad. Om man blandar en halv liter glass och en halv liter kodynga så smakar det - just det kodynga - och så kommer den chockerande jämförelsen. Om samma klubb har fria demokratiska nationer och skurkstater som medlemmar, kommer skurkstaterna bestämma moralen. Saddam Hussein förstod detta när han fick sitt oil-for-food program. Bush och Blair insåg däremot inte detta till fullo.

Korrupta organisationer skapar korrupta människor. Det gäller även från början hederliga eller i alla fall inte svårt ohederliga individer.

Steyn ger en provkarta på hur förfallet kan yttra sig och han försöker också förklara orsakerna till att det sprider sig. Den grundläggande faktorn är enligt Steyn den multilaterala faktorn. En brittisk trupp måste t ex följa och följer brittisk militär standard, men en mångkulturell grupp har många normer och saknar fasta riktmärken. Resultatet blir ”att man tar seden dit man kommer” eller med Steyns mer lärda uttryckssätt ”When in Rome, do as the Visigots do”. Resultatet blir lätt barbariskt!

Men FN-kulturen korrumperar även från början oförvitliga idealistiska män/kvinnor som vill eller i alla fall haft avsikten att göra gott. Läs Steyns artikel och våga säga det otänkbara - att FN måste förändras från grunden. Förändringen får inte innebära att de auktoritära diktaturerna i jämlikhetens namn får ännu mer att säga till om. Motsatsen måste gälla. Syrien ska t ex inte ha något som helst inflytande på mänskliga rättigheter.

Många i Sverige uppfattar säkert Mark Steyns artikel som en hädelse. Men så var det också på den tiden Gunnar Unger skrev under de mörka åren 1940-1945.

DEN 15 FEBRUARI - politik och skatter

Danne Nordling fortsätter sin kamp mot höga skatter här på hemmaplan i sin nya blog. Som alltid bra och nödvändigt! Men vi får inte glömma bort de stora europeiska skattehöjarna - Chirac och Schröder, som har en skicklig medhjälpare i Joschka Fischer.

I Davos föreslog Chirac både Tobinskatt och skatt på flygbränsle för att hjälpa Afrika. Applåderna var artiga. De mäktiga, rika och framstående kunde inte annat än hålla med om mer skatter för ett så nobelt ändamål. De få motsträviga kom givetvis från USA.

Det positiva mottagandet har nu uppmuntrat Schröder och Chirac att gå vidare med förslag om en flygbränsleskatt i EU. Flygresorna blir dyrare, flygbolagen ännu olönsammare, medan Afrikas härskarklass får ännu fler ”gratis luncher” på vår bekostnad. Ändå är inte detta det värsta med Chirac/Schröders framstöt. EU får ett prejudikat på EU-skatter och inte minst vi svenskar, som redan är överbeskattade, kommer att drabbas av ännu en skattenivå. Det innebär höjt skattetryck som "amen i kyrkan".

Ibland kan dock turen vara på skattebetalarnas sida. Den stora, gröna idealisten Joschka Fischer drabbades i går av en politisk storm, som kan ända hans politiska liv. Han har underlåtit att stoppa missbruket med tyska inresevisa. Luckorna i lagstiftningen från 1999 har öppnat för 100 000-tals illegala invandrare från det forna östblocket, särskilt Ukraina med hjälp av kriminella gäng, som sysslat med människosmuggling, prostitution och knarkhandel. Verksamheten har dessutom skapat betydande säkerhetsproblem.

Angela Merkel, partiledare för CDU kräver att Fischer drar de politiska konsekvenserna av skandalen. I klarspråk att utrikesminister Joschka Fischer avgår.

Om det blir så, slipper vi nog också den nya gröna skatten, den här gången! Men tur en gång betyder inte att vi alltid har tur.

Det är obegripligt att de politiker som arbetar för ett lägre skattetryck tar risken med en ny skattenivå och EU-skatter.

DEN 11 FEBRUARI - INGET NYTT .....

FRAMTIDEN AVGÖRS VID FRUKOSTBORDET, var den stora nyheten på Mitt i Expressen den 27 september 1984.

Nyheten presenterades av vår ”storasyster” generaldirektör Barbro Westerholm, som krävde obligatoriska varningstexter på sega råttor, salta jordnötter, chips och andra onyttigheter som ett led i en modern sjukvårdspolitik. 25 år senare har vi facit på kampanjen. Vi, medborgare, har inte lyssnat utan fortsatt frossa på socker, fett, chips, sega gubbar tillsammans med feta hamburgare och coca cola. Vi har blivit allt fetare.

Detta framgår av en utredning framlagd av Folhälsoinstitutet och Livsmedelsverket (9/2 2005) med förslag om 79 åtgärder, som ska minska våra laster. Ingen av utredarna har dock vågat damma av det 25 år gamla förslaget om socker- och fettskatter, fast Gunnar Ågren, Folkhälsoinstitutet tycks tro att skatter kommer i framtiden.

Dagens debatt skiljer sig på en avgörande punkt från 1984 års debatt. Frossaren själv är inte längre skyldig till sin fetma. Det är i stället livsmedelsproducenternas, reklammakarnas och detaljhandelns fel att vi inte ”äter rätt” och att vi hellre köper det vi tycker är gott än det nyttiga.

Frihet och valfrihet innebär också rätt att välja fel. Vi har faktiskt ett eget ansvar. Livsmedelshandeln kan givetvis satsa på bättre, godare och nyttigare produkter och det är sannolikt en lönsam idé.

Mina gamla artiklar från 1984 visar att Nils Lundgren och jag den gången reagerade på exakt samma sätt: Han fördömde förbudsmentalitetens ineffektivitet i samband med bilbälten och jag det politiska tvånget kring vårt frukost- och lunchbord. Kanske var det en tillfällighet att vi bägge använde Orwells skildring i "1984" av Winston Smiths påtvingade och förödmjukande morgongymnastik för att visa vad politiker inte ska syssla med. Att Nils Lundgren och jag 25 år senare bekämpar en växande, allt klåfingrigare EU-makt är därför knappast en tillfällighet.

DEN 8 FEBRUARI - FÄDER, SÖNER, SLÄKT OCH VÄNNER

FN-skandalen ”Oil-for-food” eller som den ibland kallas ”Oil- for - fraud” har sent om sidor upptäckts av svenska medier. Sakfrågan har varit grundligt genomlyst i utlandet i månader och till och med år. Svenskar intresserade av internationella nyheter har för länge sedan hört talas om "Oil-for-food".

Att ”Oil-for-food” också kunde ha kallats ”Oil-for-relatives-and-friends” är däremot en nyhet, som framgår av Paul Volckers nu framlagda interimsrapport. Den visar hur den betrodde FN-byråkraten Benon Sevan styrde oljekontrakt tillsammans med och till de verkligt ”fina” internationella familjerna. FNs tidigare generalsekreterare Boutros-Boutros Ghali och Ghalis son hade nära affärskontakter samt gemensamma franska bankkontakter med Sevan. Shejk Ahmed Zaki Yamani, bl a grundare av OPEC och hans son Hani samt Kojo, son till nuvarande FN-sekreteraren Kofi Annan nämns också som intressenter i oljeaffärerna med bl a Marocko.

Men släkt och vänner är bra att ha även när det går dåligt. Benon Sevan försvaras med hetta mot alla anklagelser av sina släktingar och armeniska landsmän på Cypern i Cyprus-Mail av Jean Christou: "Cypriot diplomat caught up in UN oil-for-food scam" (5/2 2005).

- Han är en fin, hårt arbetande man, som det gått bra för och då får man ovänner. Vi kan inte tro att han tagit mutor. Man talar om
160 000 dollars. Det är småpengar som han fått av sin faster, en pensionerad cypriotisk tjänsteman. Beskyllningarna är nonsens!

Sevans faster har inte kunnat bekräfta gåvorna. Hon dog nämligen förra året efter att fallit ner i ett hisschakt. Polisen avskrev ärendet som ett olycksfall .........

DEN 4 FEBRUARI - NOMENKLATURANS PENGAR

Häromdagen trädde en ny lag i kraft - om partistöd till EU-partier.

Finns sådana? Nej! Finns det någon anledning att bilda EU-partier. Nej, egentligen inte. John Stuart Mill har redan för 150 år sedan förklarat varför sådana partier inte kan fungera:

Where peoples lack fellow feeling, and especially, where they speak and read different languages, the common public opinion necessary for representative government cannot exist.

Den konservative filosofen Roger Scruton visar i en nyutkommen bok att Mills tankar är lika aktuella i dag.

EUs nya lag har således två stora defekter. 1. Skattepengar ska gå till partier som inte finns. 2. Bidragen ska enligt lagmotiveringarna var ett ”uttryck för medborgarnas politiska vilja”, vilket om vi ska tro Mill och Scruton är en omöjlighet.

Vem får då pengarna om det inte finns EU-partier? De går till allianser av partier som är representerade i EU-parlamentet och som kommer från minst sju länder. Det brittiska konservativa partiet uppfyller inte kraven. Det måste ansluta sig till kristdemokraterna eller kanske de gröna för att få bidrag.

Vilka är då de verkliga motiven bakom bidragen och reglerna?

Först och främst rädsla för konkurrens. Medborgarnas skattepengar ska hindra andra, bättre nya partier att konkurrera.

Det nya bidraget har emellertid ännu ett mål - ett mer lömskt mål. Det ska försvaga partier som är motståndare till EUs överstatlighet. Starka förnekanden från dem som talar för en ”sjuk sak” avslöjar, snarare än döljer:

- Parties needs not necessarily be advocates of European integration; Euro-sceptical parties may also be supported if their policies focus on issues of European Integration ... They (Euro-parties) are seen as instrumental in securing public support for the European integration project. (EU-rapport om partistöd bifallen 18 maj 2001)

Kommunisterna utgick från att kapitalisterna skulle sälja repet de skulle hängas i. EU saknar denna tillförsikt. De tar därför makten med våra skattepengar.

Lagen är överklagad och det finns optimister som tror att den kommer att underkännas av EU-domstolen på grund av de demokratiska övertrampen.

Jag vill först se den domen!

DEN 3 FEBRUARI - HOTAD PRESSFRIHET

Nu börjar vi få facit på den s k Tillack-affären: Skyddet för pressfriheten i EU är svagt.

Hans-Martin Tillack var journalist för tidskriften Stern från 1999 till sommaren 2004. Hans artiklar om EU-korruption uppmärksammades och hans undersökande journalistik bidrog till att Eurostats oegentligheter avslöjades.

OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning) var dessutom själv i blåsväder när Stern publicerade rapporter om oegentligheter med stöd av interna dokument. OLAF publicerade då ett pressmeddelande, i vilket det hette att dokumenten erhållits med hjälp av mutor. Stern tillbakavisade detta. OLAF kunde inte förete några bevis om mutor.

Första spåret i affären gällde OLAFs kontakter med den belgiska polisen om ”mutbrottet”. Tillack togs in för förhör i 10 timmar utan rätt att kontakta sin hustru, sin arbetsgivare eller sin advokat. Husundersökning skedde på Tillacks och Sterns kontor. Kontobesked, datafiler, hårddiskar och ett omfattande arbetsmaterial togs i beslag. Tillack belades också med reseförbud. Inga bevis på mutbrott fanns och EU-ombudsmannen Diamandourous kritiserade hårt OLAF för att kasta fram anklagelser utan bevis.

Tillacks omistliga arbetsmaterial, samlat under många år, återställdes inte. EUs första rättsinstans avvisade dessutom krav om skydd för journalistiska källor och EG-kommissionen vägrade kompromisslöst att återlämna källmaterialet (15/10 respektive 23/11 2004).

Andra spåret gäller olaglig ryktesspridning. Tillack och Stern stämmer OLAF och dess talesman Gross i Hamburg. Första instans dömer till Tillacks förmån och konstaterar att det inte finns bevis om mutbrott. Hamburgs högsta domstol (Oberlandsgericht) ändrar emellertid domen, inte för att de funnit bevis för mutbrott utan därför att tysk domstol inte är behörig att döma i ett mål mot en EU-tjänsteman. EU-tjänstemannen har nämligen livsvarig immunitet enligt ett EU-protokoll från 1965. Immuniteten gäller alla handlingar som skett i samband med tjänsten, vare sig det är muntliga eller skriftliga. En journalist och för övrigt ingen annan EU-medborgare har rättsligt skydd mot bl a förtal från en EU-tjänsteman, om inte EUs rättsmaskineri eller EU-byråkratin självmant vill rätta till uppenbara fel och övertramp. Att högt uppsatta tjänstemän/politiker kan frestas att av karriärmässiga hänsyn förhindra avslöjanden av byråkratiska övertramp och oegentligheter är inte förvånande. Vad som är förvånande är att ministerrådet med sin förankring i den nationella politiken inte ser till att immuniteten undanröjs. Lika förvånande är att journalister i Bryssel inte protesterat ofta och mera högljutt i Tillacks och andra fall. Daniel Hannan MEP har en förklaring. Låt mig citera honom:

Journalists, after all, are usually exercised by the mistreatment of other journalists. When similar things happen in Zimbabwe, they are the subject of stern editorials. Yet here is the EU intimidating its critics with all the crudeness of a tinpot dictatorship. A message is being semaphored to the Brussels press corps: stick to copying out the Commission's press releases and you'll be looked after; make a nuisance of yourself and you'll regret it. As the EU correspondent of a British newspaper told me mopily last week, 'If they can do this to a German Europhile and get away with it, people like me might as well pack up and go home.'

Daniel Hannan har själv också utsatts för en förtalskampanj - men han lät sig inte tystas.

Men varför är svensk press och svenska riksdagsledamöter så tysta? Ola Rasks feltramp i alla ära - att värna pressfriheten och obekväma journalister, inte minst i EU med dess korruptionskultur borde prioriteras framför allt larm kring svensk lokal och mer småttig girighet. Men visst bägge företeelserna ska bekämpas men i rätt ordning.

DEN 1 FEBRUARI

Irak, USA och européerna


I går satte jag in hela Bush´s uttalande i anledning av det framgångsrika valet i Irak på min blogg. Uttalande avspeglar hans politiska övertygelse att kampen för frihet och demokrati aldrig får uppges. Nu vill jag belysa synen på Bush´s politik i Mellan Östern från svensk och europeisk horisont.

Carl Bildt har tidigt varit negativ till Bush´s Mellan Östern politik, något han har haft gemensamt med framträdande EU-politiker. Detta framgår bl a av Carl Bildts veckobrev den 16 augusti 2002:

....men så har det inte blivit. Situationen kring Palestina försämras successivt, inga allvarliga fredsansträngningar förefaller att stå på dagordningen, och det förefaller nu mera handla om att leva med en situation där något hopp knappast föreligger. Det kommer att hållas val till den palestinska administrationen i början av det kommande året, men hur detta skall vara möjligt i en situation där den israeliska armén nu har gett upp t o m försöken att skapa ett intryck av att man lämnar de ockuperade områdena är det ingen som förefaller att veta.

Från europeisk och arabisk sida hävdades under vårens dialog att det var en nödvändighet att först ägna uppmärksamheten åt denna konflikt för att därefter sätta upp Saddam Hussein på dagordningen. Men nu förefaller det som om debatten vunnits av dem som hävdar att ett framgångsrikt ingripande mot Irak i förening med en tuff linje mot Arafat är det som i det längre perspektivet också kommer att skapa bättre förutsättningar för en fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina.....

I dag vet vi att Bush´s övertygelse, realism och hans mod att vara radikal har lett mer rätt än EUs och Bildts konventionella appeasmentpolitik. Tyska medias negativa inställning till valet i Irak talar sitt tydliga språk (se dagens WSJ). Ännu mer skrämmande är att välklädda spanjorer i söndags demonstrerade mot valet i Irak med plakat med dollarsedlar, missiler och slagord mot landets första demokratiska val. Det är en skam och ett svek mot frihet och demokrati.

Irakierna gick och röstade med fara för sina liv. De trotsade självmordsbomber och kidnappare. Spanjorerna saknade irakiernas civilkurage vid valet i mars. I Spanien, inte i Irak, vann terroristerna över demokratin.

Detta är något vi bör komma ihåg nu när EUs superstat ska byggas. Många av oss ser på detta projekt med onda aningar. Borde inte de socialdemokratiska och borgerliga partitopparna fundera över om det är ett acceptabelt demokratiskt beslut att hindra en folkomröstning om EUs grundlag.